I stor utsträckning reko

Jag håller med Rayman på SvD. Det ser bra ut. Förutsatt att det blir verklighet och att det handlar om en fristående och äkta domstol. En som står över FRA, helt frikopplad och som har makten över samverkanspunkterna och vad som väljs ut av trafikflödet för kopiering. Bra också om det blir lagar, inte förordningar.

Man verkar nu också ha förstått att man måste möta Europakonventionens krav.

Energin bör nu riktas på att se till att det hela tolkas och efterlevs i så integritetsvänlig riktning som möjligt. Regeringen bör förstå att de kommer att bevakas hårt i frågan och att det inte finns något utrymme för smusslande eller uppluckring.


Thomas Bodström, vilken pajas.

För övrigt anser jag att Sverige behöver en författningsdomstol.

Skrivet: Sydsvenskan 1, 2, HAX, Ingerö, SvD, DN, Expressen, Moderata karameller, Aftonblaskan, Magnus Andersson (c), Annie Johansson (c), PL&C samt Erixon.

Annonser

Börsen, dollarn och bankerna

Lite fjärilar i magen på börsen senaste tiden.

Har själv lagt om från 65 till 90 procent räntebärande papper.

Sen vad gäller Swedbank så har jag personligen inte varit kund där på tio år. Visserligen ligger kassan till ett företag jag är delägare i hos den gamla bondebanken. Men vi avvaktar.

Intressant med alla rykten om Swedbank dock. Förvisso tog de en smäll från Lehman och det pratas om Baltikum, men, men… Antingen så har medierna och särskilt Dagens Industri blivit tagna hårt bakifrån eller så ljuger styrelseorföranden i banken och dessutom trojkan Borg, Ingves och Lundgren. Tror inte den finans- och penningpolitiska ledningen här i landet har riktigt den oärligheten, det är ju trots allt inte en bananrepublik vi bor i utan en blankettmonarki.

Apropå att tro på auktoriteter måste jag tipsa om denna artikel i The New York Times av James Grant. Med torr humor skriver han om dollarn, en valuta som just nu verkar gå igenom sin tuffaste period hitintills. Han kopplar detta till dess dominerande ställning i värlshandeln, som ju byggt på just tro. Basen i valutan har ju, i alla fall sedan möjligheten att lösa in dollar i guld avskaffades 1971, enbart varit ett allmänt förtroende för den amerikanska ekonomin. Omvärldens tro på dollarn har möjligjort den amerikanska konsumtionsekonomin och lånekarusellen. När detta nu ser ut att ta sin ände i förskräckelse börjar förtroendet svikta och dollarn blir USA:s svaga punkt.

That a piece of paper of no intrinsic value should pass for good money the world over is nothing less than a secular miracle. […] In the absence of a golden anchor, the United States produced as many dollars as the world cared to absorb. And the world’s appetite was prodigious. […] In the absence of faith, what stands behind a faith-based currency?

Jo jag har ryckts med i guldmyntsfot-tåget. Ett inflationsmål är inte nog, även om jag tycker att Riksbanken sköt sig bra jämfört med andra centralbanker. Men vad hjälper det när de sedan börjar spruta ut likviditet vid minsta snuva. Sen har vi den ideologiska vinkeln. Anledningen till att det blivit såhär är socialiseringen av finansmarknaden. En bank behandlas långt ifrån lika ömt som andra företag. Varför skall det vara så?

Med stater så långt insyltade i finanssystemet blir detsamma sårbart eftersom man då byter ut marknadskrafter emot politiska krafter. Marknadens villkor är hårda men rättvisa. Sköter man sig inte, missbrukar sitt förtroende hos kunderna eller satsar på fel saker så går man under. Men staten dras med det politiska spelet, man har väljargrupper och särintressen hängande kring sin hals. Skyddar man inte dem så kan man förlora sin makt. Något vi ser nu inte minst i USA.

Därför är det så viktigt att låta bankerna vara ifred, på så många sätt som möjligt, även vad gäller t ex valutor. Laissez faire et laissez passer!

Men det som allra mest fått mig att tycka så är den eminenta skriften Fribankskolan av Per Hortlund, en bok utgiven 2002 av Timbro och som kan laddas ner helt gratis här (PDF). Vem kunde ana att bankhistoria var så intressant?

I boken tar han upp banksystemets utveckling i en rad länder, bland annat USA och Sverige. Bankväsendet i vår blankettmonarki har ju definitivt en bättre och frihetligare historia än sitt rykte, särskilt i relation till USA, ett land som länge har dragits med ett krångligt system uppbackat av ett komplex mellan stat, delstater och olika typer av banker med skilda restriktioner.

Sen är ju det intressantaste det här med valutan. Riksbanken har sedan 1904 haft ensamrätt att ge ut sedlar och mynt i Sverige. ”Man ansåg, att den vinst som privatbankerna fick från sina sedlar, likaväl kunde tillfalla staten”, som Riksbanken skriver på sin hemsida. Varför ha näringsfrihet när man kan ha socialism, typ.

Varför förespråka försämring för polisen?


Motarbetade av fack, arbetsgivare och SvD.

Maria Abrahamsson på SvD:s ledarredaktion har skrivit en hel del om det nya arbetstidsavtalet för poliser. Ett avtal som bestrids av enskilda poliser, främst i Stockholm och Malmö men även av många i Göteborg och övriga delar av landet. Hon försvarar avtalet. Jag har svårt att förstå varför.

Visst skall polisen öka sin närvaro i samhället. Visst skall polisen arbeta på kvällar och helger, eller närhelst brottsligheten sker. Men varför skall det ske genom att de ska jobba mer för lägre lön?

Polisfacket har uppenbarligen inte lyckats väl i sin uppgift. De har inte kunnat representerat sina medlemmar på ett fullgott sätt.

Polismyndigheten gör, genom det nya avtalet, sig själv till en mycket oattraktiv arbetsgivare. Det är mycket olyckligt. Tänk på hur det blev när skolan kommunaliserades. Läraryrket tappade status och har numera svårt att rekrytera dem med höga studieresultat, få har det som förstahandsval . Skall vi tillåta att polisyrket går samma väg?

Är det bra att erfarna poliser med stor kompetens nu säger upp sig eller går ned i tid (jo jag vet personligen flera som avser den vägen vandra)?

Borde man inte som borgerlig värna om en av statens viktigaste kärnuppgifter? Det tycker jag. Att polisen tidigare har bra villkor är ingen ursäkt för att de nu bör få försämrade villkor. Har jante-lagen blivit en del av SvD:s ledarredaktions profil? Synd i så fall. Det är bra att polisyrket har bra villkor. Vi behöver stimulerade poliser med goda incitament.

Polisyrket är för många ett kall. Man går inte till jobbet bara för lönen, man vet att man också uppfyller en viktig samhällsuppgift. Men denna hängivenhet har gjort att man länge utnyttjats nästintill hänsynslöst av sin arbetsgivare. Lite som sjuksköterskorna som länge dragits med sitt Florence Nightingale-syndrom. Idag kan dock sjuksköterskor söka sig till privata arbetsgivare, det har fått landstingen att åtminstone börja ändra på attityden något. Poliser kommer ju dock alltid att vara hänvisade till ett arbetsgivarmonopol. Därför måste man vara extra uppmärksam på hur de behandlas som anställda.

Den så kallat borgerliga regeringen borde satsa på lag och ordning. Det är ju en borgerlig paradgren som har stort stöd i folkdjupet. Vi bör öka polisens närvaro i samhället, då och där de behövs som mest. Men gör inte det genom att försämra villkoren för polisyrket. Vi behöver fler poliser, men vi behöver såväl kvantitet som kvalitét. Vad som inte behövs är försämrade villkor för poliser.

Polisförbundet i Stockholm kämpar ståndaktigt mot det nya avtalet, besök deras sajt Blåjus.nu för att ta del av deras synpunkter.

Vansinnet i Malmö

Sten och flaskor kastas på polisen, en bil bränns upp, nio fönsterrutor till en bank krossas och en person misshandlas. Vad gör polisen? Ser på, låter det ske.

Den svenska polisens ledning har gett upp. Istället för att gripa våldsverkarna så säger man sig vilja ha deras respekt och föra en dialog med dem på deras villkor.

Som tur är har enskilda poliser anmält sin ledning för att ha utsatt dem för fara, varit flata, inkompetenta och bedrivit en dålig planering. Arbetsledning skall bland annat ha beodrat poliser att ta av sig sina hjälmar, detta samtidigt som de befinner sig i ett uppenbart utsatt läge.

Trots allt är kanske det värsta att en person misshandlas framför ögonen på ett samlat uppbåd av poliser som inte får ingripa. Fönsterrutor och bilar är ju trots allt döda ting som går att ersätta (och kostnaden borde faktureras polisledningen), men vid misshandel av en civilperson är det ju liv och hälsa som står på spel. Skulle brandkåren stå och titta på ett hus som brinner, med människor inuti, av respekt för mordbrännaren och att de inte vill ”provocera” till att fler hus tänds på?

Att enskilda poliser blir frustrerade är lätt att förstå.

Och vi har en så kallat borgerlig regering som inte direkt prioriterar lag och ordning (785 miljoner i ”satsning”)  , en fråga som många väljare längtar efter att politiker skall ta på allvar. Att trygga medborgarnas liv och hälsa är trots allt en statlig kärnuppgift. Det borde vara en borgerlig käpphäst, särskilt i dagens Sverige där gängkrig i Stockholm och Göteborg innebär skottlossning på öppen gata och bombdåd i Malmö. Där tunnelbanestationer tvingas stänga på grund av vandalism och bussar är fredlöst byte för stenkastare.

Våldsverkare respekterar inte polisen. Staten och dess politiska ledning gör samhället en stor otjänst om man genom att stilla acceptera det därmed får vanliga medborgare att förlorar respekten för polisen och statens skydd för den enskildes liv, hälsa och egendom. Vem vet, nästa gång kanske några vanliga medborgare närvarar och får för sig att utnyttja nödvärnsrätten?

Se mer:
DN, SvD och Mårten Schultz


Tar i ända från tårna…


… för att skapa det socialistiska paradiset.



Personskador inträffade såväl på fredagen…


… som lördagen, där mobben drog fram.


Har kastat av sig kapitalets förtryck och visar polisen ”respekt och dialog”.

Visst har vi regler men vem är ordningsman?

Sverige är unikt på så sätt att vi saknar en författningsdomstol. Förslag från regeringen som strider mot grundlagen kan därför inte stoppas på formella grunder av en oberoende instans. Lagrådet finns förvisso och kan påpeka fel och brister, men den behöver regringen inte bry sig om ifall de inte vill.

Sossarna har länge varit motståndare till en författningsdomstol. Varför ska man lägga band på politiken? Med en oberoende instans såsom en författningsdomstol skulle det ju i princip bli omöjligt att införa en femprocentig engångsskatt på pensionsförvaltande livförsäkringsbolag, så som gjordes 1986. Och hur skulle det gå med att införa ett utökat bemyndigande av FRA?

Nja, sånt där är ju inte riktigt lika enkelt längre. Som medlem i EU så är vi ju underställda Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som har infogats i svensk grundlag. Så att motsätta sig en författningsdomstol eftersom det skulle lämna mindre utrymme för politiken är inget gångbart argument. Vi har redan en grundlag som sätter ramar, den är en kodifiering av de demokratiska spelreglerna. Problemet är att den får sånt litet utrymme.

Tvister om procedurer och grundläggande rättigheter skulle få större utrymmeoch ge en större medvetenhet i den svenska debatten om de avgjordes här, i en svensk författningsdomstol och inte i domstolen i Strasbourg.

Svenska medborgare skulle med en författningsdomstol få en mycket större kunskap om författningsfrågor om det i medierna ställs upp två klara kontrahenter, å ena sidan en klåfingrig regering, å andra sidan en domstol som påpekar exakt vilka lagar politikerna bryter emot. Som det är nu är folk hänvisade till lite diffust tjabbel i konstitutionsutskottet.
Svenska politiker skulle förhoppningsvis få en större respekt för politikens regler och gränser om det fanns en svensk författningsdomstol som emellanåt slår dem på fingrarna.

Medborgarrättsrörelsen har startat en namninsamling för en författningsdomstol. Skriva under gör du här.

Läs även om den pågående grundlagsutredningen.

Profeten från Malmberget

Att han bara orkar hålla på med alla sina utspel. Hur krystad kan en politiker bli? Är han en robot?

Det gungar på Wall Street

Vilken turbulens, vilket ståhej och snabba kast. Finansvärlden liknar ju nu hela havet stormar. Så även i lilla utbygdsprovinsen Sverige, där bankerna nu får ta en och annan smäll. SEB med sina lettiska och ukrainska äventyr i bagaget aviserar neddragningar. I sällskap med Swedbank har man de facto lite av en centralbanksposition i Baltikum. Tillsammans med Handelsbanken sitter man på garantier och lån till kronvraket Lehman Brothers.

För det är ju mestadels ändå i USA det händer. Det började för lite drygt tre månader sedan då staten började pumpa in pengar i invetment-jätten Bear Stearns för att rädda det sjunkande skeppet. Detta räckte inte utan banken köptes istället upp av JPMorgan Chase, ett av världens äldsta finansinstitut.

För två veckor sedan tog den amerikanska staten över de två gigantiska bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac som man sedan länge har agerat garant för. Amerikaners starka känslan för egna hem har gjort det till bra populism för den federala regeringen att stödja vanligt folks drömmar om ett eget hus, även för dem som egentligen inte har råd. Nu stod man där med skägget i brevlådan.

Sen började det gå snabbt. Inom loppet av 96 timmar såg vi då Lehman Brothers, USA:s fjärde största värdepappersfirma nå ruinens brant.

Därefter sjöng den feta damen för den allra största amerikanska värdepappersfirman. Giganten Merril Lynch såg sig tvingad att låta sig köpas upp av USA:s absolut största affärsbanken, Bank of America, vilket nu gör denna bank till världens största finansiella institut.

Sen blev det dags för statens synliga hand att kasta pengar på det största försäkringsbolaget i USA, AIG, för att förhindra dess konkurs. Nu är de amerikanska skattebetalarna ägare till detta misslyckade företag, världens 18:e största enligt Forbes lista.

Vad var det allt det här berodde på nu igen? Låt oss konsultera Wall Street Journal, en tidning som ändå bär en viss kredibilitet.

The Federal Reserve’s low interest-rate policies — virtually free money — created excesses in credit expansion that led to what all now call a credit bubble. That bubble has been bursting, from Main Street to Wall Street.

Det är alltså staten, den synliga handen, som skapat förutsättningarna för krisen. Detta genom en för låg ränta. Hmm, får mig att fundera på hur Riksbanken, påhejad av Göran Persson, körde med en reporänta på 1,5% fram till januari 2006 mitt under brinnande högkonjuktur.

Grunden har lagts, sen har banker och finansinstitut agerat efter den spelplan som varit uppdukad. Som alltid är det i backspegeln lätt att se de enorma riskerna, den extrema belåningsgraden, de stora misstagen.

Men, och det kommer att bli viktigt att påpeka i debatten, som säkert kommer att försökas styras in på hårda regleringar och snack om kapitalismens ”misslyckande”; meningen med företagande är inte perfektion, företag gör misstag och det bästa man kan göra ifall de börjar vackla är att då låta dem gå omkull. Att försöka planera och reglera fram ett perfekt bankväsende kommer att leda till helvetet, en väg som ju är kantad av goda föresatser.

En politiker eller byråkrat kan inte skapa vare sig tillväxt eller välstånd, det gör företagen. Politik och byråkrati lägger bara grunden och skapar plattformar, och nu visar det ju sig i sin mest uppenbara form att det arbete som politiker och byråkrater har gjort har varit katastrofalt.

Om man inte kan skapa, vad får folk att tro att man kan rädda? Och vad tror man sig vinna på det? Populistiska tilltag kan säkert rädda en del aktieägare och pensionsfonder, skatteuttaget blir kanske lite jämnare än annars och folk slipper söka nytt jobb i samma utsträckning osv.

Å andra sidan leder agerandet av statens synliga hand att klättringen upp ur det finansiella svarta hålet blir extra långt och kostnaderna gigantiska. Kostnader som alla får betala. Och sedan kommer nästa kreditbubbla…