Valutakarusellen

Den svenska kronan har ju ökat något emot euron på sistone. Läser nu hos Cournucopia om USA:s och Tysklands misslyckade obligationsförsäljningar, vilket kompenserats med att trycka nya pengar. Detta är de första tecknen på att det sluttande plan man valt, lågräntepolitik och skuldsättning, visar sig vara ganska besvärlig.

För så är det ju, det har varit en rolig resa de senaste månaderna (EUR/SEK), men det finns ingenting som säger att de stora valutorna, euro och dollar, inte skall rasa betänkligt, eftersom man så desperat pumpar luft in i ekonomin (och diverse industrier med överatableringsproblem).

Vad gäller dollarn så anser jag att såväl ”Dr. Doom” (dvs Peter Schiff) som Jim Rogers är på rätt spår. Om inte USA lägger om kursen i sin ekonomi drastiskt, är det bara en fråga om tid innan dollarn kollapsar.

USA måste sluta låna och spendera, och börja spara och producera. Förtroendet för valutan bygger ju på förtroendet på ekonomin i stort, men så skuldsatt som såväl privatpersoner, företag och staten är i USA, är det svårt att tro att ytterligare lån (skuldbörda på den framtida ekonomin) kommer att klaras av utan större komplikationer.

En sedel är trots allt inget mer än ett kreditdokument. Dock kan man sedan ett par decennier inte lösa in skulden. Sedeln antas i sig vara en säkerhet, förvisso teoretiskt uppbackad av den till centralbanken anknutna ekonomin, men man kan ju inte lösa in en dollarsedel (eller annan så kallad fiat-valuta) gentemot en andel i ekonomin. En stat är ju inget aktiebolag.

Även Euroland kommer säkerligen att få problem, och därmed euron. Det finns vissa frågetecken hur pass ”huggen i sten” som stabilitetspakten är. Valutaunionen kommer säkert att få se stora påfrestningar framöver, där små och skötsamma stater får se sig överkörda av stora ångvältar som hellre spräcker sin budget än bryr sig om eurons trovärdighet.

Och Sverige då, med ”endast Sverige svenska kronor har”? Tja, vi är ett litet litet land och därmed blir valutan nästan per definition skvalpande. Det är en liten jolle på ett stort hav. Så därför har det på kort sikt inte hjälpt att statsfinanserna ser förhållandevis bra ut, att statsskulden nu ligger cirka 300 miljarder under toppnoteringen från 1998 och att inflationsmål och penningpolitiska ramverk ligger fast. På lång sikt: bra, men det positiva kommer att visa sig först på andra sidan av den här konjunkturnedgången.

Så visst, Anders Borg förtjänar viss kredibilitet. Det har funnits en sundhet från politiskt håll i den här frågan, och det har varit bra, åtminstone om man tänker på vad alternativen kunde ha varit. Vi skulle dock behöva ha samma politik (stark intention att hålla nere statsskulden) över minst en konjunkturcykel för att uppnå optimalt läge.

Men om den kommuniststödda oppositionen vinner valet 2010, och penningpolitiken omförhandlas… Bäva månde Sverige.

Läs även Vice riksbankschef Barbro Wickman-Paraks tal hos LO där hon försäkrar att Riksbanken inte består av ”inflationstokar” (sic!), och att penningpolitik inte (annat än på kort sikt) kan påverka sysselsättningen. Nog för att hon kan få viss förståelse i det lägret, men vem kan få Lars Ohly att förstå samma sak?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: