Blir det burop på 1 Maj?

forsta_maj_marke2

Wanja LundbyWedin sitter kvar

”Om 25 dagar ska arbetarrörelsens två grenar fira 1 maj tillsammans, under röda fanor och kampglada paroller. Vem vill skriva Wanja Lundby-Wedins tal?”, undrar SvD:s Göran Eriksson.

”Förtroendet för henne är i botten. Hon riskerar att mötas med gapflabb om hon attackerar direktörer för girighet och vårdslöshet. Vad ska hon prata om 1 maj? Vädret?”, undrar i sin tur Aftonbladets Lena Mellin.

Tror inte turbulensen är över på grund av dagens beslut av förbundsstyrelsen. Lundby-Wedin har nu som opinionsbildare och socialdemokrat blottad strupe. Easy target. Och jag har svårt att tro att det inte finns mer att gräva fram hos en så stor, mäktig men också tafatt och klantig organisation som LO verkar vara.

Och sen att sitta i sju timmar och sedan påstå att man har ”stöd av en enhetlig styrelse”. Inte höjden av trovärdighet direkt.

Sen är det ett intressant spel som nu verkar finnas under ytan mellan Mona Sahlin och Lundby-Wedin. Lite gnissel. Först stöd från Sahlin, sen kritik och försök till distans. Antagligen Sahlins kritik som möjliggjorde att Lundby-Wedin kan sitta kvar genom att visa att man inte springer partiets ärenden. LO kan lägga sig i politiken, men partiet kan inte bestämma i fackliga frågor. Således är det partiet som sitter i LO:s knä, inte tvärtom om nu någon trodde det. 

Partiet ja. Sahlin är antagligen mer pressad nu än någonsin tidigare. Går det dåligt i EU-valet så är mitt tips att hon tvingas bort. 

Originalet till 1 Maj-märket hittar du här.

Läst: Pär Nuder – Stolt men inte nöjd

par-nuder

Har snabbläst Pär Nuders bok Stolt men inte nöjd som gavs ut i slutet av oktober förra året.

För det första måste jag säga att det är svårt att genrebestämma boken. Det är inte en ”vanlig” politisk memoar, snarare en blandning mellan ett politiskt tal och ett längre reportage från insidan av Rosenbad. 

Och inbäddad i händelsernas centrum, i orkanens öga, några steg bakom Göran Persson, är det väldigt tomt. Det är politiskt.

Med politiskt menar jag den typ av fokusgrupps-certifierade och opinionsundersöknings-inriktade politiska svada som nu även vissa borgerliga partier sålt sin själ till. Det är färdigtuggat, ytligt och kvällsnyhetsanpassat.

Nuders bok får mig att tänka på en annan politisk biografi, nämligen Hitlers Mein Kampf. Inte för att det skulle finnas några andra liknelser förutom att när man läst boken tänker: Jaha, var det inte mer än såhär? Här trodde man att man skulle få allt förklarat, de djupa tankarna, det hårdsmälta idéarbetet, bakom alla slogans och soundbites. Men det enda man fick var samma slogans och soundbites. Bakom kulisserna var det tomt.

En sak som man dock måste ge Nuder kred för är hans sätt att forma det politiska språket i ord. Hans många år som talskrivare har således satt sin prägel. Tyvärr märks den negativa aspekten av detta ibland när man läser boken och nästan omedvetet förflyttas till ett förstamajtal. Men som sagt, han kan skriva. 

Boken ger en inblick i maktens epicentrum med socialdemokratiska gardiner. Det är Partiet, det är Göran Persson och det är Mona Sahlin, bland annat. Det mesta i boken utav det interna maktspelet har det redan skrivits om i medierna. Men detta är inte en skandalbok. Som de flesta politiska memoarer är det främst en bok för politiska nördar.  

Nuder är ingen stor ideolog. Hans politiska vision är inte ny. Men en sak hos honom är sympatisk.

Det är att han så tydligt trycker på att socialdemokratins vision om samhället står på två ben, det vill säga att välfärdsstaten kräver en sund ekonomi, ungefär. Och det är klart att man kan inte köra bidragslinjen och samtidigt blunda för intäktssidan. Det här är ju socialdemokratins stora missgrep numera. Men sedan vänder han på det hela och påstår att en sund ekonomi där tillväxt råder kan bara uppnås om folk känner trygghet (det vill säga har ett statligt dirigerat socialförsäkringssystem). Det är ganska tramsigt.

Men det hedrar Nuder att han i alla fall bär på insikten om att man inte kan belasta samhällsekonomin hur mycket som helst utan faktiskt måste lämna lite fri luft och ljus för ekonomin att växa. 

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Stolt men inte nöjd – en kärleksförklaring till politiken av Pär Nuder

Mona misslyckas igen

mona1

Först var det Per Pär Nuder som sparkades som ekonomisk politisk talesperson genom viskningar till pressen. Personalpolitik i arbetarrörelsen…

Sedan var det bildandet av den rödgröna koalitionen. Vänsterpartiet fick först inte vara med, sen fick de vara med, efter att Mona hade tvingats backa av de egna.

Därefter skulle Saab räddas med pensionärernas och skattebetalarnas pengar. Fast sen sa hon att det hade hon aldrig sagt. Hon tyckte bara att regeringen måste göra något åt typ ekonomin och jobben, oklart vad, bara ta ansvar typ. ”Schyssta miljöbilar” och friställda industriarbetare användes som vapen när amerikanska biljättar fick en vapendragare för sina intressen i Sverige.

Nu har Sahlin gjort ännu en rockad i partiet. Den gamla partisekreteraren Margareta Marita Ulvskog skickas då med Sahlins välsignelse i exil i Bryssel, så högt värderar man europapolitiken och interndemokratin alltså. Den som utsågs till tillförordnad partisekreterare, Håkan Juholt, står nu med brallorna nere, sedan han chikanerats av Sahlin som istället, efter att många  tackat nej, tvingas acceptera Ibrahim Baylan som ny partisekreterare.

Det innebär att Ibrahim Baylan är långt ifrån något förstahandsval och att Mona Sahlin inte fått igenom sin eller sina kandidater till posten.

Skriver S-bloggaren Jonas Morian.

Mona Sahlin […] har hanterat en personfråga mindre skickligt och i åtskilliga kretsar förlorat i auktoriet.

Skriver Peter Akinder i socialdemokratiska tidningen Östran. Återigen hanterat en personfråga och återigen förlorat i auktoritet, kan man tillägga.

Är ingen professor i socialdemokratisk kremlologi men det verkar som att Mona Sahlin snart har lyckats irritera vartenda maktgruppering inom partiet. Har hon överhuvudtaget någon egen maktbas? Annars lär hon få bygga upp en snabbt.

Sen väntar jag ivrigt på Godot, det vill säga en förnyad socialdemokratisk politik. Någon ideologi har ju partiet inte haft på många år, men man skulle önska att det i alla fall fanns någon politisk substans hos oppositionens största parti och inte bara simpel populism, på tjack, som läget är nu.

Se även SvD:s Ledarblogg.

SAAP

Det är intressant det här med hur Socialdemokraterna och deras politiska stödtrupper svänger sig med begrepp som ‘ideologisk princip’.

Enligt Aftonbladets Ledarsida så är det ett uttryck av ideologisk princip när regeringen inte vill ”ta ansvar” för General Motors biltillverkning.

Mona Sahlins uttalande, appropå SAAB, i ett pressmeddelande är dock långt flummigare. Hon förväntar sig att Fredrik Reinfeldt ”börjar agera för att skapa långsiktigt goda förutsättningar för jobb och ekonomi i Sverige”. Exakt vad han bör göra, och hur det skulle relatera till SAAB, nämner hon dock inget om.

