I stor utsträckning reko

Jag håller med Rayman på SvD. Det ser bra ut. Förutsatt att det blir verklighet och att det handlar om en fristående och äkta domstol. En som står över FRA, helt frikopplad och som har makten över samverkanspunkterna och vad som väljs ut av trafikflödet för kopiering. Bra också om det blir lagar, inte förordningar.

Man verkar nu också ha förstått att man måste möta Europakonventionens krav.

Energin bör nu riktas på att se till att det hela tolkas och efterlevs i så integritetsvänlig riktning som möjligt. Regeringen bör förstå att de kommer att bevakas hårt i frågan och att det inte finns något utrymme för smusslande eller uppluckring.

Thomas Bodström, vilken pajas.

För övrigt anser jag att Sverige behöver en författningsdomstol.

Skrivet: Sydsvenskan 1, 2, HAX, Ingerö, SvD, DN, Expressen, Moderata karameller, Aftonblaskan, Magnus Andersson (c), Annie Johansson (c), PL&C samt Erixon.

Börsen, dollarn och bankerna

Lite fjärilar i magen på börsen senaste tiden.

Har själv lagt om från 65 till 90 procent räntebärande papper.

Sen vad gäller Swedbank så har jag personligen inte varit kund där på tio år. Visserligen ligger kassan till ett företag jag är delägare i hos den gamla bondebanken. Men vi avvaktar.

Intressant med alla rykten om Swedbank dock. Förvisso tog de en smäll från Lehman och det pratas om Baltikum, men, men… Antingen så har medierna och särskilt Dagens Industri blivit tagna hårt bakifrån eller så ljuger styrelseorföranden i banken och dessutom trojkan Borg, Ingves och Lundgren. Tror inte den finans- och penningpolitiska ledningen här i landet har riktigt den oärligheten, det är ju trots allt inte en bananrepublik vi bor i utan en blankettmonarki.

Apropå att tro på auktoriteter måste jag tipsa om denna artikel i The New York Times av James Grant. Med torr humor skriver han om dollarn, en valuta som just nu verkar gå igenom sin tuffaste period hitintills. Han kopplar detta till dess dominerande ställning i värlshandeln, som ju byggt på just tro. Basen i valutan har ju, i alla fall sedan möjligheten att lösa in dollar i guld avskaffades 1971, enbart varit ett allmänt förtroende för den amerikanska ekonomin. Omvärldens tro på dollarn har möjligjort den amerikanska konsumtionsekonomin och lånekarusellen. När detta nu ser ut att ta sin ände i förskräckelse börjar förtroendet svikta och dollarn blir USA:s svaga punkt.

That a piece of paper of no intrinsic value should pass for good money the world over is nothing less than a secular miracle. […] In the absence of a golden anchor, the United States produced as many dollars as the world cared to absorb. And the world’s appetite was prodigious. […] In the absence of faith, what stands behind a faith-based currency?

Jo jag har ryckts med i guldmyntsfot-tåget. Ett inflationsmål är inte nog, även om jag tycker att Riksbanken sköt sig bra jämfört med andra centralbanker. Men vad hjälper det när de sedan börjar spruta ut likviditet vid minsta snuva. Sen har vi den ideologiska vinkeln. Anledningen till att det blivit såhär är socialiseringen av finansmarknaden. En bank behandlas långt ifrån lika ömt som andra företag. Varför skall det vara så?

Med stater så långt insyltade i finanssystemet blir detsamma sårbart eftersom man då byter ut marknadskrafter emot politiska krafter. Marknadens villkor är hårda men rättvisa. Sköter man sig inte, missbrukar sitt förtroende hos kunderna eller satsar på fel saker så går man under. Men staten dras med det politiska spelet, man har väljargrupper och särintressen hängande kring sin hals. Skyddar man inte dem så kan man förlora sin makt. Något vi ser nu inte minst i USA.

Därför är det så viktigt att låta bankerna vara ifred, på så många sätt som möjligt, även vad gäller t ex valutor. Laissez faire et laissez passer!

Men det som allra mest fått mig att tycka så är den eminenta skriften Fribankskolan av Per Hortlund, en bok utgiven 2002 av Timbro och som kan laddas ner helt gratis här (PDF). Vem kunde ana att bankhistoria var så intressant?

I boken tar han upp banksystemets utveckling i en rad länder, bland annat USA och Sverige. Bankväsendet i vår blankettmonarki har ju definitivt en bättre och frihetligare historia än sitt rykte, särskilt i relation till USA, ett land som länge har dragits med ett krångligt system uppbackat av ett komplex mellan stat, delstater och olika typer av banker med skilda restriktioner.

Sen är ju det intressantaste det här med valutan. Riksbanken har sedan 1904 haft ensamrätt att ge ut sedlar och mynt i Sverige. ”Man ansåg, att den vinst som privatbankerna fick från sina sedlar, likaväl kunde tillfalla staten”, som Riksbanken skriver på sin hemsida. Varför ha näringsfrihet när man kan ha socialism, typ.

Varför förespråka försämring för polisen?

Motarbetade av fack, arbetsgivare och SvD.

Maria Abrahamsson på SvD:s ledarredaktion har skrivit en hel del om det nya arbetstidsavtalet för poliser. Ett avtal som bestrids av enskilda poliser, främst i Stockholm och Malmö men även av många i Göteborg och övriga delar av landet. Hon försvarar avtalet. Jag har svårt att förstå varför.

Visst skall polisen öka sin närvaro i samhället. Visst skall polisen arbeta på kvällar och helger, eller närhelst brottsligheten sker. Men varför skall det ske genom att de ska jobba mer för lägre lön?

Polisfacket har uppenbarligen inte lyckats väl i sin uppgift. De har inte kunnat representerat sina medlemmar på ett fullgott sätt.

Polismyndigheten gör, genom det nya avtalet, sig själv till en mycket oattraktiv arbetsgivare. Det är mycket olyckligt. Tänk på hur det blev när skolan kommunaliserades. Läraryrket tappade status och har numera svårt att rekrytera dem med höga studieresultat, få har det som förstahandsval . Skall vi tillåta att polisyrket går samma väg?

Är det bra att erfarna poliser med stor kompetens nu säger upp sig eller går ned i tid (jo jag vet personligen flera som avser den vägen vandra)?

Borde man inte som borgerlig värna om en av statens viktigaste kärnuppgifter? Det tycker jag. Att polisen tidigare har bra villkor är ingen ursäkt för att de nu bör få försämrade villkor. Har jante-lagen blivit en del av SvD:s ledarredaktions profil? Synd i så fall. Det är bra att polisyrket har bra villkor. Vi behöver stimulerade poliser med goda incitament.

Polisyrket är för många ett kall. Man går inte till jobbet bara för lönen, man vet att man också uppfyller en viktig samhällsuppgift. Men denna hängivenhet har gjort att man länge utnyttjats nästintill hänsynslöst av sin arbetsgivare. Lite som sjuksköterskorna som länge dragits med sitt Florence Nightingale-syndrom. Idag kan dock sjuksköterskor söka sig till privata arbetsgivare, det har fått landstingen att åtminstone börja ändra på attityden något. Poliser kommer ju dock alltid att vara hänvisade till ett arbetsgivarmonopol. Därför måste man vara extra uppmärksam på hur de behandlas som anställda.

Den så kallat borgerliga regeringen borde satsa på lag och ordning. Det är ju en borgerlig paradgren som har stort stöd i folkdjupet. Vi bör öka polisens närvaro i samhället, då och där de behövs som mest. Men gör inte det genom att försämra villkoren för polisyrket. Vi behöver fler poliser, men vi behöver såväl kvantitet som kvalitét. Vad som inte behövs är försämrade villkor för poliser.

Polisförbundet i Stockholm kämpar ståndaktigt mot det nya avtalet, besök deras sajt Blåjus.nu för att ta del av deras synpunkter.

Vansinnet i Malmö

Sten och flaskor kastas på polisen, en bil bränns upp, nio fönsterrutor till en bank krossas och en person misshandlas. Vad gör polisen? Ser på, låter det ske.

Den svenska polisens ledning har gett upp. Istället för att gripa våldsverkarna så säger man sig vilja ha deras respekt och föra en dialog med dem på deras villkor.

Som tur är har enskilda poliser anmält sin ledning för att ha utsatt dem för fara, varit flata, inkompetenta och bedrivit en dålig planering. Arbetsledning skall bland annat ha beodrat poliser att ta av sig sina hjälmar, detta samtidigt som de befinner sig i ett uppenbart utsatt läge.

Trots allt är kanske det värsta att en person misshandlas framför ögonen på ett samlat uppbåd av poliser som inte får ingripa. Fönsterrutor och bilar är ju trots allt döda ting som går att ersätta (och kostnaden borde faktureras polisledningen), men vid misshandel av en civilperson är det ju liv och hälsa som står på spel. Skulle brandkåren stå och titta på ett hus som brinner, med människor inuti, av respekt för mordbrännaren och att de inte vill ”provocera” till att fler hus tänds på?

Att enskilda poliser blir frustrerade är lätt att förstå.

Och vi har en så kallat borgerlig regering som inte direkt prioriterar lag och ordning (785 miljoner i ”satsning”)  , en fråga som många väljare längtar efter att politiker skall ta på allvar. Att trygga medborgarnas liv och hälsa är trots allt en statlig kärnuppgift. Det borde vara en borgerlig käpphäst, särskilt i dagens Sverige där gängkrig i Stockholm och Göteborg innebär skottlossning på öppen gata och bombdåd i Malmö. Där tunnelbanestationer tvingas stänga på grund av vandalism och bussar är fredlöst byte för stenkastare.

Våldsverkare respekterar inte polisen. Staten och dess politiska ledning gör samhället en stor otjänst om man genom att stilla acceptera det därmed får vanliga medborgare att förlorar respekten för polisen och statens skydd för den enskildes liv, hälsa och egendom. Vem vet, nästa gång kanske några vanliga medborgare närvarar och får för sig att utnyttja nödvärnsrätten?

Se mer:
DN, SvD och Mårten Schultz

Tar i ända från tårna…

… för att skapa det socialistiska paradiset.

Personskador inträffade såväl på fredagen…

… som lördagen, där mobben drog fram.

Har kastat av sig kapitalets förtryck och visar polisen ”respekt och dialog”.

Visst har vi regler men vem är ordningsman?

Sverige är unikt på så sätt att vi saknar en författningsdomstol. Förslag från regeringen som strider mot grundlagen kan därför inte stoppas på formella grunder av en oberoende instans. Lagrådet finns förvisso och kan påpeka fel och brister, men den behöver regringen inte bry sig om ifall de inte vill.

Sossarna har länge varit motståndare till en författningsdomstol. Varför ska man lägga band på politiken? Med en oberoende instans såsom en författningsdomstol skulle det ju i princip bli omöjligt att införa en femprocentig engångsskatt på pensionsförvaltande livförsäkringsbolag, så som gjordes 1986. Och hur skulle det gå med att införa ett utökat bemyndigande av FRA?

Nja, sånt där är ju inte riktigt lika enkelt längre. Som medlem i EU så är vi ju underställda Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som har infogats i svensk grundlag. Så att motsätta sig en författningsdomstol eftersom det skulle lämna mindre utrymme för politiken är inget gångbart argument. Vi har redan en grundlag som sätter ramar, den är en kodifiering av de demokratiska spelreglerna. Problemet är att den får sånt litet utrymme.

Tvister om procedurer och grundläggande rättigheter skulle få större utrymmeoch ge en större medvetenhet i den svenska debatten om de avgjordes här, i en svensk författningsdomstol och inte i domstolen i Strasbourg.

Svenska medborgare skulle med en författningsdomstol få en mycket större kunskap om författningsfrågor om det i medierna ställs upp två klara kontrahenter, å ena sidan en klåfingrig regering, å andra sidan en domstol som påpekar exakt vilka lagar politikerna bryter emot. Som det är nu är folk hänvisade till lite diffust tjabbel i konstitutionsutskottet.
Svenska politiker skulle förhoppningsvis få en större respekt för politikens regler och gränser om det fanns en svensk författningsdomstol som emellanåt slår dem på fingrarna.

