Min farmor och Jan Fridegård

Min farmor föddes som statare, detta lantbruksproletariat som är det närmaste vi kommit rysk livegendom i detta land.

Under en släktforskningsexkursion på Viksbolandet i Östergötland besökte jag den lilla stuga där två statarfamiljer på sammanlagt 21 personer hade bott (numera sommarstuga för en person). Jag fick bland annat se järnspisen, som farmor berättat om, där kackerlackorna kröp om nätterna och hållit henne vaken i hennes barndom.

Det var av henne jag ärvt i stort sett all arbetarlitteratur jag har. Eyvind Johnson, Artur Lundkvist, Harry Martinsson och Martin Koch mfl. Men främst statarskolan förstås, som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson och Jan Fridegård.

Det var främst genom Lo-Johanssons novellsamling Statarna som jag kom närmast min farmors uppväxt och bakgrund. Det hjälpte mig att förstå vissa av hennes personliga drag. I denna krönika skildras nämligen statarnas hårda levnadsvillkor, men också deras mentalitet, något som Lo-Johansson retade sig på och var märkbart frustrerad över.

ilo
Ivar Lo-Johansson

Statarmentaliteten, att man bland annat förlikar sig med sitt öde, inte av resignation utav av rädsla och mindervärdeskomplex, var svårt att ta för socialreformisten Lo-Johansson.

Ändå fanns det många, bland annat min farmor, som reste sig ur fattigdomens avgrundsdjup och faktiskt gjorde en klassresa, till arbetarklassen.

fridegard
Jan Fridegård

Den av statarförfattarna som är mest intressant är därmed Jan Fridegård. Jag har förvisso svårt för hans historiematerialistiskt inspirerade vikingatida romansvit Trägudarnas land mm., även om den är klart läsvärd. Mästerlig är dock romansviten om Lars Hård.

Den realistiska beskrivningen av huvudkarraktärens desperata kamp på samhällets absoluta botten, förskräckte stora delar av den samtida kritiken. Det talades om råhet och plumphet, att verken utgjordes av en ”gödselhög” och ”träsk”.

svenstolpe1929debutat8
Giganten Sven Stolpe

Därför blev jag så glad när jag läser en essä av Sven Stolpe (som själv kunde vara rätt grym och brutal i sin kritik) där han hyllar Fridegård och särskilt hans Lars Hård-svit.

Till den kritik, som avvisar Jan Fridegård för hans cynismer och grovheter, skulle man vara hågad att säga alldeles detsamma. Hur kan det vara möjligt, att man icke observerat det hans författarskaps djupaste och finaste ton … Det är ingen cynisk naturalist, som ur sitt hårda öde kunnat pressa fram så ren och klar ton som i dikten ”Skymning”:

Tystnaden stirrar med stela ögon ut över land och vatten,
vågorna svartna, då västerns glödande port stängs till för natten.

Dagens bleka bilder dö med kampen för brödet och saltet, klippor och vågor och jag bliva ett i det evigt formade alltet.

Ser jag då min livslånga strid av havet och natten förstorad, fattar jag klart, att ingen dag eller stund skall gå helt förlorad,

om än min livsvåg brytes mot hårda, klippvassa taggar
eller lugnt flyter in mot öde strand, där vassen sugande vaggar.

Man kan inte annat än hålla med.

Styrkan med Lars Hård är att människan, trots sitt armod och att han kommer ur djupaste fattigdom och möter enorma svårigheter, aldrig ger upp, aldrig låter omständigheterna krossa honom eller förgöra hans inre. Sven Stolpe fortsätter:

Lars Hård, denne veke, högt begåvade, trotsige pojke med sitt hjärtas längtan så väl dold bakom sin spotska fräckhet, står för mig som en bild av hela den svenska statarklassen. Han är både en anklagelse och ett löfte. En, anklagelse, därför att hans liv mitt i vår trygga och välordnade samhälle med nödvändighet måste bli så smutsigt och tragiskt. Ett löfte, därför att han förmått besegra sitt öde, kunnat ur sina torftiga villkor framträda som en av de säkraste, konstnärligt mest fulländade bland våra yngre författare.
(Kämpande dikt – 18 författarporträtt, 1938).

Jan Fridegård antyder en positiv inställning till arbetarrörelsen, och hans och många andra av arbetarförfattarnas skildringar blev bränsle i socialdemokratins politiska kamp.

Men, och det är värt att påpeka, den sociala reformism riktad mot den djupaste av fattigdom och sneda sociala strukturer, var långt ifrån den politiska ideologi som verkar vara grunden i dagens arbetarrörelse och socialdemokrati. Det personliga ansvaret, plikten och den egna strävan, var fundamentet. Den sociala tryggheten var enbart ämnad mot de absolut värsta avarterna av fattigdom och nöd.

Hade min farmor levt idag, hade hon med största säkerhet sett med vämjelse på dagens socialdemokrati, där den egna plikten och ansvaret verkar ha bytts mot det som så träffande kallas för bidragslinjen.

Faktum är att hon redan på 1980-talet hade slutat rösta på socialdemokraterna, hon röstade blankt. Det var också av henne jag lärde mig ogilla Palme, som alltid visste bättre än sina egna kärnväljare vad som var bra för dem. Hon röstade blankt eftersom det fortfarande hos henne fanns ett emotionellt, naturligtvis irrationellt, klasshat. Detta omöjliggjorde för henne att rösta borgerligt.

Men, även dagens nya moderater hade säkert kännts fel för den gamla statarkvinnan, hennes egen arbetslinje, som hade format hela hennes liv av knog och slit var klassisk men mycket politiskt inkorrekt: ”Den som inte arbetar skall heller inte äta”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: