Kriskommission för biståndet

Vi vet alltså inte om biståndet gör mer nytta än skada. Och biståndsetablissemanget gör allt som står i dess makt för att förhindra att detta faktum får spridning. Och det är ingen liten makt. För Sida och de enskilda biståndsorganisationerna lägger varje år 180 miljoner kronor på inhemsk opinionsbildning om bistånd och globala utvecklingsfrågor.

Fredrik Segerfeldt skriver i Svensk Tidskrift om att biståndet inte är verkningsfullt och om hur biståndsindustrin försöker dölja eller förvilla bort denna vetenskapliga slutsats. Han förespråkar bland annat en kriskommission.

Själv stödjer jag gärna insatser för nödhjälp eller fattigdomsbekämpning. Detta gör jag dock med privata pengar och till projekt vars syfte är hjälp till självhjälp (exempelvis mikrolån via kiva.org).

Varför statens skall sprätta ut gigantiska skattemedel i form av bistånd har jag aldrig fattat. Särskilt inte eftersom insatserna antingen verkar vara meningslösa eller i värsta fall skadliga.

Äntligen reformerat bistånd!

Vill börja med att säga att fri handel är bättre än bistånd. Fri handel utan ojämlika hinder i form av subventioner och tullar är ett bättre sätt att samverka och utvecklas gemensamt eftersom båda parter då är jämlika. Bistånd bygger på förutställningar om att endera parten är ’svag’ och behöver hjälp från en givmilt uppoffrande motpart. Det blir ett klientförhållande som från början till slut är osunt eftersom det bygger på en konservering av den initierade ’maktbalansen’.

Bistånd är således något dåligt. Katatrofhjälp är en sak, men i slutändan är det enbart genom handel med andra länder som samhällen kan resa sig upp ur fattigdom. Riktiga investeringar till verkliga företagsidéer som år efter år kan skapa sysselsättning, mat på borden och stolthet av att vara sin egen lyckas smed är mycket bättre än att ta emot allmosor och definieras in i ett klientfack.

Med det sagt så kan man inte undgå att glädjas åt den nygjorda moderata biståndspolitiken. Fokus flyttas nu från det som går in till det som går ut, dvs den verkliga effekten, det reella resultatet.

Och ord som dessa blir till guld i mina öron:

Det ekonomiska utanförskap i vilket en stor del av världens befolkning fortsatt befinner sig, kan bara brytas genom marknadsekonomiska reformer, ökat tillträde till den internationella marknaden och framväxten av ett livskraftigt näringsliv.

Det fanns en tid då man man halvt på skämt, halvt på allvar, kallade det svenska biståndet för Warzavapaktens tross- och trängkompani. Nu äntligen, snart 20 år efter Berlinmurens fall verkar biståndspolitiken vara redo för en ny grunddoktrin: Främja demokrati, inte diktatur. Inte göra skada utan hjälpa, inte hålla kvar människor i ett tiggarskrå utan se dem för vad de verkligen är; som människor med inneboende initiativförmåga, kraft, kapacitet och möjligheter.

Allt för länge har för många levt på ”biståndet” i form av en tom symbolretorik byggd på förlegade föreställningar och grundsatser.

Märk väl, bistånd är sämre än fri handel. Men detta är ändå ett stort steg på vägen som är mycket, mycket välbehövligt.