FRA och dess hemliga stämplar

FRA har fått kritik för slentrianmässig hemligstämpling. I en statlig offentlig utredning från 2003 framförs kritik av hur den svenska myndigheten för signalspaning slarvar med en för bred tillämpningen av sekretess. Det verkar mycket möjligt att FRA:s slappa hemligstämplande bryter mot sekretesslagen.

I efterdyningarna av Henrik Alexanderssons publicering av det superduperhemliga dokumentet från 1996 om svenska medborgares visumansökningar till Ryssland, samt bland annat denna bloggs återpublicering, kan det vara intressant att lyfta fram att FRA:s hemligstämplande av dokument faktiskt fått hård kritik av andra myndigheter. I betänkandet från den statliga offentliga Utredningen om översyn av Försvarets Radioanstalt (SOU 2003:30) delges synpunkter från FRA:s uppdragsgivare:

Enligt Utredningens mening är FRA:s hantering av sekretessfrågorna dock alltför
schematisk och slentrianmässig. Särskilt som sekretessregler med ett s.k. rakt skaderekvisit, och dit hör bl.a. reglerna om försvarssekretess, för sin tillämpning bygger på ett in-casu synsätt. Om en sekretesstämpel åsätts och en särskild behörighetsmarkering görs utan en föregående prövning, sker detta således inte i överensstämmelse med sekretesslagens regler.

Citat ur SOU 2003:30 s. 94-95.

Den extremt styltliga kanslisvenskan kan behöva några förtydliganden:

Rakt skaderekvisit betyder att uppgifter normalt är offentliga, bara om en enskild lider men så skall sekretess tillämpas på uppgiften.

In-casu relaterar till den juridiska termen ’Lex In Casu’ med betydelsen ”en för visst enskilt fall tillkommen lag”. I sammanhanget menas alltså att sekretessbedömningen skall avgöras från fall till fall.

FRA har alltså slarvat genom att inte pröva från fall till fall. Istället har man i förväg, slentrianmässigt, hemligstämplat uppgifter utan att pröva om de verkligen utgör sådant material som skall vara hemligt. Utgångspunkten för materialet är som sagt att det skall vara offentligt tills motsatsen prövats.

Några sidor bakåt i betänkandet skrivs det ut mer tydligt: ”FRA sekretessbelägger emellertid enligt vad som har påpekats generellt all rapportering” (s. 91). Där nämns även att ”sekretesstämpeln liksom den särskilda markeringen på rapporterna framstår att vara förtryckt och att en sådan rutin inte är förenlig med grunderna för sekretesslagen” (s. 92, min kursivering).

Betänkandet sätter även fingret på vad ett sådant typ av tillvägagångssätt kan ge för intryck: ”en onyanserad eller schematisk sekretessbeläggning eller en särskild markering […] kan även ge mottagarna en felaktig uppfattning om rapportinnehållets värde och karaktär” (s. 92).

Kan det kanske vara så att själva den hemligstämpeln på det dokument som nu publicerats på flera bloggar också ger en viss felaktiga uppfattning om det verkligt hemliga karraktären av uppgifterna? Är dokumentet ett exempel på FRA:s slarv och regelbrott? Vem utreder sånt?

Nåväl, antagligen får det bli huvudbry för åklagarkammaren för säkerhetsmål. Framtiden får utvisa om det är Alexandersson eller FRA som får smisk på fingrarna vad gäller sekretesslagen.

Öppet brev till Marcus Svensson i Smålandsposten

Marcus Svensson, skribent i tidningssörjan, närmare bestämt moderata Smålandsposten, skriver om de bloggare som återpublicerat det superduperhemliga FRA-dokumentet om svenskars visumansökningar i Ryssland. En av de bloggarna är denna blogg, Klotband (se här).

Marcus Svensson anklagar bloggarna för ”att tävla i brott mot rikets säkerhet”, att publiceringen kanske handlar om att man strävar efter att ”bli Jan Guillou” eller ”bara någon”. Vidare undrar Marcus Svensson vad bloggarnas arbetsgivare kan tänkas tycka.

Till att börja med så vill jag replikera med hur besviken jag är på Smålandsposten. En tidning jag läst mycket och en politisk linje som jag sympatiserar med, eller snarare identifierar mig med. Likheten mellan Smålandspostens beskrivning av sin politiska linje med denna bloggens beskrivning är inte en slump.

Nej, jag har inte ämnat tävla i brott mot rikets säkerhet. Jag anser inte att publiceringen är en tävling. Lika lite som jag antar att Marcus Svenssons inlägg är en tävling i regimlojalitet och kryperi för statsmakten.

Dock kan mitt agerande kanske vara ett brott mot rikets säkerhet. Om så är fallet så tar jag mitt straff, åklagare och polis kan nå mig på klotband@gmail.com. Om utredning om åtal inleds kommer jag naturligtvis att träda fram offentligt.

Men jag strävar dock inte efter att bli Jan Guillou eller ”någon”. Hade jag gjort det hade jag sedan länge gått ut med min person offentligt. En anledning just med att blogga under pseudonym är att inte skapa ett varumärke kring sin person.

Mitt beslut att publicera dokumentet grundade sig på solidaritet med Henrik Alexandersson som blev anmäld av FRA:s frontman Ingvar Åkesson. Syftet var att visa på mitt stöd till en rättrådig handling av Alexandersson.

Vad min/mina arbetsgivare, parti, kunder, leverantörer, arbetskamrater, kollegor, myndigheter, släktingar och vänner tycker om min publicering av dokumentet är för mig en struntsak. När någon visade det civilkurage som Alexandersson gjorde så tvekade jag inte att uttrycka min sympati på det sätt att jag publicerade dokumentet. De eller den person eller institution som inte vill ha med mig att göra på grund av det inträffade, vill inte jag heller ha med att göra.

Själv, till skillnad från Marcus Svensson, är jag inte så pass moraliskt korrumperad och omogen så att jag öppet men indirekt uppmuntra myndigheter, politiska partier och företag till att sparka eller på annat sätt trakassera anställda eller klienter.

Det jag istället gjort, kanske i stort ganska meningslöst men i alla fall symboliskt, är att säga upp prenumerationen på Smålandsposten.

Hälsningar från en som inte är tillräckligt ”fin”, enligt Marcus Svensson.

En svensk trigger

1543: Gustav Eriksson Vasa slog ner Dacke-upproret.

1680: Kungligt envälde stadfästs.

1726: Fria religiösa sammankomster förbjuds då konventikelplakatet införs.

1743: Bondeuppror från Dalarna slås ner.

1772: Statskupp av Gustav III leder till ny regeringsform med stärkt kungamakt.

1956: IB bildas. Det statsbärande partiet Socialdemokraternas åsiktsregistrering på arbetsplatser bildar underlag för statens spaning gentemot svenskar som anses som ”hot mot rikets säkerhet”.

2008: Riksdagen röstar igenom en lag som de facto ger FRA, den svenska myndigheten för signalspaning, rätten att avlyssna alla svenskars kommunikation inom alla kabelnät som går över nationalstatens gränser. FRA JK-anmäler bloggaren Henrik Alexandersson för brott mot yttrandefriheten då han publicerar dokument som avslöjar FRAs regelvidriga förfarande.

I solidaritet publiceras härmed samma dokument:





Klicka på bilderna för större storlek.

SVD, DN.

USA:s ekonomiska kris och socialistisk chockterapi

Förtroendet för den amerikanska ekonomin är väldigt lågt. Dollarn sjunker åter trots gigantiska räddningsaktioner. Oljepriset är högt. Börserna faller. Banker och finansinstitut förlorar pengar. Banker står vid konkursens brant, några har fallit, många fler kommer att falla.

Då kommer snacket. Pratet om ”marknadsmisslyckanden” och talet om den fria marknadens ”brister”. Som om det inte borde få hända att dåliga banker går omkull. Som om det fanns en naturlag om att misslyckade investerare måste skyddas från förluster vid dåliga investeringar.

Federal Reserve är desperat och sänker räntan. Regeringen försöker stimulera marknaden genom att pumpa ut mer pengar i systemet.

På så sätt sår man frön för nya finansiella kriser. Man häller bensin på elden helt enkelt. Det var ju bland annat låga räntor som skapade den amerikanska bostadskrisen som den ser ut idag. Detta och statligt subventionerat boende. Dessutom, genom att öka penningmängden trycker man gasen i botten på den inflatoriska motorn.

Dock, USA sitter så långt ner i träsket sedan tidigare så att alternativen till att rädda de halvoffentliga bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae är i princip obefintliga.

Till en början var jag optimistisk i min analys av den amerikanska bolånekrisen. Med rätt åtgärder, snabbt, skulle man kunna ta en djup men relativt hastigt överkommen ekonomisk tillbakagång. Man skulle kunna vara hökaktig vad gäller räntan. Sanera de offentliga utgifterna. Ta krafttag vad gäller handelsbalansen. Tydligt deklarera att statens kassakista är stängd för allehanda räddningsaktioner av privata finansinstitut. Men inget liknande har man gjort. Nu blir det istället många sega och tuffa år för amerika.

Men, det är klart att det fortfarande finns hopp. USA är trots allt USA. Med en stor arbetskraftsefterfrågan, tack vare liberal arbetsrätt. Med en positiv grundsyn och stark arbetsmoral. Potentialen i den amerikanska ekonomin är fortfarande den största i världen.

Problemet med Freddie Mac och Fannie Mae är en tydlig signal om vad som händer när staten blir för involverad i en marknad, inte tvärtom. Tack vare att man haft en, om än inofficiell, garanti av staten är att man inte har tagit riskerna på tillräckligt stort allvar. Går det fel så betalar alltid staten. Dessa halvoffentliga bolåneinstitut har tack vare subventionerade krediter också konkurrerat ut mer riskmedvetna konkurrenter. På så sätt är det den amerikanska staten och dess regeringars politik (såväl Demokrater som Franklin D. Rosevelt och Lyndon B. Johnson som Republikanerna Richard Nixon och George W. Bush) som ansvarar för den nuvarande krisen, inte den fria marknaden.

Det handlar alltså inte om ett ”marknadsmisslyckande” utan om ett statligt och politiskt misslyckande.

Men, nu visar det sig alltså att det inte finns några magiska trick som gör att varenda amerikan, oavsett ekonomiska förutsättningar eller kredithistoria, har råd att bo i för väl tilltagna villor. Någon måste någonstans och någon gång betala. Oavsett vilken räddningsplan som man lyckas sy ihop. Denna någon är alltid den enskilde skattebetalaren.

Så funkar socialistisk chockterapi. När staten misslyckas och samhället faller ner i en kris, då utökar man statens befogenheter och sätter tummskruvar på den fria marknaden.

Socialism som religion

Mona Sahlin

Mona Sahlin är svensk biskop i Eduard Bernsteins Kyrka av Sista Dagars Socialister

Eduard Bernsteins Kyrka av Sista Dagars Socialister är ett internationellt trossamfund med tyskt ursprung.

I dagligt tal kallas kyrkan för ”sossar” eller ”socialdemokrater”, men dess medlemmar kallar i regel kyrkan för Eduard Bernsteins Kyrka av Sista Dagars Socialister eller Eduard Bernsteins kyrka.

Kyrkan har funnits i Sverige sedan 1889 och har idag knappt 100 000 medlemmar i 290 församlingar runtom i landet.

Heliga apostlar (helgon) är formellt August Palm, Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson. Även Olof Palme är saligförklarad men ännu inte kanoniserad, även om den nuvarande biskopen Mona Sahlin starkt förespråkar detta.

Eduard Bernsteins kyrka tror på Folkhemmet (den evigt ljumma socialismen), på dess verktyg Den Offentliga Sektorn och Den Heliga Fackföreningsrörelsen som tre fysiskt skilda personer i en gudom, förenade i egenskaper, makt och avsikt.

Kyrkan lär att människan är barn till Folkhemmet och att Den Offentliga Sektorn har tagit på sig var och ens överträdelser, motgångar och otillräcklighet. Kyrkan lär att den som tror på Den Offentliga Sektorn och omvänder sig skall få leva i Folkhemmet och fortleva som Arbetare.

Kyrkan betonar att både facklig kampvilja och Den Offentliga Sektorns nåd är nödvändiga för att övervinna människans ovilja att närma sig Folkhemmet. Kyrkan hävdar att detta sker genom kollektivavtal och genom progressiv beskattning.

Kyrkan bär en röststark ungdomsrörelse som senast proklamerat att man vill starta en friskola, detta eftersom man inte vill vara sämre än andra trossamfund.

Kyrkan dras ibland med det nedvärderande epitetet ‘sekt’.

Almedalen 2008

Jo, Klotband var i Almedalen. Rörde sig mellan talen, gratismaten, seminarier, bardiskar, ideologiska samtal, skvaller och paneldebatter etc.

Precis som på alla andra bloggar med lite aktning och politisk feeling så följer här en lista:

Här är årets…

Bästa bjudmat: Teknikföretagen.

Näst bästa bjudmat: Svenskt Näringsliv. Tycker dock lite synd om artisten som spelade klassisk gitarr, få verkade ta någon notis.

Bästa bjuddricka: Ratio och Jens Spendrup som bjöd på färsköl från Gottlands Bryggeri.

Barlejon: Staffan Dopping, Försvarsmakten.

Fyllesläpp: Christian Gergills blev inte insläppt på efterfest, tvingade sig in och tillkallade den enda statsauktoritet han som god nyliberal erkänner: ”nattväktarna” polisen.

Samtalsämne: FRA-lagen.

”Liberal”: Lars Ohly

Lönnfetma: Lars Ohly, som med nöd och näppe behöll andan uppför Visbys backar.

Skoputs: Lars Adaktusson

MC-jacka: Rolf van den Brink

Journalist-nestor: Niklas Svensson, som undervisade sin adept om hur man säljer som frilans.

Gråsosse: Fredrik Reinfeldt

Champagne-vänster: Katrine Kielos

Föredetting: Gudryn Schyman eldade ”massorna” på Donners plats.

Solglasögon: Fredrik Federley

Snygging: Anna König Jerlmyr

Skönaste typ: Stig-Björn Ljunggren

Popvänster: Henrik Schyffert

Jobbigaste: Tidningsutdelarna från Fokus. Ja, jag har redan ett exemplar.

Mauro Scocco look-alike: Leo Lagerkrantz

Tomma tunna: Mona Sahlin

Bar: Vinäger

Obekvämaste sittställning: Viggo Cavling

Morsa på stan: Maud Olofsson

Skattepengar på vift: det statliga monopolföretaget Apoteket är känt för bland annat sina sexleksaker, under Politikerveckan i Almedalen tog de blodtryck på stekare och seglarfolk nere i hamnen.

Blogg: Almedalsbloggen

Olof Palmes International Airport

Trodde du att socialdemokratiska broilers och partigängare inte kunde bli mer bakåtblickande, navelskådande, självgoda och bombastiska? Då har du fel.

Efter att ha surfat runt på Facebook upptäckte jag nämligen intressegruppen ”Döp om Arlanda Flygplats till Olof Palmes International Airport”!

Skall Sveriges största flygplats, det första många utländska besökare möter utav Sverige, döpas efter denna människa?

Olof Palme som:

  • triangulerade ideologiskt med de tokradikala sektmänniskorna i 68-vänstern.
  • lade sig platt för de stenhårda marxistiska ideologerna i LO och var på vippen att socialisera det fria näringslivet.
  • förutom skogstokig marxism som löntagarfonder skötte hans regeringar landets ekonomi uruselt även på andra sätt genom sådant som prisregleringar, överbryggningspolitik och superdevalvering.
  • skämde ut den svenska demokratin genom att ekonomiskt och moraliskt stödja brutala diktaturer och terroristgrupper. Sverige blev internationellt isolerat på grund av Palmes extrema utrikespolitik.
  • likställde kampen för demokrati mot kommunism med judeutrotningen i Hitler-tyskland.
  • bröt sönder den svenska modellen genom att med lagstiftning till fackens fördel avskaffa maktbalansen mellan arbetssäljare och arbetsköpare.
  • ljugit pressen och det svenska folket rakt upp och ner om diverse hor-affärer, där hans egen inblandning aldrig till fullo blivit utredd.
  • var märkligt undfallande mot Sovjet och backade upp sovjetkommunisternas förslag om att Nato borde avskaffa sina missilbaser i Europa.
  • som malde på om Sveriges neutralitet och oberoende i nästintill varje politiskt tal han höll, samtidigt som hade ett nära samarbete med NATO. Det kallas hyckleri.
  • var den svenska makthavare som, näst efter Gustav Vasa, mest ökat skattebördan för sina undersåtar, samtidigt som han själv passade på att trixa med skatten.
  • mer än dubblerade statsskulden under sin andra period som statsminister.
  • var brutal i sina hätska verbala angrepp och som inte drog sig för att använda antisemitiska gliringar.
  • ledde landet från att vara ett av de rikaste i världen till att åka rutschkana i den internationella jämförelsen av BNP.
  • ljög friskt om sina kontakter med IB, sossarnas egen halvstatliga underättelseverksamhet, och dess funktion som annex till partiet.
  • lät samma IB fortsätta som en stat i staten under nytt namn, utom styrning från lagar eller parlamentarisk kontroll.
  • hyllat demokratin i prästväldets Iran.
  • utan att skämmas uttalade orden ”Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba! Leve solidariteten mellan folken! Leve det självständiga och oberoende Kuba!”.
  • samt sa att ”med Honecker fick jag mycket god kontakt”.

Jag betackar mig för en sådan flygplats.

Men det är intressant att Olof Palme som så länge var lite tabu inom Socialdemokraterna åter kommer i ropet. Han nämndes inte så mycket under en längre tid av ideologisk omprövning. Det var inte så gångbart då partiet gick från löntagarfonder och Arrafat-kramar till privatiseringar, nedmontering av ”välfärdssamhället” och vänliga blickar mot Israel. Nu lyfts Palmes gamla bildstod fram igen under Sahlins regim. Ser vi en ny tid av Palmism? Bevare mig väl.