Vad vill då Socialdemokraterna och deras politiska stödtrupper att man skall göra? Vad finns det för något man kan göra som inte är ett uttryck för ideologiska principer? Är det, helt oideologiskt,  att förstatliga SAAB? Är det, helt oideologiskt, att ösa skattemedel över en amerikansk biljätte som dessutom är på dekis?

Mitt förslag till socialdemokraterna och Aftonbladets Ledarsida (LO), med flera som nu vill se oideologiskt ansvar och agerande är att de själva agerar och tar ansvar. Köp SAAB själva! Pengar finns, det vet jag.

Styrhjul med stödhjul?

trehjuling1Framtiden 2010?

Läste någonstans den underbara liknelsen mellan den rödgröna koalitionen och en trehjuling. Det handlar nämligen om någon slags diffus ‘social trygghet’ å ena sidan tillsammans med en likna diffus ‘klimatvurm’ å den andra sidan. En trehjuling är ju både klimatsmart och de tre hjulen ger onekligen en viss trygghet, men kontentan är att det rör sig om något som befinner sig på dagisnivå.

Det senaste som hänt inom de rödgröna är en träff på Bommersvik i helgen. Vad som framkommit är att Socialdemokraternas ledning med Mona Sahlin i spetsen verkar vika ner sig för ”kamraterna” vad gäller energipolitiken. Samtidigt som Alliansen kommer med en förlösande uppgörelse om slopandet av de korkade förbuden för kärnkraft samt en gigantisk satsning på alternativa energislag så är Sahlin beredd att så på splittringen inom sitt eget parti.

Främst industrifacken, men även de mer ekonomiskt verklighetsnära delarna av partiet förstår ju att Sverige inte kan fortsätta med en låst och förödande energipolitik i trettio år till. Dessutom har de insett att Miljöpartiets utopiska seanser och önsketänkande kanske inte bara skulle destruera det som finns kvar av livskraftigt näringsliv utan även belasta statsbudgeten bortom sans och vett. På så sätt fungerar den fackliga delen av socialdemokratin som en förnuftig röst inom vänstern, åtminstone i denna fråga.

Annars är det ju inte så att det partiöverskridande samarbetet i sig saknar frågor av sprängkraft. Skolpolitiken – är socialdemokraterna även här beredda att överge sin omprövade linje? Europasamarbetet, försvarspolitiken, tja utrikes och säkerhetspolitiken överhuvudtaget – här finns ju även skilda åsikter inom S-partiet. Sedan har vi frågan om den offentliga sektorn och skatterna – Socialdemokraterna har visat tecken på en, om än liten, omprövning men riskerar att bakbindas av de reaktionära vänsterpartisterna.

Sedan kommer, som Göran Eriksson i SvD påpekar, de ”idealistiska” frågorna om flyktingar och integration. En politisk gren där såväl MP som V tävlar om att vara ”finast” och inte tvekar för höga brösttoner. Detta i kontrast med socialdemokraternas något mer pragmatiska smutsiga fingrar, även om man så klart låtsas vara lika ”fin”. Man har nämligen en insikt om att vill man vara ”snäll” så får man också vara beredd att ta hand om konsekvenserna samt att vägen till helvetet är kantat av alla dess goda föresatser. Allierar S sig nu med synsättet hos V och MP så läggs flanken mot SD vidöppen. Det kan knappast vara en god taktik. Om man inte kan ge besked i denna verkliga, svåra, politiska fråga så skall man nog inte skrika som högt om att andra bör ta ställning till det parlamentariska underlaget, med ett förmodat SD i Riksdagen.

Höger? Vänster? Framåt eller bakåt?

Mötet i Bommersvik lovade dock inte mycket. Förutom vad som verkar vara en enad linje i energifrågan så var det mest tal om att man var ”överens om att komma överens” samt att politiken blir färdig ”i god tid före valet” etc.

Sanningen är nog den att ingen vet nu vart åt trehjulingen färdas. Inte ens de själva. Kommer Sahlin kunna dra ihop stödpartierna åt sitt håll, dvs den så kallade omprövade socialdemokratin, som efter viss självkritik åtminstone ruckat något på skolpolitiken samt sin syn på jobbpolitiken, offentlig sektor och skatterna? Eller lyckas vänster-reaktionären Lasse samt miljöflummarna Peter och Maria att förtöja S-jätten vid sin sida? Och blir det så pass stabilt så att ingen får lust att bli fribrytare?

Eller, är det möjligt att de tre partierna faktiskt kan nå fram till något nytt? Något gemensamt som är så att säga en dialektisk syntes av de tre, faktiskt väldigt olika partierna? Väldigt tveksamt.

Krisprogram

Intressant också att de nu tillsatta arbetsgrupperna alla är inriktade på antingen den ekonomiska krisen eller ”klimatkrisen”. Nog för att det just nu är kritiskt på många områden i vårt samhälle, samt att ett förslag på vad de rödgröna har för förslag på hur vi skall ta oss ur en global finansiell kris kan vara intressant, just med tanke på dess kritik av Alliansens åtgärder. Men jag tror att vad väljarna vill veta inför valet 2010 är åt vilket håll de vill leda Sverige under de då närmsta fyra åren.

Se även AB 1, AB 2, SvD Ledare

Supporters in arms?

socialdemokraterna-hezbollah

Lars Stjernkvist, före detta partisekreterare i Socialdemokraterna, talar inför Hizbollah-sympatisörer.  Foto av Erik Svansbo, från lördagens demonstration i Norrköping. Se även Gudmundson.

Såväl socialdemokratiska Broderskapsrörelsen såsom lika socialdemokratiska Palmecentret har haft samröre med Hamas. Broderskapsrörelsen bjöd in representanter från Hamas för samtal 2005 och Palmecentret så sent som i juni i år.

Hamas är av bland annat EU stämplat som en terroristorganisation. Både Hamas och Hizbollah förespråkar en enstatslösning varvid Israel skall ersättas av en islamisk stat. Båda är uppbackade av den islamistiska regimen i Iran.

Det är mycket anmärkningsvärt att socialdemokraterna har samröre med dessa krafter. Stödjer man deras program, deras mål och medel? Vill socialdemokraterna upplösa demokratin Israel och istället medverka till bildandet av en islamisk stat? Hur ställer sig socialdemokraterna i övrigt till islamismen?

Mona Sahlin borde göra ett offentligt uttalande i dessa frågor och lägga alla korten på bordet.

LOst in (s)pace

loser

LO, arbetstagarkartellen som startade det socialdemokratiska partiet

LO, även känt som ”sossarnas väpnade gren”

LO, vars ordförande sitter i socialdemokraternas verkställande utskott

LO, som skänker (vem vet hur många?) miljoner av medlemmarnas pengar till socialdemokraterna

Blir lite putta, då de inte kan få regeringen med på att sitta ned i enskila överläggningar (inom maffiaslang en så kallad ”sitt down”).

Här följer lite gratis omvärldsanalys och PR-tips till LO.

Tror problemet ligger i ert inkonsekventa sätt att kommunicera med de icke-socialistiska partierna. Det vill säga, först målar ni i princip ut dem som fiender till allt gott i världen, sedan förväntar ni er audiens som om de vore er fulla rättighet, trots att ni främst agerar som socialdemokratiskt utskott och inte som en intresseorganisation bland andra.

Socialdemokraterna har numer tappat sin makt som ”det statsbärande partiet”, ni måste därför bredda er. Ni kan inte (som ni märker) förlita er på enbart ett parti, därför bör ni övergå till en strikt intresseorganisation utan partifärg. Det skulle säkerligen leda till både ökad respekt och att ni blir lyssnade på.

Se även SvD:s Ledarblogg