Blir det burop på 1 Maj?

forsta_maj_marke2

Wanja LundbyWedin sitter kvar

”Om 25 dagar ska arbetarrörelsens två grenar fira 1 maj tillsammans, under röda fanor och kampglada paroller. Vem vill skriva Wanja Lundby-Wedins tal?”, undrar SvD:s Göran Eriksson.

”Förtroendet för henne är i botten. Hon riskerar att mötas med gapflabb om hon attackerar direktörer för girighet och vårdslöshet. Vad ska hon prata om 1 maj? Vädret?”, undrar i sin tur Aftonbladets Lena Mellin.

Tror inte turbulensen är över på grund av dagens beslut av förbundsstyrelsen. Lundby-Wedin har nu som opinionsbildare och socialdemokrat blottad strupe. Easy target. Och jag har svårt att tro att det inte finns mer att gräva fram hos en så stor, mäktig men också tafatt och klantig organisation som LO verkar vara.

Och sen att sitta i sju timmar och sedan påstå att man har ”stöd av en enhetlig styrelse”. Inte höjden av trovärdighet direkt.

Sen är det ett intressant spel som nu verkar finnas under ytan mellan Mona Sahlin och Lundby-Wedin. Lite gnissel. Först stöd från Sahlin, sen kritik och försök till distans. Antagligen Sahlins kritik som möjliggjorde att Lundby-Wedin kan sitta kvar genom att visa att man inte springer partiets ärenden. LO kan lägga sig i politiken, men partiet kan inte bestämma i fackliga frågor. Således är det partiet som sitter i LO:s knä, inte tvärtom om nu någon trodde det. 

Partiet ja. Sahlin är antagligen mer pressad nu än någonsin tidigare. Går det dåligt i EU-valet så är mitt tips att hon tvingas bort. 

Originalet till 1 Maj-märket hittar du här.

Annonser

Den korporativa bonusen

Bonusdebatten kring AMF visar att Sverige har ett strukturellt administrativt problem. Det följer av den i grunden korporativa idé som vårt samhällsbygge vilar på och som gett oss ett gigantiskt underskott på kompetens och ansvarskännande.

Bäst skrivet hitintills om det stora bonusdebaclet i AMF: Tomas LinnalaE24.se.

LO-ekonomernas cirkelrörelser

Läste denna intressanta krönika av Gunnar Örn i DI om hur arbetarrörelsen i allmänhet och LO:s ekonomer i synnerhet har växlat fram och tillbaka i sin syn på samhällsekonomin.

I den senaste rapporten som LO-ekonomerna släppte igår återkommer som vanligt drapan om hög sysselsättning. Mer intressant är inställningen till inflationen som skall vara ”låg och stabil” och att Riksbankens självständighet är viktig.

LO-ekonomen Dan Andersson har tänkt till

Detta att jämföra med hur Dan Andersson, LO:s nuvarande chefsekonom beskrev inflationsmålet i en debattartikel i DI maj 1990. Då gjorde han skarpa utfall mot att Sverige skulle ”frikoppla Riksbanken från demokratin [sic!]” och insinuerade att de som vill att vi ska prioritera låg inflation före full sysselsättning försökte mörka frågan från öppen debatt. Då var man med andra ord kritisk till en opolitiserad centralbank samt en sund inflationsbekämpning.

Men nu har man alltså slutit en cirkel, för på 1950-talet yttrade LO:s dåvarande chefsekonom Gösta Rehn de bevingade orden om att man skulle ”hata inflationen”. Men efter krigsslutet 1945 gick LO till och med längre än att bara vilja hålla inflationen sund, man hoppades att prisnivåerna skulle kunna sjunka.

Att göra kopplingen mellan produktivitet och reallöner verkar dock sitta långt inne. Fortfarande år 2008 tror den samlade arbetarrörelsen att det går att stiga mot högre höjder genom att rycka sig i håret. Kanske viktigare att sprida sin förlegade världsbild och slå blå dunster i medlemmarna eftersom det lönar sig bättre. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedins inkomst var förresten 1,156 miljoner kronor år 2006.

Men glädjande är trots allt att LO nu återigen börjat inse att en höjd sysselsättningen genom hög inflationen är som att kissa i byxorna bara för att det blåser kallt.

Affiliator Affiliateprogram