Absurdistan och kulturvänstern

Har precis läst ut Staffan Heimerssons Promenad i Absurdistan. En fantastisk blandning av upplevelser och skrönor från ett sargat land (Afghanistan) där det mesta kan hända. Heimersson berättar om allt från övervintrade hippies till då han köpte en flygbiljett ut ur Kabul för 25 000 kr, ”självkostnadspris”, sa piloten, ”det är dyra försäkringspremier”.

Det kändes lägligt att läsa Heimerssons bok från 2002, så att man kan rekapitulera hur läget var då, i ljuset av den senaste händelseutvecklingen, där det verkar som att inte bara Afghanistan utan även Pakistan och kanske Kashmir är på väg att undermineras nu när Talibanerna på nytt har ryckt framåt.

Ett annat ‘Absurdistan’ är den svenska kulturvänstern. Har med nöje följt sågningen av den så kallade Skuggutredningen. SvD:s Sanna Rayman och Per Gudmundson har skrivit träffande, likaså Johan Ingarö, Mattias Svensson och Pophöger.

När jag skummar igenom boken ”Det Osynliga” som utgivits av Tankesmedjan Det osynliga, som också står bakom Skuggutredningen, hittar jag en del citat som kanske säger det mesta:

Konsten är vår motkraft mot de värderingar ett kapitalistiskt samhälle föder.
– Stina Oscarson, regissör

Jaha, så konst är till sin definition socialistisk. Det Sovjetiska Författarförbundet under Stalin hade alltså rätt. Är tex Isaak Babel och Osip Mandelstam underrättade?

Själen är ingen god konsument.
– samma Stina Oscarson

[det] ligger i allas intresse att några medborgare går på teater även om alla inte gör det.
– Leif Zern, kulturjournalist

Kulturutbud är en allmän rättighet, oavsett var man bor i Sverige.
– Anna Söderbäck, sångare

Pengar som inte matchas av politiska idéer är ingenting värt.
– Gabriel Byström, kulturjournalist

Nä, för publikens pengar som de betalar efter eget huvud är ju ingenting att ha. Hellre då att kulturbyråkrater ska bestämma. Folk är dumma, politiker och byråkrater vet bäst.

I de stora fantastiska för teater och andra publika verksamheter byggda lokalerna finns nu tjusiga företag som har råd att betala marknadsmässiga hyror. […] det är resursslöseri. Det går att jämföra med hur kyrkorummen användes under värsta Sovjet tiden.
– Anna Wallander, skådespelerska

Jag antar att hon aldrig har hört om begreppet kreativ förstörelse, men det tilltalar kanske inte om man har en reaktionär syn på utveckling. Ingen har väl missat Jan Jörnmark:s fantastiska dokumentation.

Sedan är det de som gnäller för att deras ”fria” verksamhet får för lite i bidrag, så de kanske till och med riskerar att gå omkull. Gud skall veta att hade jag haft bara hälften av deras bidrag då mitt företag var ungt så skulle det ha besparat mig många sömlösa nätter. Vet de ens vad ett företag är? Vilka skyldigheter tror de att andra skattebetalare har för att hålla deras affärsidé och företagsprojekt under armarna?

Varför tar man överhuvudtaget emot bidrag om man betecknar sig som ”fri”? Det klingar lite SVT över det hela.

En annan skribent klagar över att det är svårt att försörja sig trots att man har gått en lång utbildning. Skattebetalarna förväntas därför rycka in med pengar för att hålla skönanden sysselsatt oavsett efterfrågan på dennes tjänster. Jaha, så om jag utbildar mig till tolk och tex pluggar kirgiziska i sju år, måste skattebetalarna då sponsra översättningsprojekt åt mig bara för att jag själv inte kan hitta några uppdragsgivare?

Teateretablissemanget är en krisbransch som verkar hoppas på ett Stålverk 80. Att problemet skulle kunna vara överetablering är ju en hemsk tanke som skulle kräva rationalisering. Men det är dags att vakna nu, året är inte 1974, samhället, ja rentav kulturen, har förändrats. Våga vara annat än reaktionära.