Dagens citat

geldof_bush.jpg

Man glömmer lätt att Bush har en mastersexamen i företagsekonomi. Han tänker som en affärsman, han tänker på sista raden i bokslutet. Resultat. Profit och förlust. Det finns en empirisk syn på det mesta av hans gedigna Afrika-politik. Helt riktigt är han i stor omfattning förespråkare av ökad handel. ”En handelsökning på en procent i Afrika”, säger han, ”innebär mer pengar än allt sammanlagt årligt bistånd”.

Bush-regimen har varit söndrande — men inte i Afrika. Jag läser att den har varit inkompetent — men inte i Afrika. Den har skapat bitterhet — men inte här i Afrika. Här har hans administration räddat millioner liv.

Bob Geldof skriver i Time om sina intryck efter en resa i Afrika tillsammans med Georg W. Bush för en dryg vecka sedan.

Billigalån.se – när du behöver låna pengar!

Vilse i pannkakan 2.0

al-aqsa-tv.jpg

Barnprogram i den palestinska tv-kanalen Al-Aqsa uppmanar sina unga tittare att bojkotta danska varor och att döda den danske tecknaren Kurt Westergaard.

Plötsligt känns Staffan Westerbergs socialistiska barnhjärntvätt med bland annat kapitalistkarikatyren ”Storpotäten” inte lika elak.

Källa: Aftonbladet

Filmtips: The Lost City

På grund av Kubas aktualitet i och med Fidel Castros avgång har jag passat på att se filmen The Lost City. Dramat från 2005 som är ett verk av kubanen Andy Garcia (Gudfadern III, Oceans Eleven).

Att se denna film är troligen det enklaste sättet lära sig om Kubas moderna historia. Det är främst en berättelse om en kubansk familj i övre medelklassen, men illustrerar utmärkt de sociala och politiska slitningar som Kuba genomgick under sent femtiotal.

tlc-3.jpgtlc-1.jpg

Huvudkaraktären Fico Fellove, som spelas av Andy Garcia, är nattklubbsägare i Havana med passion för dans och musik. Han främsta lojaliteter i livet är den egna familjen och den chica klubben El Tropico. Det kubanska samhället mullrar dock under ytan utav missnöje med diktatorn Batista. Hans ena bror Ricardo väljer kommunismen, den andra brodern Luis har anslutit sig till den handlingsinriktade demokratiska oppositionen. Fadern, en framstående professor vid Havanas universitet, menar att Batista borde avskiljas med konstitutionella medel.

tlc-2.jpg

Naturligtvis är det en omöjlig kombination för familjens sammanhållning. Landet Kubas uppdelning, politiska intriger och tragedi blir familjen Felloves. Vi får följa Ficos kamp för sina passioner och lojaliteter, helt enkelt strävan att få leva sitt liv. Trots fängslanden, tortyr, mord, statskupper och inbördeskrig. I kulisserna befinner sig sådana som Che Guevara och den ökände mafiosen Meyer Lansky, men den verkliga dramatiken berör de vanliga människorna. Den kubanska revolutionen kryper en inpå skinnet genom dessa människors ansikten, känslor och öden.

En film jag verkligen kan rekommendera.

Finns att köpa här (59 kr).

Trygga hamnar ger kalla fötter

En dömd brottsling, bedragare och utpressare, stjäl företagshemligheter och säljer dem sedan för tiotals miljoner som hämnd (DI). Tyska staten begår häleri genom att köpa stöldgodset.

Skattemyndigheterna har alltså gått och blivit jesuiter – de anser att ändamålen helgar medlen.

Leif Pagrotsky vill att svenska staten aktivt skall ta del av uppgifterna (SvD). Frågan är hur pass stort bevisvärde en sådan lista på bankkunder har. Antagligen lika stort värde som listan på kunder i 70-talets bordellhärva, som ju ansågs ”orimlig”.

Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand blottar sig på DN Debatt genom att säga att de har uppgifter om svenskars konton i Liechtenstein. Även om han inte säger det rakt ut så insinuerar Sjöstrand att de har del av den information som stulits. Till DI säger han att frågan om det eventuellt är stöldgods ”spelar ingen roll för Skatteverket”. Onekligen intressant resonemang av en svensk generaldirektör, dvs chef för en svensk myndighet. Är detta en grundsyn som stödjs av den svenska regeringen? Har han regeringens förtroende för att handskas med stöldgods, som ju dessa stulna företagshemligheter är?

I medierna är den etablerade termen för Liechtenstein och liknande stater ”skatteparadis”. Själv föredrar jag den engelska termen Safe Haven, vilket direktöversatt blir ‘trygg hamn’. Något som mer tydligt indikerar om vad det handlar om, det vill säga en tillflyktsort från politisk styrning och övervakning av finansiella tillgångar.

Oskar Engdahl har skrivit en rapport för BRÅ (finns online här) om så kallade finansiella offshore-marknaderna. I rapporten framgår tydligt att den kritik som vissa stater framför gentemot dessa trygga hamnar först och främst inriktar sig på den ”osunda skattekonkurrens” som dessa utgör. Staterna retar sig alltså på att dess medborgare har mage att ‘rösta med fötterna’ gentemot den egna skatteregimen. De vill ha ohotat monopol, ingen valfrihet. Trygga hamnar ger dem uppenbarligen kalla fötter och det är det som lett till den jesuitmoral som klappjakten nu har tagit form utav.

Man kan bara önska att på samma sätt som Skatteverket i Sverige har status, svängrum och hög svansföring, lika önskvärt vore det att de myndigheter som har en revisionsfunktion gentemot den svenska staten och dess användande av skattemedel kunde tillåtas stärkas. Strävan efter maximal effektivitet i att driva in skatt borde gå hand i hand med maximal effektivitet i nyttjande av skattemedel.

Kom hem! Jag bjuder på skumpa! – buy the t-shirts for the Posener posse

UPPDATERING: Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand har nu börjat tala ur skägget och säger sig vara beredd att betala för stöldgods (DN).

Hans egen rättschef kommer dock med ett viktigt påpekande… ”Vi lever i en rättsstat” (DN). I samma artikel uttalar sig statsminister Reinfeldt: ”Svenska myndigheter jobbar inte så”.

Vi får hoppas att så är fallet. Dags för någon grävande journalist att granska Skatteverket i denna fråga?

Per Ahlmark – en svensk dissident

ahlmark.jpg

Det har nu gått över ett år sedan DN publicerade någon kolumn av Per Ahlmark.

Själv delar jag inte Ahlmarks socialliberala ståndpunkter men kan inte annat än beundra honom för hans konsekventa försvar av demokratin. Hans känsla av att leva i inre exil i sitt eget land delas av många som tar del av den svenska utrikesdebatten och tidningarnas kultursidor.

Svensk utrikespolitisk debatt har i princip alltid varit principlös, undfallande, hycklande och naiv.

Ta Sveriges agerande under andra världskriget som exempel. Å ena sidan höll vi den tyska krigsmakten under armarna med malm och transporter, å andra sidan fyllde vi Gulag med färskt blod under den så kallade Balt-utlämningen.

Sedan löper en röd tråd genom 1900-talets sekel med diplomatiskt stöd till kommunistdespoter och vänster-gerillor. Warzawapaktens träng- och trosskompani Sida såg även till att kasta svenska skattemiljarder till dödsdömda planekonomier i diktaturernas klor. Detta var under det kalla kriget, den stora muskelspänningen mellan den fria världen och dess fiender.

Sverige har konsekvent varit en relativistisk kraft i världspolitiken. Detta är en skam och därför har Ahlmarks röst i debatten varit så uppfriskande.

Ända sedan den obefintliga avnazifieringen av Sverige efter andra världskriget så brann han för att kritisera diktaturenas medlöpare. Som PM Nilsson skrivit i denna ledarartikel så var det Per Ahlmark som välte den svenska Berlinmuren. Detta gjorde han genom att väcka minnet hos alla diktaturkramare och alla som kelat med despoter. De som låtsades att de aldrig hyllat den blodiga kommunismen. Med sina uppgörelseböcker han publicerade under 90-talet fick han många fiender och gjordes till en persona non grata av den svenska vänstern.

Hans förmåga att även anamma demokratiaspekten i mellanösternfrågan har möts med obehag. Den israeliska demokratins rätt till författningsskydd gentemot omkringliggande diktaturer och terroristgrupperingar är nästintill tabu i Sverige. Alhmark har varit en minst sagt välbehövlig ropandes röst i öknen att samlas kring.

Hans kärlek till demokratin och hans hat inför diktaturer har även gjort honom till närmast den enda svenska debattör som nyktert har kunnat bedöma den amerikanska vapenmaktens intentioner; att lyfta förtryckta folkdjup ur totalitära regimers grepp och försöka krossa dunkla terrororganisationer. Frågan om kärnvapenspridning (som till och med Carl Bildt anser vara en mer ödesdiger fråga än ‘klimathotet’) har även legat Ahlmark varmt om hjärtat.

Om demokratiska interventioner kan man tveka, det är en moralisk fråga av stora dimensioner. I denna fråga är ju även den amerikanska högern splittrad. Den neokonservativa idealismen har ju lett till att andra ideologiska konflikdimensioner har överträtts. Att axla världens demokratiunderskott har lett till en större och starkare stat, i sig själv ett hot mot den enskildes frihet. Men att det i Sverige har funnits en röst för att den idealistiska kampen för demokrati skall spridas, att alla människor oavsett födelseort har rätt till ett liv i frihet, har varit en verklig tillgång.

Därför undrar jag nu: Per Ahlmark, var är du?

Glasögon i din styrka från 395 kr inkl. porto!

Spana in Ekonomistas

En ny blogg som ser lovande ut är den av sex nationalekonomer startade Ekonomistas.

En av skribenterna är Eva Mörk som även ingår i det nystartade Expertrådet för Studier i Offentlig ekonomi (ESO). Detta oberoende forskningsråd lade ju socialdemokraterna ned men väcktes återigen till liv av Anders Borg.

Trevligt att kunna läsa kommentarer kring samhälle och ekonomi från ett nationalekonomiskt perspektiv!

Haverikommission för vägskatterna

Ni missade väl inte Mattias Svenssons roliga och skarpa debatt-artikel i Expressen igår: Stoppa skattehaveriet!

I den lyfter han upp debaclet ”trängselskatt”, det vill säga vägskatterna i Stockholm. Ett projekt som hitintills gått back med miljarder och som inte blir självbärande förrens år 2011. Det är den dyraste vägskatten i världen. Miljoner har rullat ner i fickorna på privata företag. Föhandlingserfarenhet och kostnadskontroll verkar ha varit obefintlig. Han kräver därför en haverikommision.

Intressantast blir det dock när detta sätts i relation till diverse andra skandaler. Politiska journalister gräver ner sig och fokuserar på enskilda politikers kvitton och krogkvällar, men miljardrullning i havererade politiska projekt förbigås med knappt en notis. Sällan har väl det bibliska ordspråket om de silade myggen och de svalda kamelerna passat så pass bra.

Man skulle generellt kunna tala om journalismens (journalistyrkets professionella ideologi) statsvinklade slagsida. Jag menar att det hos Sveriges journalister existerar ett grundläggande antagande om att staten som helhet är någonting i grunden gott. Visst kan enstaka socialtjänster göra misstag, visst kan några få tjänstemän använda skattepengar för porrklubbsbesök, men systemet (världens största statliga ekonomi och skatt) är alltid något gott. Den svenska journalismen kan således aldrig bli systemkritisk. Ingen ställer sig frågan om var alla skattepengar tar vägen och om de används effektivt. Därmed fastnar man i de små frågorna, aldrig i de stora, då man skall granska statsmakten.

För övrigt fattar jag fortfarande inte varför privata vägar med expressfiler inte är något alternativ. I Sovjet hade de brödköer, i Sverige har vi bilköer.

Parlino.se