Tidskriften Fokus har som tema och veckans reportage en artikel om religionens revasch. Den ledande tesen verkar vara att religionen som fenomen är på frammarsch i samhället. Och i den slutsatsen kan jag till större del hålla med artikelförfattaren Peder Carlquist, tidigare utrikeskorrespondent för SVT i bland annat Asien. Men artikeln är rörig och illa skriven.
Dels handlar det om hur han härleder sin tes, dels handlar det om att artikelns röda tråd mer liknar ett nystan. Carlquist menar att trots att både den gamla statskyrkan som frikyrkorna tappat medlemmar är de fortfarande förvånadsvis starka. Men jag skulle vilja mena att detta snarast är ett symptom på en underliggande förklaringsfaktor. För kristen del är det viktigt att påpeka den attitydförändring som börjat ta form inom delar av den svenska frikyrkorörelsen. Istället för att se som sin primära uppgift att sprida ordet utomlands, har man insett att det främst är här hemma som det kristna budskapet idag behövs. Sverige har gått från ett kristet land till en nation som är i behov av ‘påkristning’. Samtidigt har nya kyrkor växt till sig i landet, den katolska och de ortodoxa. Att Svenska kyrkan mist sin priviligerade ställning som statskyrka har säkert också sin påverkan mot en liknande attitydförändring. Vidare har det ekumeniska arbetet utvecklats, den svenska kristenheten samarbetar på ett helt nytt sätt idag, vilket naturligtvis stärker kristendomens röst.
Men efter att ha presenterat sin tes börjar sedan Carlquist gå in på religionens historiska men främst politiska roll. Och det är här han börjar flumma. Han nämner frikyrkans betydelse för folkpartiet samt Kristdemokraterna. Detta leder sedan in i ett resonemang om islam ur ett politiskt perspektiv.
Och visst är även andra religioner bättre representerade i Sverige idag. Det gäller inte bara islam utav även vissa former av buddhism samt olika former av mer esoteriska uttryck. Religion i sig är inget som samhället har kunnat dödförklara och lägga bakom sig, till fundamentalistiska rationalisters och politiska ateisters förtret. Men här verkar också ske en förskjutning av artikelns grundtes; det handlar inte om religionens ökade betydelse i samhället, utan om religionens ökade politiska betydelse. Och här håller jag absolut inte med.
Vad gäller folkpartiet är den frisinnade falangen närmast utdöd och Kristdemokraterna har sakta urlakat sin kristna profil. Sen har vi ju de kristna politiker som har valt att engagera sig i det parti som har sin ideologiska grund i den uttalat ateistiska marxismen, jag syftar på den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen. Men deras inflytande och maktpolitiska roll är inte direkt mätbart på den politiska radarn.
Det är en intressant skillnad för övrigt med USA, som i Sverige brukar betecknas som ett land där religion och politik synnerligen är sammanblandat. Inte minst brukar svenska medier skrämmas med ”den kristna högern”. Men skillnaden är att i USA finns inget religiöst parti, USA har inga kristdemokratiskt parti eller för den delen hindu-republikanskt. Skillnaden ligger också i att det i amerika är en positiv faktor för enskilda politiker att påpeka sin religiösa tro, att man har starka grundvärderingar som är ledande i det politiska verket. Det närmaste vi har kommit i Sverige är då Göran Persson nämnde att han en gång ville bli präst samt att han gillar läsarsånger. Men det är i det fallet svårt att skilja på ärligt uppsåt eller taktik. Persson nämnde ju ibland, vid lämpliga tillfällen, att han också var feminist och vegetarian.
Men min önskan är att denna fobi för den enskilde personens religiösa övertygelser inte längre ska vara vägledande i den svenska offentligheten. Att starka grundövertygelser
inte skall vara tabu i en politisk karriär.
Filed under: Politik & Samhälle, Religion | Tagged: Religion och politik | Leave a comment »