Medborgarrättsrörelsen har startat en namninsamling för en författningsdomstol. Skriva under gör du här.

Läs även om den pågående grundlagsutredningen.

Profeten från Malmberget

Att han bara orkar hålla på med alla sina utspel. Hur krystad kan en politiker bli? Är han en robot?

Det gungar på Wall Street

Vilken turbulens, vilket ståhej och snabba kast. Finansvärlden liknar ju nu hela havet stormar. Så även i lilla utbygdsprovinsen Sverige, där bankerna nu får ta en och annan smäll. SEB med sina lettiska och ukrainska äventyr i bagaget aviserar neddragningar. I sällskap med Swedbank har man de facto lite av en centralbanksposition i Baltikum. Tillsammans med Handelsbanken sitter man på garantier och lån till kronvraket Lehman Brothers.

För det är ju mestadels ändå i USA det händer. Det började för lite drygt tre månader sedan då staten började pumpa in pengar i invetment-jätten Bear Stearns för att rädda det sjunkande skeppet. Detta räckte inte utan banken köptes istället upp av JPMorgan Chase, ett av världens äldsta finansinstitut.

För två veckor sedan tog den amerikanska staten över de två gigantiska bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac som man sedan länge har agerat garant för. Amerikaners starka känslan för egna hem har gjort det till bra populism för den federala regeringen att stödja vanligt folks drömmar om ett eget hus, även för dem som egentligen inte har råd. Nu stod man där med skägget i brevlådan.

Sen började det gå snabbt. Inom loppet av 96 timmar såg vi då Lehman Brothers, USA:s fjärde största värdepappersfirma nå ruinens brant.

Därefter sjöng den feta damen för den allra största amerikanska värdepappersfirman. Giganten Merril Lynch såg sig tvingad att låta sig köpas upp av USA:s absolut största affärsbanken, Bank of America, vilket nu gör denna bank till världens största finansiella institut.

Sen blev det dags för statens synliga hand att kasta pengar på det största försäkringsbolaget i USA, AIG, för att förhindra dess konkurs. Nu är de amerikanska skattebetalarna ägare till detta misslyckade företag, världens 18:e största enligt Forbes lista.

Vad var det allt det här berodde på nu igen? Låt oss konsultera Wall Street Journal, en tidning som ändå bär en viss kredibilitet.

The Federal Reserve’s low interest-rate policies — virtually free money — created excesses in credit expansion that led to what all now call a credit bubble. That bubble has been bursting, from Main Street to Wall Street.

Det är alltså staten, den synliga handen, som skapat förutsättningarna för krisen. Detta genom en för låg ränta. Hmm, får mig att fundera på hur Riksbanken, påhejad av Göran Persson, körde med en reporänta på 1,5% fram till januari 2006 mitt under brinnande högkonjuktur.

Grunden har lagts, sen har banker och finansinstitut agerat efter den spelplan som varit uppdukad. Som alltid är det i backspegeln lätt att se de enorma riskerna, den extrema belåningsgraden, de stora misstagen.

Men, och det kommer att bli viktigt att påpeka i debatten, som säkert kommer att försökas styras in på hårda regleringar och snack om kapitalismens ”misslyckande”; meningen med företagande är inte perfektion, företag gör misstag och det bästa man kan göra ifall de börjar vackla är att då låta dem gå omkull. Att försöka planera och reglera fram ett perfekt bankväsende kommer att leda till helvetet, en väg som ju är kantad av goda föresatser.

En politiker eller byråkrat kan inte skapa vare sig tillväxt eller välstånd, det gör företagen. Politik och byråkrati lägger bara grunden och skapar plattformar, och nu visar det ju sig i sin mest uppenbara form att det arbete som politiker och byråkrater har gjort har varit katastrofalt.

Om man inte kan skapa, vad får folk att tro att man kan rädda? Och vad tror man sig vinna på det? Populistiska tilltag kan säkert rädda en del aktieägare och pensionsfonder, skatteuttaget blir kanske lite jämnare än annars och folk slipper söka nytt jobb i samma utsträckning osv.

Å andra sidan leder agerandet av statens synliga hand att klättringen upp ur det finansiella svarta hålet blir extra långt och kostnaderna gigantiska. Kostnader som alla får betala. Och sedan kommer nästa kreditbubbla…

Dagens citat

Vi ifrågasätter utgiftstak, överskottsmål och hanteringen av investeringar

Lars Ohly och Ulla Andersson på DN Debatt idag. Avdelningen: Robert Mugabe ringde och gav några finanspolitiska tips.

Med höjda klackar in i framtiden?

Hur illa står det till med Kim Jong-Il? Det har den internationella pressen frågat sig den senaste veckan.

”Den kära ledaren” över Nordkoreas drygt 23 miljoner själar har inte visat sig på ett bra tag, inte ens på den militära paradmarsch som firar att nationen fyller 60 år. Han har sedan tidigare diabetes och hjärtbesvär, nu senast talas om en stroke, dvs hjärnblödning, och kanske är han äntligen på väg att stämpla ut från det stalinistiska arbetarparadiset?

Men riktigt än är det inte dags att korka upp champagnen, ingen har verklig insyn i diktatorns liv och hälsa och det har kommit motstridiga uppgifter om hur pass sjuk han egentligen är. Först läckte information från den Sydkoreanska underättelsetjänsten att Kim delvis skulle ha blivit förlamad, sen kom nya uppgifter om att så inte var fallet. Rykten om Kim Jong-Ils hälsa, död eller avsättning genom militärkupp har då och då luftats och efter ett tag så börjar man ta dem med en nypa salt. Men, någon dag så dör även den käre ledaren. Någon dag kommer ett rykte visa sig vara sant. Och hursomhelst tycker jag att det som är intressantast nu är spekulationerna om successionsordningen i den kommunistiska arvsrepubliken.

Någonting som särskilt utmärker kommunistiska statsbildningar är ju de osmidiga maktbytena. Ta till exempel maktkampen efter Lenin, som slutade med att påläggskalven Trotskij misstogs för en isvägg under sin exil i Mexiko. Eller tänk på hur Mao var redo att vända hela Kina upp och ner när han började märka att makten gled honom ur händerna.

En sydkoreansk expert menar att aktiviteten i Pyongang för närvarande är onormalt lugn. Och om Kim skulle dö utan att utnämna en efterträdare skulle en maktkamp direkt ta vid. Redan då Kim Jong-Il tog över efter sin far ryktades det om massiva utrensningar av dem som då opponerade. Troligtvis har militären redan börjat fila på en successionsplan. Några ovanliga truppförflyttningar har dock inte skådats.

Något av en ovanlig truppförflyttning.

Slug som han är har Kim Jong-Il ju gjort det förbjudet enligt lag att diskutera hans succesion. Men det gäller ju bara i Nordkorea, därför tar jag mig friheten att tänka lite fritt kring frågan.

Naturligast vore ju om någon av Kims tre söner (som man vet om) tog över. The Economist påpekar dock att ingen av sönerna har på ett utmärkande sätt ”plockats fram” på någon verklig maktposition i regimen, på samma sätt som diktatorn själv till exempel blev ÖB tre år före sin fars död. Enligt The Economist kan det möjligtvis finnas en rädsla hos Kim Jong-Il för att någon i hans familj en dag skall få stå till svars inför internationell domstol då regimen slutligen har fallit.

Kan det vara så, att Kim Jong-Il känner på sig att slutet trots allt kan vara nära och att han inte vill föra vidare ”en diktators förbannelse” till sina söner? Det är bara spekulationer, det är svårt att hitta några konkreta tecken för att så är fallet.  Men det är ju också det som är lite utav tjusningen med att analysera Nordkorea, det finns inte mycket som går att veta säkert, därför måste man spekulera och måla upp en rad olika scenarier. Andra har påpekat att av sönerna har endast Kim Jong-Nam, med sina 37 år den rätta åldern inne, de andra är under trettio och har inte den pondus som krävs för att hålla landet i sin järnhand.

Annat talar dock emot detta. Kim Jong-Nam skämde ut sig för ett par år sedan då han försökte ta sig in i Japan med falskt pass (för att gå på Disneyland) och har sagts blivit placerad i kylan. Tiden i sin utfrysta exil har han spenderat i Portugals före detta kinesiska koloni Macaos ökända spelhålor. Som äldste son är han dock inte fullständigt uträknad i det mycket konfuscianskt inspirerade Nordkorea.

Den son som kan ha en hyfsat god chans är 26-åriga Kim Jong-Chol. Tecken, som att hans mor har blivit idoliserad liksom Kim Jong-Ils en gång, visar på att han kan vara det starkaste kortet. Han sägs dock ha någon slags sjukdom som ger honom ett överskott av kvinnliga könshormoner (!) och kanske kan det vara till hans nackdel. Och det finns dem som utpekar honom som svag och utan uppbackning.

Yngsta sonen, 25-åriga Kim Jong-Un är relativt okänd. Det sägs dock att han är den av sönerna som är mest lik sin far. Hans position i syskonskaran talar dock emot honom.

Dynastin sägs dock vara splittrad. Diktatorns nuvarande ”första fru” håller på den yngste sonen och hans syster och svåger verkar föredra den äldsta. En tänkbar lösning är att någon av sönerna får figurera mer eller mindre symboliskt som frontfigur för ett kollektivt ledarskap.

Men det finns fler maktcentra än diktaturens ledande familj. Militären är den ena och kommunistpartiet är den andra. Veteranerna i partiet och militären är mycket nationalistiska och reaktionära och de kommer inte att tolerera annat än mycket små förändringar.

Det sägs dock finnas en fraktion inom militären som ser Kinas exempel som en gångbar väg framåt. Genom att öppna ekonomin och få den att växa, under kommunistregimens politiska kontroll så klart, kan ännu mer resurser åläggas den redan gravt gigantiska militärapparaten.

Det har även funnits tecken på att det rent politiskt finns två traditioner av dels traditionalister/hökar och dels förnyare/duvor. Men detta stämmer inte med all tidigare erfarenhet av det nordkoreanska kommunistpartiet, en organisation som tagit överdriven enighet och konsensus till löjligt höga nivåer. Tecknen på att det kan finnas politiska förnyare bör snarast tolkas som spel för gallerierna, ett sätt att driva stålhårda förhandlingar med omvärlden, lite utav ‘good cop & bad cop’. Finns det några skillnader så är det inom militären och det beror, för att prata med Marx, på strikt materialistiska skäl.

Att diktatorns halvbror, Kim Pyong-Il, som för närvarande är ambassadör i Polen, har börjat göra offentliga framträdanden är ännu ett tecken som man får lägga märke till när man likt en spåman av kaffesump försöker lägga pusslet om Nordkoreas nästa diktator.

Vidare framträdde politbyråns starke man, Cho Myong-Nok, rent visuellt mycket tydligt under den beryktade militärparaden i samband med nationens 60-årsdag. Kanske visade han att regimen fortfarande står stark, kanske något annat.

Kim Jong-Ills svåger, Jang Song-Taek, har idag en stark position och även han är en utpekad tänkbar efterträdare, en kompromisskandidat. Han saknar dock starka allierade inom militären och skulle absolut inte kunna leda landet ensam.

Kim Jong-Il är formellt ÖB och de enda som egentligen har tjänat på hans styre och kunnat leva någorlunda gott är militären. Under hans 14 år vid makten har man successivt flyttat fram sina positioner. Mycket talar för att man skulle ta chansen att ytterligare öka sitt inflytande när Kim Jong-Il faller bort. En ledare utan militärens stöd är därför i stort sett otänkbart.

Håller i fiolerna.

Det finns alltså en möjlighet att någon inom militärapparaten kan ta makten. En av de tänkbara kandidaterna är då mannen med det underbara namnet O Kuk-Yol, som leder det kommunistiska partiets viktigaste departement och har därmed kontroll över en särskild elitstyrka som också fungerar som Nordkoreas samlade SS, Tjeka eller preatoriangarde.

Vem det än blir som axlar diktatorns mantel kommer det dock på kort sikt att bli svårt att behålla stabiliteten utan en bibehållen hård linje. Men vad man skall komma ihåg är också att en strängare regim skulle kunna skapa stora problem. Nordkorea är, trots sin grandiosa fasad, mycket av ett tomt skal. Den svarta sektorn är enorm, och utan den skulle landet totalkollapsa.

Den sista tänkbara kandidaten till att ta över efter den käre ledaren är ju faktiskt också kaos med stort k. Med tanke på vad potentiella kärnvapen kan göra för stabiliteten i regionen, eller för den delen att 23 miljoner fattiga kusiner kan komma att knacka på Sydkoreas dörr så är det inte ett särskilt välkommet alternativ.

Att nordkorearnerna någon gång skall få uppleva demokrati och frihet från förtryck är dock min starka förhoppning.

Se The Heritage Foundation, Foreign Policy, BBC, Time, Reuters och SvD.

Sörj inte – skolka och organisera

Debatten om vad man som sann vän av borgerliga värden skall göra vid valet 2010 fortgår.

Johan Norberg har såväl i Expressen som i Dagens Industri och på SVT Opinion vädrat sitt missnöje och bland annat aviserat att han kanske kan tänka sig att rösta på Miljöpartiet under rätt förutsättningar, men i alla fall inte Alliansen. Ingarö flaggar för sofflocket och likaså Mattias Svensson med emfas.

En annan linje som drivs av Johhny Munkhammar på SVT Opinion är att Alliansen visst är dålig men inte riktigt så dålig att man inte ska engagera sig eller rösta partipolitiskt. Per Gudmundsson på SvD:s ledarsida håller med. Erik Svansbo är den som kommit med den senaste brandfacklan och driver även han denna linje. Regeringen är förvisso helt ute och cyklar, men de kommer med ”reformer” och ingen vill väl ha tillbaka socialdemokraterna trots allt?

Nej, ingen vill ha tillbaka socialdemokraterna, och ingen vill ha tillbaka ‘Allianza Reinfeldt’ som någon kommentator så träffande skrev. Det är ju det som är problemet, det är ju därför så många vänner av borgerliga värden är så pass dessillusionerade och det är därför som soffan är så lockande.

Att inte rösta i valet 2010 är de facto att lämna mark till vänstern, men de jure en form av skolk mot ett så kallat borgerligt regeringsalternativ. Det är ju de borgerliga värdena man vill ha och om inte de borgerliga partierna värnar dem så kan man ju inte heller stödja dessa. Någonstans måste man dra en gräns där principerna blir överordnade den smutsiga praktiken. För många har den gränsen nu överträtts. Först om och när de borgerliga partierna i tillräcklig utsträckning börjar stå upp för principerna igen så kan ett det vara värt att rösta på dem.

En så kallad borgerlig regering är naturligtvis att föredra framför en ansamling av Sahlin, Ohly, Ulvskog, Pagrotsky och det där lilla maskrospartiet som är emot mänskligt välstånd.

Men, jag skulle ändå inte rösta på Alliansen om det vore val idag.

De ska inte få mitt mandat för att driva en politik för fortsatt myndighetsvälde där statens intressen sätts i första rummet och människan alltid kommer i andra hand.

En politik där statliga genuspedagoger skall uppfostra mina barn, där myndigheter skall kunna kartlägga min förehavanden på nätet och där staten tar största delen av vinsten i mitt företag medans jag tar 100 % av riskerna. jag vill inte ha en fortsättning med fyra nya år av moralskatter och lydnadsbidrag, där man tycker att det är rätt okej att staten är den enskilt största ägaren på börsen, att fortsatt planekonomi vad gäller hyresrätter är rimligt och att fackföreningars allsmäktiga jurisdiktion över arbetsmarknaden är i stort sett oproblematisk.

Jag säger det igen: inte med mitt mandat.

Nej, jag tänker inte rösta på ”mitt” parti, de nya moderaterna. Däremot håller jag i viss mån med Gudmundsson, Svansbo och Munkhammar.

Jag kommer att verka för Grand Old Moderaterna, det vill säga att partiet återigen börjar anamma borgerliga värden och principer. Men så länge partiet inte hittar tillbaka dit, kommer jag med nöje att röstskolka. Gör det du också.

Endast på det sättet kan man verka för att liberala och borgerliga reformer kommer att komma till stånd. För eller senare får vi ett bättre Sverige.

Fria till sist.