Läst: Så var det – Gösta Bohman

sa_var_det

Trots en del irriterande metakommentarer och ett strikt språk så sträckläser jag till min förvåning Gösta Bohmans biografi Så var det från 1983. Nej, tror inte det beror på välutvecklat politiskt nörderi, snarare att budskapet är så tilltalande.

Förvisso är boken inriktad på det så populära politiska spelet och inte främst en ideologisk pamflett.
Men det är främst den ideologiskt drivne politikern Gösta Bohman som tilltalar och inte palatsintrigerna i det moderata partiet, den borgerliga regeringen eller i riksdagen.

bohman_gosta

Den historiska och yttre dimensionen är dock värd att noteras. Perioden som han berör närmre i boken sträcker sig från 1970 till 1983.

Det moderata partiet var sarjat mellan främst två mycket diffusa falanger, man betecknade sig med (eller tilldelades) antingen en ljusblå eller mörkblå färg. Tycker inte boken ger någon klarhet vad som menas och det ger också ett intryck av att dessa fraktionsstrider till största delen byggde på imaginära grunder.

I partiet jobbade Bohman nära den dåvarande partiledaren Yngve Holmberg, men personkemin var närmast katastrofal. Under en dramatisk kongress utses Bohman till ny partiledare, enligt intryck från boken är det till stor del emot hans egen vilja.

Boken är dock till största delen koncentrerad på den centerpartistiskt ledda majoritetskoallitionen mellan 1979 till 1981 och de händelser som ledde till att den regeringen sprack, det vill säga de problem man hade med marginalskattereformen och centerns och folkpartiets uppgörelse med socialdemokraterna (”den underbara natten”).

Det var ”en annan tid, ett annat liv” i borgerligheten då. Moderaterna var ett litet ensamt parti på högerkanten. Både centern och folkpartiet var mittenpartier. Det var först under Bohmans tid som moderaterna började växa till sig.

Det som framkommer tydligast i boken, när man läser den såhär 25 år efter dess utgivning, är faktiskt hur långt dagens borgerlighet har tagit sig. Även om det i den här bloggen frustas och stånkas en hel del över fel och brister hos dagens borgerliga partier och deras vägval så har otroligt mycket hänt. Både centern och folkpartiet av är idag långt ifrån några mittenpartier utan står på fast liberal grund. Och rent organisatoriskt är Alliansen trots allt en oerhörd välsignelse, då man läser om den polska riksdag som dåtidens samarbetet utgjordes utav. Inbördeskrig, ett ord som spontant dyker upp i tankarna när man läser om förhandlingarna i regeringen anno 1982.

Naturligtvis förekommer en del personomdömen i boken. Bohman gillade inte Yngve Holmberg på ett personligt plan och ger sin mest talande bild av Holmberg genom att berätta hur han mitt under brinnande strid om posten som partiordförande åkte till en bilverkstad för att byta avgasrör. En annan person som inte tilldrog sig Bohmans gillande är Ola Ullsten, som främst illustreras genom att han kunde komma försent och gå för tidigt från möten. Till skillnad beskriver han dock Torbjörn Fälldin, då någon värdering går att utläsa, som en person med ytterst stora kunskaper.

Det var en annorlunda tid som sagt. Den stora vänstervågen pågick, även om den var på väg att ebba ut naturligtvis. Bohman skriver intressant om socialdemokratins metamorfos under Olof Palme, där tidsandan pressade arbetsrörelsens politiska ledning att inta något utav en aktivistisk pos, för att fånga upp ungdomar som dragits med i vietnamrörelsen med kommunismen som farlig tyngdkraft.

Här kritiserar Bohman, helt rättfärdigt, den slagsida som främst Palmes engagemang fick. Främst är det hyckleriet han angriper. Palme riktar en oerhört hetsigt kritik mot USA:s krigsföring och gör ingenting åt att nyansera bilden av vietnamkriget.

Bilden av kriget som ett anti-kollonialt befrielsekrig befästes, att det rörde sig om ett kommunistiskt maktövertagande belystes icke. Den kommunistiska propagandan fick en mäktig megafon i Sverige. Omsorg om inhemska opinioner fick gå går före stöd till ett folk som tvingades under kommunismens ok. Palme tog emot applåder samtidigt som man sköt anti-kommunister i Vietnam. Det är inte svårt att se paralleller till den dagsaktuella debatten om Sveriges insatser i Afghanistan.

palmeute

Man kan anta att det också är här som USA-hatet grundfästs i Sverige, och det som Per Ahlmark kallar ”det galna kvartsseklet” med sin undfallenhet mot kommunistiska diktaturer.

Men som sagt är det Gösta Bohmans ideologiska drivkrafter, där de skymtar förbi, som främst appellerar hos boken. De får inte plats i detta blogginlägg utan dem får jag återkomma till någon gång.

Min egen politiska medvetenhet var inte väckt under Bohmans tid, därför var denna bok, som plockades mest av en slump från antikvariatets hylla, en glad överraskning. Och intresset för att botanisera bland förgången moderat idédebatt har härmed växt hundrafalt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: