Fri som snus

Bra att handelsminister Björling tar ton för den europeiska fria rörligheten för varor. Detta gör hon i en debattartikel i Aftonbladet genom att kritisera snusförbudet i EU.

Men som påpekas på bloggen flavianopolis så är skatten på snus (som nuvarande regeringen höjt) säkerligen ett större reellt problem för snusexporten. Likadant förespråkar Motpol att straffbeskattningen bör tas bort, om det nu är de svenska jobben som skall tillåtas vara ett bärande argument.

Björling stöder inte sin argumentation på folkhälsoargument. Det är bra. Folkhälsa är ett begrepp vars bäring bygger på nån slags omnipotent socialism i byzantinsk form. Men även sådana argument skulle falla i relation till snuset. Betydligt hälsovådligare varor rör sig fritt på den inre marknaden och snus är betydligt ofarligare än till exempel cigaretter.

I grund och botten är det, och borde alltid vara, en ren frihetsfråga.

Faran med idealism

Hälften av all skada som görs i den här världen beror på att människor vill känna sig viktiga. De menar inte att skada – men skadan bekymrar dem inte. Eller så ser de den inte, eller så rättfärdigar de den eftersom de är så upptagna i den ändlösa strävan om att kunna tänka bra om sig själva.

T.S. Elliot

Äntligen reformerat bistånd!

Vill börja med att säga att fri handel är bättre än bistånd. Fri handel utan ojämlika hinder i form av subventioner och tullar är ett bättre sätt att samverka och utvecklas gemensamt eftersom båda parter då är jämlika. Bistånd bygger på förutställningar om att endera parten är ’svag’ och behöver hjälp från en givmilt uppoffrande motpart. Det blir ett klientförhållande som från början till slut är osunt eftersom det bygger på en konservering av den initierade ’maktbalansen’.

Bistånd är således något dåligt. Katatrofhjälp är en sak, men i slutändan är det enbart genom handel med andra länder som samhällen kan resa sig upp ur fattigdom. Riktiga investeringar till verkliga företagsidéer som år efter år kan skapa sysselsättning, mat på borden och stolthet av att vara sin egen lyckas smed är mycket bättre än att ta emot allmosor och definieras in i ett klientfack.

Med det sagt så kan man inte undgå att glädjas åt den nygjorda moderata biståndspolitiken. Fokus flyttas nu från det som går in till det som går ut, dvs den verkliga effekten, det reella resultatet.

Och ord som dessa blir till guld i mina öron:

Det ekonomiska utanförskap i vilket en stor del av världens befolkning fortsatt befinner sig, kan bara brytas genom marknadsekonomiska reformer, ökat tillträde till den internationella marknaden och framväxten av ett livskraftigt näringsliv.

Det fanns en tid då man man halvt på skämt, halvt på allvar, kallade det svenska biståndet för Warzavapaktens tross- och trängkompani. Nu äntligen, snart 20 år efter Berlinmurens fall verkar biståndspolitiken vara redo för en ny grunddoktrin: Främja demokrati, inte diktatur. Inte göra skada utan hjälpa, inte hålla kvar människor i ett tiggarskrå utan se dem för vad de verkligen är; som människor med inneboende initiativförmåga, kraft, kapacitet och möjligheter.

Allt för länge har för många levt på ”biståndet” i form av en tom symbolretorik byggd på förlegade föreställningar och grundsatser.

Märk väl, bistånd är sämre än fri handel. Men detta är ändå ett stort steg på vägen som är mycket, mycket välbehövligt.

Girighet à la Jante

Ivan och Boris var två ryska bönder. Båda var mycket fattiga, med den enda skillnaden att Boris hade en get, vilket Ivan saknade. En dag hittade dock Ivan en mystisk oljelampa. När han putsade den så kom det en ande ut ur lampan. Anden sade till Ivan att han fick önska sig en enda sak, vad som helst i hela världen, så skulle det uppfyllas.

Ivan svarade: ”Jag vill att Boris get skall dö”.

Den briljante Thomas Sowell använder den här tragikomiska analogin i sin kommentar om hur media och politiker använder VD-löner för att dra den fria marknaden i smutsen, så att färre skall ifrågasätta nyttan eller förnuftet i ökad politisk styrning över ekonomin.

Detta går utmärkt att applicera rakt av på den svenska kontexten. Hörde jag tex någon nämna Anders Borg?

Överhuvudtaget passar liknelsen synnerligen väl på hela den kungliga svenska avundsjukan.

Stimulansmanin eskalerar

Lars Calmfors skriver idag på DN Debatt om behovet av finanspolitiska stimulanser. Några små reflektioner.

Han föreslår bland annat att reporäntan ”omgående” bör sänkas med 2 procent, alltså mer än halveras. Ungefär som man gjorde i Storbritannien nyligen då man sänkte räntan med en och en halv procent. Pundet föll då direkt med 19 % mot dollarn.

Även om vår svenska krona har stärkts något de senaste dygnen så har den sedan i somras backat drygt 20 % mot dollarn. Vill vi verkligen riskera ett lika stort fall som en direkt reaktion på en halverad ränta?

Nu diskuteras det om det blir en ännu större räntesänkning av Bank of England. Förhoppningen är att det gigantiska stimulanspaketet som Gordon Brown har kokat ihop skall dämpa risken för ett eventuellt nytt valutaras.

Har sagt det förut och passar på att säga det igen. Flytta dina investeringar till en större valuta. Mina räntefonder i euro är de enda som har visat något som helst livstecken den senaste tiden. Och det är dumt att ha alla sina ägg liggande i den svenska skvalpvalutan nu. Det räcker med att köpkraften hos lön och inkomster har rasat i och med den importerade inflationen.

Och om man skall skjuta till en slant i form av extra barnbidrag och liknande, som Calmfors föreslår, så är det klart att låginkomsttagare troligtvis är mer benägna att konsumera dem än höginkomsttagare. Men av vad jag förstått av den liknande aktionen i USA så gav den inte särskilt stor effekt överhuvudtaget. Det är lite cyniskt att ge folk pengar (som från början är deras egna) och uppmana dem att konsumera. Särskilt cyniskt är det att ge dem till låginkomsttagare.

I ett samhällsperspektiv är ju stimulerad konsumtion något väldigt positivt i det här läget. Men i ett privat perspektiv kan man inte göra annat än att uppmana folk att hålla så hårt i sina slantar som det bara är möjligt. De enda legitima utgifterna är i princip mat, tak över huvudet och låneamorteringar.

För övrigt är jag tveksam till försök att påverka konjunkturer. Man vill så väl, men det blir lätt så fel. Ekonomin har ätit för mycket och allt har inte varit riktigt hälsosamt. Det inte roligt att inte må så bra nu, men låt oss då lägga oss på soffan för en stund och ha spyhinken i beredskap. Vi mår ju så mycket bättre när vi har rensat kroppen.

Lär inte av Lukasjenko

Affärsbesök från Ukraina. En leverantör berättade om situationen för hans släktingar i Vitryssland. Plötsligt en dag försvann internet. För att få tillbaka uppkopplingen var man tvungen att fylla i ett formulär hos myndigheterna. Vips så hade man kopplat IP-numret till en fysisk person som man kunde åtala.

Säg inget till våra svenska och europeiska politiker bara, de kan ju få för sig nått dumt.

Appropå IPRED alltså.

Östern är blå

Svenskt Näringsliv föreslår offentliga investeringar i mångmiljardklassen och ett ökat statligt engagemang. Stefan Fölster säger att ”det är Keynes som gäller”.

Till och med hos Stalin-koryféerna i den kommunistiska tidning Proletären har man fattat att situationen är något absurd.

”Reformera och investera Sverige ur krisen”, dundrar verkställande direktören Urban Bäckström och chefsekonomen Stefan Fölster på Svenskt Näringslivs hemsida, som vore de socialdemokrater från förr.

Då är det intressant att läsa hur det kommunistiska Kinas ledande ekonom, Zhou Qi Ren, nu uppmanar centralregeringen att sluta med prisregleringar och istället låta marknaden sätta prisnivåerna. Han vill också sänka skatter drastiskt för enskilda och företag, bland annat sänka momsen från 17 till 7 %. Samtidigt uppmanar han regeringen att skära ned på utgifter samt förenkla lagar och regler som i nuläget förhindrar företagsinvesteringar och fri konkurrens.

Vad är det man brukar säga? Lär dina barn mandarin!

Via Jeffrey Tucker.

Fri kampanj

Var inne på moderaternas hemsida och testade ‘kampanjmotorn’. Modigt att släppa kontrollen över sitt ”varumärke” på det sättet. Blev dock lite besviken när det inte gick att använda den gamla moderat-loggan, så den har klippts in i efterhand.

Löjligt Schlingmann

Att följa de svenska lagarna är ett självklart krav på den som bor i Sverige. Brott mot lagen leder till påföljd. Man kan inte hävda att man inte hade kännedom om en lag, var och en har ett eget ansvar att informera sig om vilka lagar som gäller. Oavsett om man är född här eller invandrad.

Sen vad gäller värderingar och värdegrunder så är det inte är en uppgift för staten att forma och cementera dessa, utan även här är det en uppgift för den enskilde och i någon större mån civilsamhället.

Att som Schlingmann föreslår tvinga invandrare att skriva på ett ”svenskkontrakt” är därmed löjlig symbolpolitik, inte särskilt värdigt.

Att sedan framhålla indragna bidrag som incitament visar ju bara på hur sjukt det svenska samhället tillåtits bli. De problem som man försöker lösa genom ett ”svenskkontrakt” bygger ju på dels det svenska bidragssystemet samt dels den svenska arbetsmarknaden. Här håller jag helt med tex Kon$onans som utvecklar resonemanget utförligt.

Bidragssystemet måste reduceras till det absolut minimala. Det samma gäller arbetsmarknadsregleringen.

Invandrare riskerar då inte att fastna i bidragsträsket och isoleras utan kan genom en öppnare och friare arbetsmarknad snabbt integreras i det svenska samhället.

För övrigt anser jag att miljonprogrammets hus borde rivas. Och att moderaterna börjar angripa de verkliga problemen.

SvD, DN, SydS

Som på film

Har tidigare skrivit om att det i härvan kring Carnegie säkert finns tillräckligt med material till en spännande bok. Efter att ha läst denna artikel i Affärsvärlden så är jag fullständigt övertygad om att det enda rätta är att göra en spelfilm av det hela.

Mäktiga finansmän i hemliga nattsamtal. Miljardemissioner som syddes ihop på några timmar. Iskallt dubbelspel från myndigheterna. Här är historien om Carnegies sista dagar.