Rothstein om demokratisk socialism

Häften för kritiska studier har harvat på sedan 1968 och i det senaste numret tog man avstamp i denna födelse av ”den nya vänstern” som man själv är en del utav.

Nej, jag brukar inte läsa denna skrift, men så blev jag tipsad om en artikel av Bo Rothstein. Rothstein hamnar ibland oerhört rätt, ibland oerhört fel, men han är i stort sett alltid intressant. I alla fall på så sätt att han vågar säga vad han tycker.

bo-rothstein

Så gör han också i den artikel i Häften för kritiska studier som jag blev tipsad om: Demokratisk socialism: Ett historiskt misslyckande och dess förklaringar [PDF].

I första delen tar han upp det som varje tänkande människa ser hos socialismen. Det vill säga att den saknar en fungerande samhällsmodell. Det är ungefär som Ronald Reagan sa: ”How do you tell a Communist? Well, it’s someone who reads Marx and Lenin. And how do you tell an anti-Communist? It’s someone who understands Marx and Lenin.”

Bo Rothstein skriver:

Efter mer än etthundra års intensiva diskussioner, politisk mobilisering och intellektuell energi så står den demokratiska vänstern inför vad som måste betecknas som ett närmast totalt misslyckande. Decennier av marxistiskt och med marxismen närbesläktat teoretiserande har när det gäller att åstadkomma något som liknar demokratisk socialism misslyckats.

Här handlar det förvisso inte om huruvida man förstått socialismen eller inte, man har i alla falla anammat socialismens grundläggande drag. Vad man inte har insett eller accepterat är socialismens felbarhet i sig själv, att grundpremisserna är felaktiga. Istället har man i hundra år ägnat sig åt ett lönlöst projekt.

Historicismen och det naturvetenskapliga tänkandet hos marxismen, socialismens absolutism, dess religiösa eskatologism och stelbenta syn på sådant som rättvisa, arbete, kapital och värde. Den romantiskt grundade synen på ett slags utopia bortom verklighetens faktiska villkor. Det finns mycket i socialismens idéhistoriska bagage som ligger till last när man vill försöka omförhandla dess politiska filosofi för att återupprätta socialismen som moderna politisk kraft.

Detta gör dock inte Rothstein. Istället är det det socialistiska projektet ‘ekonomisk demokrati’ som han försöker väcka liv i. För detta syfte tar han avstamp i det som han kallar för ”vänsterns två stora framgångar”; den parlamentariska demokratin och välfärdsstaten.

En pikant detalj är ju att detta inte är två framgångar för vänstern.

Den parlamentariska demokratin var en seger för liberaler, som sedan fick stöd av den gren på det socialistiska trädet som hade börjat avsäga sig stora delar av socialismen och proletariatets diktatur för att istället  kalla sig för socialdemokrater.

Välfärdsstaten var något som infördes av den konservative tyske kanslern Bismarck. Den har sedan tilltalat såväl vissa liberaler, som började kalla sig för socialliberaler, såväl som socialdemokrater. Välfärdsstatens form och utbredning har dock till största del utvecklats av den politiska vänstern. Men den konservativa grunden i ett sådant här ‘folkhem’ (där definitionen för mänsklig solidaritet inrutas till att handla om nationalstatens ”vänlighet” gentemot undersåten) har dock alltid funnits kvar.

Hursomhelst, Rothstein ser i den parlamentariska demokratin och välfärdsstaten lösningen på vänsterns problem i att formulera ett politiskt möjlig införande av det socialistiska projektet ekonomisk demokrati. De båda ”framgångarna” har nämligen en solid grund av konstitutionellt tänkande bakom sig. Detta har lett fram till en god institutionell design.

Den konstitutionella precision i politiken som utmärkt den representativa demokratin och den generella välfärdspolitiken har emellertid helt saknats när det gäller vänsterns hanterade av frågan om ekonomisk demokrati. Istället har denna präglats om en märklig blandning av ytligt önsketänkande, fromma förhoppningar och antiintellektualism, nu senast visat i de stående ovationerna till Naomi Kleins ovan nämnda bok. Ett annat sätt att uttrycka saken är att den politiska vänstern saknat vilja och/eller förmåga att diskutera den demokratiska socialismens institutionella design.

Sedan tar Rothstein upp de skisser till så kallad ekonomisk demokrati som vänstern trots allt klämt fram. Det vill säga det statssocialistiska systemet där hela näringslivet underordnas politiker och tjänstemän i stat eller kommun, det syndikalistiskt anstrukna kooperativet med arbetarägda företag men även det i Sverige nästan beprövade systemet med löntagarfonder, att fackföreningar tar makten genom aktieägande i företagen.

Det är lite tragikomsikt att läsa hur Rothstein går igenom alternativ efter alternativ till marknadsekonomi och kapitalism och gör klart hur de alla får svårt med konstitutionella frågor, det vill säga en slags rättighetskatalog byggd på rättspositivism som skall besvara hur man löser problem om ägande, makt och fördelning.

Men Rothstein kör ner sig i träsket och kommer aldrig fram till någon utväg. Det hedrar honom att han för det första identifierar vänsterns intellektuella misslyckande och för det andra försöker visa på en väg framåt. Men det faktum att han inte själv kommer fram till något borde ge honom en ledtråd om att det är i själva grundpremisserna som socialismens fel ligger, inte i diverse konstitutionella krumbukter.

Men som sagt, mycket intressant.

Annonser

2 svar

  1. Rothstein är en gammelsocialist som det är svårt att ta på allvar. Alla vilka har tendenser att söka ursäkta det gamla, och dessutom inte har kraft nog att bejaka det nya (här snackar jag om vänsterns tyranni, gentemot de frihetliga ideal som kännetecknar frihetliga konservativa, Reagan står närmast till hands) famlar runt i ett vaccum de själva inte förstår. Rothstein är ett typexempel på detta.

    Den som söker förstå tyranni och vad detta leder till är en god person, såvida individen förstår det helvete som människor som lever under tyranni går igenom. Densamma som inte förstår följderna av tyranni gör ingen glad.

    Det är f.ö. underbart att läsa citat av Reagan (min idol om man kan säga det vid 40).

  2. Nu var väl inte riktigt Rothteins aspiration med artikeln att utarbeta ett socialistiskt alternativ till kapitalismen; det skulle antagligen tagit flera hela nummer av ‘häften’ i anspråk.

    Sen så har han fel i att det inte finns de som utarbetat modeller (efter Alec Novac) över hur ett (demokratiskt)socialistiskt samhälle skulle kunna se ut/fungera. Även om pinsamt få ”socialister” tycks ha brytt sig om uppgiften så finns det exempel; David Schweickarts ”After capitalism” är ett sådant.

    Det finns även en del böcker om ‘ekonomisk demokrati’ som skissar på icke-kapitalistiska samhällssystem, som kanske inte helt kan kallas för ‘socialistiska’ men ändå erbjuder intressanta alternativ till de som erbjuds i den konventionella endimensionella tankefängelset av ‘ond totalitär socialistisk centralplanering VS fri exploaterande privat marknadsekonomikapitalism’.

    Sedan, om sanningen ska fram, går inte rothstein igenom ”alternativ efter alternativ till marknadsekonomi och kapitalism”, många av de exempel han tar upp utesluter inte ‘marknadsekonomi’; som ju inte är synonymt med ‘kapitalism’ eller nödvändigtvis står i motsats till kollektivt ägande av produktionsmedlen. En viktig aspekt att ha i åtanke, om ens intellektuella ambitioner ska vara värda namnet.

    Wikipedia-artikeln ”Economic Democracy” är rätt matnyttig: http://en.wikipedia.org/wiki/Economic_Democracy

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: