Klarar Reinfeldt hyckleritestet?

Ta socialdemokraterna och FRA: inte ens Thomas Bodström själv kan väl ta Thomas Bodström på allvar som principiell försvarare av den personliga integriteten. Samtidigt är ledningens hyckleri i den här frågan kanske den enda substantiella förnyelse som socialdemokratin genomgått under Sahlin. Eftersom man tvingats hyckla för att få vara med och sparka, kommer man inte att kunna gå tillbaka till den gamla Bodströmretoriken. I alla fall inte helt och hållet.
– Katrine Kielos i Fokus

Daniel Braw, Helsingborgs Dagblad, kommenterar Kielos kolumn i att det är ett skralt resultat för Socialdemokraternas och Sahlins förändringsarbete. Men han noterar också att det nämnda kan gälla för politiken i stort. Och här blir jag orolig för en annan politisk förändring, Moderaternas. Den förändringen känns inte lika fejkad.

Jag tolkar Kielos text som att hyckleri baklänges kan vittna om att principer trots allt fyller en funktion i politiken. Och trots allt är det väl Alliansens förmenta borgerlighet som ger motståndet bränsle i FRA-frågan. Genom hycklande tvingas regeringen backa, lite, men så verkar ju deras frihetliga värderingar vara små.

Därför är de Nya Moderaternas vänstergirande så skrämmande. Än så länge handlar det mest om valtaktik, men mer och mer verkar kopior på socialdemokratiska principer också smyga sig in. Men om Moderaterna börjar anamma vänsterns principer i större utsträckning är hoppet definitivt förlorat. Då försvinner möjligheten att få dem att backa i frihetliga frågor, för de kan då inte tvingas ”hycklas” tillbaka till en sådan ståndpunkt.

Alliansen blöder kärnväljare

De Nya Moderaternas teoretiska läror vilar ingalunda på idéer och principer […] det är blott allmänna uttryck för de faktiska förhållandena inom en pågående maktkamp.
– Fritt efter Kommunistiska manifestet

Reinfeldts övertag har på tre månader minskat från 16 till 11 procentenheter.
SvD ledarblogg

Moderaterna har dubbelt så många soffliggare som socialdemokraterna, centern och folkpartiet har tre gånger så många, och kristdemokraterna fyra gånger så många.
– Synovates opinionsanalytiker i SvD

Var tredje väljare har fått minskat förtroende för regeringen efter FRA-krisen, enligt en ny mätning från GP/Sifo.

Presstödet
Regeringen sätter ner foten och försvarar att sjuksköterskors och snickares tvångsinbetalda slantar skall användas för att hålla mediekonglomerat under armarna och konkurrera ut nya och mer livskraftiga alternativ. Var det inte i Expressen som det föreslogs att Lena Adelsohn Liljeroth borde bytas ut? Det vore en bra idé. Hon är färglös och har inte drivit den borgerliga kulturpolitiken framåt, snarare bakåt. Och dessutom är hon ett gott exempel på regeringens dåliga kommunikationsförmåga. Med vilken typ av läsare i tanken har hon skrivit den här debattartikeln? Tja, förutom tjänstemän på kulturdepartementet alltså. Hax skriver även bra om presstödet.

Gråsosseriet
Ofta lär man sig mer om Sverige genom utländska medier. Via Erixon läser jag en artikel i Financial Times där sångfågeln Reinfeldt förklarar att välfärden är den största moderata frågan. De senaste årens övertaxering skall vräkas över den 70-åriga metoden att hålla folk medellösa och beroende av en patriarkal stat. Även Anders Borg framför sina åsikter om välfärdsstatens välsignelse. Som idé? Nej, som valtaktiskt draglok.

FRA
Ingarö säger det bäst: ”Vi kanske inte kan vinna FRA-striden, men vi kan reducera regeringens triumf till en Pyrrhus-seger. Varje allianspolitiker som hoppas på förnyat mandat om två år bör passa sig jävligt noga.” apropå Folkpartiets leninistiska centralism.

Bjäfs, bjäfs
Och, nej. Jag har inte funderat på att börja prenumerera på Smålandsposten igen. Marcus Svensson påstår bland annat i sin blogg (hans latjolajbanlåda) att regeringens minskade förtroende efter FRA-krisen beror på… [trumvirvel] de enskilda ledamöter inom alliansen som kämpat emot FRA-lagen. Jag tror FRA-debatten precis har fått sin egen Bagdad-Bob.

Vill ni ha det som i Iran, eller?

Iran now employs the highest level of Internet filtering and surveillance in the world. Citizens are prohibited to access websites ranging from academic and social-networking sites to erotic poetry and computer technology – and especially websites that relate to anti-filtering programs.

Tehran’s Web of silence av Elham Gheytanchi och Babak Rahimi i The Boston Globe.

Absurdistan och kulturvänstern 2

Om vi inte ger upp narcissismen kommer snart syndafloden, säger Luuk.

Artikel i DN Kultur (oberoende syndikalistisk) med intervju av Martin Luuk från Killinggänget som har sprungit runt på stan och klistrat upp lappar. Han vill varna Stockholmarna och detta är hans ”varningsflagg”.

Han vill varna för narcissismen, något som han själv verkar ha drabbats svårt av. Texten skall ges ut på det svårt uppnästa förlaget Modernista.

Jag tror inte DN Kultur skulle skrivit artikeln om det inte var för att Luuk var ”öppen socialist” och drömmer sig tillbaka till det som många minns som DDR-Sverige.

Luuk … drömmer sig tillbaka till det svenska välfärdssamhället när det, som han skriver, ”fanns en moral och en massa pekpinnar. Två kanaler på tv och inga sändningar förrän 16.30. … Jag skulle gärna se en regering som utvidgade staten i stället för tvärtom.

Men, sen visar det sig att Herr Luuk är mest rädd om ”våra själar”. Och nej, det handlar alltså inte om sent 1800-tal och missionärsverksamhet i Afrika, utan om den svenska kultureliten i Stockholm år 2008.

Sen följer en pinsam redogörelse för hur Martin Luuk förhärligar sig själv som samhällets stöttepelare genom att ropa till busschaufförer om att de skall öppna bakdörrarna. Och han vill jobba på Ingelsta Kalkon för att bli ”en medlem i samhället”.

Har ni märkt det här med hur socialister tenderar att överföra sina egna privata problem på samhället. På så sätt behöver de inte ta itu med sina egna fel och brister utan kan kanalisera sin frustration politiskt genom att tala om för andra hur de ska leva.

Absurdistan och kulturvänstern

Har precis läst ut Staffan Heimerssons Promenad i Absurdistan. En fantastisk blandning av upplevelser och skrönor från ett sargat land (Afghanistan) där det mesta kan hända. Heimersson berättar om allt från övervintrade hippies till då han köpte en flygbiljett ut ur Kabul för 25 000 kr, ”självkostnadspris”, sa piloten, ”det är dyra försäkringspremier”.

Det kändes lägligt att läsa Heimerssons bok från 2002, så att man kan rekapitulera hur läget var då, i ljuset av den senaste händelseutvecklingen, där det verkar som att inte bara Afghanistan utan även Pakistan och kanske Kashmir är på väg att undermineras nu när Talibanerna på nytt har ryckt framåt.

Ett annat ‘Absurdistan’ är den svenska kulturvänstern. Har med nöje följt sågningen av den så kallade Skuggutredningen. SvD:s Sanna Rayman och Per Gudmundson har skrivit träffande, likaså Johan Ingarö, Mattias Svensson och Pophöger.

När jag skummar igenom boken ”Det Osynliga” som utgivits av Tankesmedjan Det osynliga, som också står bakom Skuggutredningen, hittar jag en del citat som kanske säger det mesta:

Konsten är vår motkraft mot de värderingar ett kapitalistiskt samhälle föder.
– Stina Oscarson, regissör

Jaha, så konst är till sin definition socialistisk. Det Sovjetiska Författarförbundet under Stalin hade alltså rätt. Är tex Isaak Babel och Osip Mandelstam underrättade?

Själen är ingen god konsument.
– samma Stina Oscarson

[det] ligger i allas intresse att några medborgare går på teater även om alla inte gör det.
– Leif Zern, kulturjournalist

Kulturutbud är en allmän rättighet, oavsett var man bor i Sverige.
– Anna Söderbäck, sångare

Pengar som inte matchas av politiska idéer är ingenting värt.
– Gabriel Byström, kulturjournalist

Nä, för publikens pengar som de betalar efter eget huvud är ju ingenting att ha. Hellre då att kulturbyråkrater ska bestämma. Folk är dumma, politiker och byråkrater vet bäst.

I de stora fantastiska för teater och andra publika verksamheter byggda lokalerna finns nu tjusiga företag som har råd att betala marknadsmässiga hyror. […] det är resursslöseri. Det går att jämföra med hur kyrkorummen användes under värsta Sovjet tiden.
– Anna Wallander, skådespelerska

Jag antar att hon aldrig har hört om begreppet kreativ förstörelse, men det tilltalar kanske inte om man har en reaktionär syn på utveckling. Ingen har väl missat Jan Jörnmark:s fantastiska dokumentation.

Sedan är det de som gnäller för att deras ”fria” verksamhet får för lite i bidrag, så de kanske till och med riskerar att gå omkull. Gud skall veta att hade jag haft bara hälften av deras bidrag då mitt företag var ungt så skulle det ha besparat mig många sömlösa nätter. Vet de ens vad ett företag är? Vilka skyldigheter tror de att andra skattebetalare har för att hålla deras affärsidé och företagsprojekt under armarna?

Varför tar man överhuvudtaget emot bidrag om man betecknar sig som ”fri”? Det klingar lite SVT över det hela.

En annan skribent klagar över att det är svårt att försörja sig trots att man har gått en lång utbildning. Skattebetalarna förväntas därför rycka in med pengar för att hålla skönanden sysselsatt oavsett efterfrågan på dennes tjänster. Jaha, så om jag utbildar mig till tolk och tex pluggar kirgiziska i sju år, måste skattebetalarna då sponsra översättningsprojekt åt mig bara för att jag själv inte kan hitta några uppdragsgivare?

Teateretablissemanget är en krisbransch som verkar hoppas på ett Stålverk 80. Att problemet skulle kunna vara överetablering är ju en hemsk tanke som skulle kräva rationalisering. Men det är dags att vakna nu, året är inte 1974, samhället, ja rentav kulturen, har förändrats. Våga vara annat än reaktionära.

Erfar Klotband

Hörde genom vinrankan att en av vårt lands allra största banker redan ser 2009 som ett förlorat år. Pannor rynkas, huvuden klias och det lär bli en hel del skytteltrafik till Baltikum framöver.

Håll tillbaka köpknappen vad gäller bankaktier alltså.

Ärrad Ulvskog i Svampen

Hade en improviserad affärslunch i Örebro igår, förlagd till resturangen i Närkes stolthet: vattentornet Svampen.

Mätt, nöjd och glad så sprang jag på en Socialdemokraternas onda genius Marita ”det kändes som en statskupp” Ulvskog.

Den före detta kommunisten såg betydligt äldre ut i verkligheten än vad hon gör sig på tv. Med viss tvekan lyckades hon hålla styr på en knodd av modell barnbarn.

Ser att även en annan före detta socialdemokratisk minister är förtjust i 1950-talets ingenjörskonst av betong.