Ideologisk Battle Royal

Roland Poirer Martinsson är en frisk fläkt i den svenska högerns idédebatt. Jag tycker det är kul att Timbro tagit in honom i sin hägn. Man har i för många år nu ägnat sig för mycket, nästintill enbart, åt nyliberalt initierade frågeställningar. Inte för att det är något större fel på nyliberalism, utan på att fler perspektiv ger något av ’dynamiska effekter’ och därmed är att föredra.

Eftersom jag ser mig själv som stående med ett ben inom den klassika liberalismen och det andra inom den moderata konservatismen tycker jag det är extra spännande när den konservativa Poirer Martinsson går i klinch med liberalen Johan Norberg. Triggern är naturligtvis finanskrisen och statens roll i densamma, komprimerad i den bailout som lagts fram i amerikanska kongressen.

Att detta antagligen är den första större debatten mellan konservatism och liberalism som väckts i Sverige på många decennier kan säkert förklara att den till vissa delar liknar en boxningsmatch för halvblinda. Förståelsen för respektive kontrahents grundsatser brister ibland, eftersom situationen är så ovanlig, konfliktlinjerna är inte utstakade på förhand.

I första artikeln av Poirer Martinsson anklagar han nyliberalismen för att vara utopisk, att människor behandlas som brickor i ett politiskt spel, att man är ekonomistisk och strävar efter ’en ny människa’. Detta pekar han ut som nyliberalismens beröringspunkter med socialismen. Vidare anklagar han nyliberalismen för att anse att ”det inte finns någon universell moral”.

Med delvis dess grunder kritiserar han nyliberalismen för att ha en allt för ensidig bild av kapitalismen, och därmed skadar den mer än en socialismen av idag.

Det felet som jag anser att Poirer Martinsson gör här, medvetet eller omedvetet, är hans ’feltolkning’ av den nyliberala politiska filosofin. Naturligtvis är nyliberalismen inte utopisk, behandlar inte människor som brickor i ett spel, strävar efter en ny människa eller är ekonomistisk i avsaknad av moral. Läser man nyliberalismen så så bör man nog byta sina läsglasögon.

Nyliberalismen kan närmast liknas vid ett dekokt av vissa värden och principer, där frihetens maximering dragits till sin spets. Där moraliska grundprinciper om frihet satts i centrum och överordnar all vidare politisk praktik. Bristen är väl isåfall att man inte ansett sig behöva utveckla vidare denna politik. Och varför skulle man det när man anser att bara de överordnade principerna är uppfyllda, så borde detta vara upp till individen. Det är därför som nyliberalismen rymmer såväl hårdföra humanister som starkt troende kristna, såväl högerhippies som investmentbankirer.

Den (pragmatiska/moderata) konservatismen av idag står så nära liberalismen så diskussionen blir lätt animerad. Som jag förstår Poirer Martinsson är det dock att denna inre moraliska kärna hos nyliberalismen saknar den sociala, historiska etc ’ombyggnad’ som konservatismen, när den är som bäst, kan ge likt en byggställning.

Det är svårt att veta om han verkligen har missuppfattat nyliberalismen så grovt som han ger sken av eller om det är ett retoriskt knep. Men jag kan i alla fall hålla med honom att nyliberalismen behöver denna ombyggnad. Och visst kan man störa sig på vissa former av ’nyfrälst’ nyliberalism som tex vissa Randianers okritiska hyllning av fiktiva övermänskliga entreprenörer, framför jordnära analys av företagandets villkor av idag.

För mig framstår det dock tydlig. Man kan inte bara tala om nyliberalismens behov av jordnära konservatism. Konservatism utan den klassiska liberalismens moraliska kärna är en återgång till ett helvete. Poirer Martinsson erkänner ju själv att konservatismens diken är något utav moraliska stup. Att inte sätta sig över andra, eller rent av sätta sig på dem, bör vara ett riktmärke (som är liberalt) som varje konservativ bör bära med sig.

Tvång är aldrig, och har aldrig varit, en väg framåt för samhället i moralisk mening. Och bör samhället vara överordnat individen, eller tvärt om, oavsett hur många kulturella och sociala gemenskaper man är en del utav?

I sin svarsartikel påpekar Johan Norberg att det inte finns något i den nyliberala politiska filosofin som säger att nyliberaler struntar i ett civilt samhälle. Att han inte har något emot gemenskaper eller samarbete, men att det måste bygga på frivillig basis. Sedan följer ett försvar för den nyliberala politiska filosofins syn på ekonomin utifrån dess moraliska konsekvenser. Och han påvisar härmed att det inte är nyliberalismen i sig som är orsak till den finansiella krisen, utan klåfingrig politik.

Om ekonomin i så lång utsträckning som möjligt får vara fri från sådana ingripanden, upprätthåller den de viktiga dygderna som långsiktighet och ansvar av sig själv eftersom detta på något sätt ligger i systemets natur (att den fria marknaden är självreglerande).

Norberg pekar alltså på den klassika liberalismens centrala position i kapitalismens ’överbyggnad’ och försöker påvisa att, om man skall tolka det hårt, att en konservativ ’ombyggnad’ är dödkött. Kapitalismens instrumentella funktion försvarar nödvändiga moraliska principer mer än ”alla uppbyggligt konservativa aforismböcker i världen”. Och just eftersom nyliberalismen inte söker sig till övergripande politik som lösningen på krisen, så sätter han fingret på att nyliberalismen verkligen inte behandlar människor som brickor i ett politiskt spel.

Och genom att göra det sätter Norberg fingret på pudelns kärna i denna ideologiska konflikt. Precis som den klassiska liberalismen inte känner behovet av en utbroderad ideologi, utan nöjer sig med centrala principer och därmed får leva med misstag av att tas för ett fritt svävande moln av abstraktion högt upp i taket på studiekammaren, så får konservatismen leva med att fungera som tillflycktshål för diverse politiska kringstrykare som vill se statliga ingrepp, eftersom konservatismen aldrig utgått ifrån samma centrala principer. Det är just därför de behöver varandra, anser jag.

I sin andra artikel fortsätter Poirer Martinsson, lite mer nyanserad, med angreppet på nyliberalismens nästintill kontaktlösa förhållande till omvärlden, dess minimala kontextualitet. I hans kritik anar jag en underton som skulle kunna uttryckas såhär: nyliberaler finner sin ideologi som en gång för alltid färdig, inget kan få dem att ompröva den. En ’motgång’ eller utmaning som den finanskris vi nu ser är då ett bra exempel på det.

Frågan är bara om detta verkligen är en kritik av den klassiska liberalismens kärna eller irritation av den självgoda pose som han tycker att nyliberaler intar ställd inför en katastrofal situation. Jag gissar på det senare. Det är vissa konsekvenser av den nyliberala politiska filosofin, applicerad på just en sådan sak som den rådande finanskrisen, som irriterar Poirer Martinsson.

Det är denna självgoda pose som är ett opinionsmässigt hot mot kapitalismen. När den nyliberala teorin tas ut på spelplanen så blir åskådarna rasande över hur kyligt den spelar, oavsett dess förmåga att plocka poäng och rädda laget i slutet av matchen. Om högern inte kan agera framåt nu, riskerar vi att bli utdömda av planen, verkar vara Poirer Martinssons poäng.

Slutligen riktar han några frågor till Norberg. Jag tar mig dock friheten att även jag formulera svar på dessa.

Kan den ekonomiska domänens mekanismer forma skilda individers rättsuppfattning till något som kan ersätta en universell moral?

Nej, den klassiska liberalismens centrala principer är en moral som är inbunden i kapitalismens funktion när den fungerar som bäst. Kopplingen däremellan bör inte tappas och därmed bör de liberala moraliska principerna vara överordnad all annan form av tillämpning av andra moralsystem. Den skall inte ersätta något, den skall vara central men får gärna förklaras och stöttas av en politisk filosofi som ligger i linje med densamma, förslagsvis den moderata konservatismen.

Eller kräver samhällsmoralen inom vilken vårt ekonomiska beteende bedrivs en annan förklaringsgrund: gudagiven, biologisk eller något annat, i samverkan med kulturell utveckling i vid bemärkelse?

Jag är inte säker på att det krävs och den skall inte vara väsensskilld, men en annan förklaringsgrund som accentuerar ”samhällsmoralen” tolkad utefter klassiskt liberala principer vore av godo, ja.

Är överhuvudtaget ett abstraherat ekonomiskt beteende i samma kategori som moraliska handlingar?

Samma ”kategori” är det sannolikt inte, eller vad du nu menar, men vad gör en moralisk handling som innebär ett katastrofalt ekonomiskt beteende så bra?

Hur argumenterar man för att samhällen aldrig kan ställas inför situationer där den allmänna nyttan ökar av politik på det finansiella eller ekonomiska området?

Genom att säga att begreppet ”den allmänna nyttan” är ett knepigt begrepp som inte utgår ifrån individen.  Nyliberalismen utgår inte ifrån abstrakta kollektiv, det borde inte konservatismen heller göra (därmed inte sagt att det inte finns kollektiv, de bör dock aldrig vara överordnade individen). Individer som er en nytta av att agera kollektiv kan mycket väl agera gemensamt och frivilligt utifrån politiska eller ekonomiska dimensioner, förutsatt att de inte sätter sig på andra.

Är samhällets grundläggande objekt staten och individerna med de mellanliggande institutionerna som härledda objekt? Eller är de mellanliggande institutionerna de grundläggande objekten och staten och individerna härledda ur dessa?

Vet inte om jag förstår riktigt vilken poäng du är ute efter men samhället ser jag som den dynamiska summan av dess individer, i en kontext, där mellanliggande institutioner och staten kan spela en mer eller mindre rättfärdig roll i deras mellanhavanden. Bara för att staten i vissa fall är nödvändig, innebär det inte att mer stat därför är en bra lösning, till exempel när det kommer till finanskriser.

Kan någon begå en felaktig handling men ändå ha moralisk rätt att begå en sådan handling? Inte laglig rätt. Moralisk rätt.

Det beror på vad som menas med felaktig. Felaktig ur moralisk synpunkt ligger ju närmast tillhands att tolka det som men då blir det ju något slags cirkelresonemang.

Varje sådan fråga är värd eftertanke.

Javisst. Och debatten lär fortsätta. Jag välkommnar den och alla att komma upp ur sina trivsamma skyttegravar. Hoppas den fortsätter, den är uppfriskande, den klargör och kommer förhoppningsvis att leda idédebatten framåt. Halvblinda boxningsjabbar till trots.

Se även Lutheran defense, Kon$onans, Tradition och fason samt Spridda skurar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: