SIDA, Mugabe och du

En liten kommentar apropå denna tragikomiska artikel i Svenskan.

Marknaden och melankolin

Där är det kallt och unket. Många av oss måste ta antidepressiva medel för att stå ut.
Sven Wollter

En kommunist som år 2008 upplever att hans arbetsplats till mindre del skall finansieras genom andras arbete. Se denna debattartikel i Aftonbladet Kultur.

Vad är det med dessa övervintrade kulturradikaler som får dem att tro att de är mer värda än andra? Att deras sysselsättning, deras preferenser och smak skall skyddas från alla typer av ingrepp eller förnyelse? Varför denna rädsla för andra människors valfrihet?

Varför skall just deras form av kultur vara en skyddad verkstad? Som om det inte fanns någon annan kultur. Som om kultur i sig behöver knäskydd, cykelhjälm och tandställning för att överleva. Som om inget annat skall få växa fritt och ohejdat om det inte är på deras villkor, deras revir.

Glöm inte att ta din medicin Sven.

Den sista stalinismen

Har den sista tiden snöat in på Nordkorea.

Har laddat ner säkert ett dussin dokumentärer från nätet. De har handlat om kidnappade japaner som tvingats leva där i decennier, om svälten i slutet på nittiotalet (delvis smygfilmat), om amerikanska soldater som hoppat över till Nordkorea, om deras strävan efter kärnvapen och om de som försöker fly därifrån.

Läser just nu även några böcker

Erik Cornells bok Nordkorea : Sändebud till Paradiset (ISBN: 9789144011097).

Parallellt läser jag boken Aquariums Of Pyongyang av Kang Chol-Hwan (ISBN: 9781843544999).

Errik Cornell var i perioder med början på 70-talet svensk ambassadör i den stålhårda kommuniststaten och hans bok är en redogörelse för de bisarra upplevelser det innebar. Det finns många anekdoter som han berättar som ger en inblick i hur exceptionellt annorlunda det landet är. Om diplomatfruar som blivit tagna av polisen för att de cyklat (cyklar ”fanns inte” i Nordkorea på 70-talet), om de parodiska partikongresserna men även om hur fatalt det kan vara när ekonomiskt obildade kommunister skall beställa kapitalvaror på kredit från västerländska företag.

Men Cornell gör även en historisk och ideologisk djupdykning i landet Nordkorea.

Landet är unikt på många sätt menar han. Det har i princip varit ett mycket isolerat land länge, till och med mer isolerat än Japan var (ni minns väl tv-serien Shogun). Dessutom har landet en obruten kedja av ett hierarkiskt, auktoritärt styre av envåldshärskare. Dess befolkning känner inte till konceptet demokrati eller medbestämmande för den delen. Länge var man en kinesisk lydstat. Sedan okuperades man av japanerna i ett blodigt kolonialstyre, för att därefter hemfalla åt kommunismen under Stalin. Det var först i detta sista skede som man kunde få ett visst självstyre. Mycket tack vare sprickan i östblocket mellan Sovjet och Kina.

Detta har skapat en fanatisk känsla för självstyre och ligger bakom den särskilda politiska filosofi som kallas för Juche. En hemmasnickrad variant av marxism-leninism som kryddats med sydkoreanska traditioner och konfucianism där självstyre är den stora ledstjärnan. Cornell konstaterar att ambassadörerna från såväl kina- som sovjetfraktionen anser Juche vara en gymnasial och nästintill skrattretande förvrägning av ”den sanna” marxismen. Juche är resultatet av hybris hos den gamle gerillaledaren och numera posthuma presidenten på livstid Kim Il Sung. Och till skillnad från de andra kommunistländerna avsade man sig aldrig arvet efter Stalin.

Vad gäller Chol-Hwans bok har jag inte kommit så långt än annat än att han beskriver en ganska trivsam barndom som tillhörande den privilligerade klassen i Pyongyang. På baksidestexten kan jag dock läsa att han satt i ett nordkoreanskt arbetsläger i tio år med början från att han var 9 år gammal. Och i förordet kommer det fram att han är ganska bitter på den ”solskenpolitik” som ett tag rådde i Sydkorea gentemot grannen i norr. Man kan inte skaka hand med despoter och hoppas att de tar sitt förnuft till fånga. Han är också bitter över omvärldens passivitet.

De flesta som är något så när orienterade i internationell politik vet om vad som pågår i Nordkorea. Att där finns gigantiska arbetsläger. Att det sker summariska rättegångar. Att landets ledare bryter mot varenda mänsklig rättighet med ett flin på sina läppar. Att folket lever i nöd och förtryck och att många har dött av svält.

Chol-Hwan gör en drastisk men tänkvärd liknelse med det nationalsocialistiska Tyskland. Vad som hände där undgick inte de normalt underättade och allmänt insatta. Omvärlden fick information om grymheterna. Saker sipprade ut. Brottstycken gav sig till känna. Och ändå var det många som vägrade ingripa eller helt enkelt blundade. Man ville kanske inte tro på de hemska berättelserna. Sedan visade sig facit vara ändå värre. Hur länge skall omvärlden skita i Nordkoreas folk?

Till sist vill jag delge ett foto som jag fått på diverse omvägar. Det är taget i smyg och är från i år. Eftersom man blir lite paranoid av att läsa om Nordkorea så har jag maskerat ansiktena. Titta på bilden och fundera på sådana enkla bekvämligheter som en traktor, en oxe, en häst eller varför inte en åsna. Undrar hur deras liv i övrigt ser ut, undrar hur länge vi i omvärlden inte skall bry oss?

Läs även gärna den eminenta Koreabloggen.

Stöd Liberty in North Korea samt Helping Hands Korea.