En ikon för dissidenter

Till minne av Alexander Solzjenitsyn, 1918-2008.

Lite av en era har gått i graven. På slutet var han varken populär eller särskillt modern. Och han var kanske inte en stor stilist, men hans berättelser och dokumentationer hade en styrka och moral som var störst av alla.

I mångt och mycket sammanföll hans liv med hans stora hatobjekt; Sovjetunionen.

Han föddes blott ett år efter den ryska revolutionen och i barndomen blev familjegården förstatligad och omvandlad till ett kollektivjordbruk.

Som ung man stred han i ”det stora fosterländska kriget”. Därefter satt han i Gulags arbetsläger från 1945 till 1953 efter att ha kritiserat Stalin i ett brev. Länge levde han därefteri påtvingad inre exil.

Det var år 1962 som publiceringen av En dag i Ivan Denisovichs liv skapade en enorm uppmärksamhet, såväl i öst som i väst, kring Sovjetunionens komplex av arbetsläger. Vid denna tidpunkt var den ryska offentligheten tillfälligt öppen, efter Stalins död. 1964 ströps återigen yttrandefriheten och Solzenitsyn blev en persona non grata.

Hans böcker om Sovjetsamhället visar upp det i all sin skrämande dager. För alla som tvivlar på kommunismens ideologiska ondska påvisar han hur skräckväldet började i precis det ögonblick som kommunisterna tog makten, och att allt skedde med Lenins välsignelse. Han har senare utvecklat sin kritik mot kommunismen/marxismen och betecknat den som en ideologi som ofelbart leder till våldsamma och totalitära samhällen. Kommunismen är inte, och har aldrig varit ”en fin idé”.

1970 fick han Nobelpriset i litteratur, men eftersom han inte vågade lämna sitt land, då han var rädd för att aldrig igen få se sin familj igen, kunde han då inte ta emot priset. Det gjorde han dock 1974, då han blivit deporterad från Sovjet.

Därefter bodde han mestadels i USA fram tills återvände till sitt älskade hemland 1994. Efter många år av intensivt litterärt arbete dog han så den 3 augusti i år.

Hans stora magnum opus var Gulag-arkipelagen. Jag läste denna mycket tunga text i de sena tonåren och blev ordentligt vaccinerad från kommunismen genom den. Många kvällar somnade jag till ljudet av tågen som for mot arbetslägren långt ut på den ryska tundran. Visst var det jobbigt att läsa om brutala förhör, kränkningar, massakrer och djuriska övergrepp. Men Solzjenitsyns galghumor, ironi och sarkasm fick en också att se hela skiten ur ett tragikomiskt perspektiv.

Det är dock Solzjenitsyns perspektiv som gör att han inte är särskillt modern. Hans kritik bygger nämligen inte främst på politiska premisser. Rent politiskt kan han karaktäriseras som”kritisk patriot” och tyckte säkert åtminstone delvis att Putins politik om ett återupprättat ryskt självförtroende i form av stormaktskomplex var bra. Nej, han är främst en religiöst inspirerad kritiker med moraliska argument och etiska kriterier i första rummet. Utifrån detta perspektiv kritiserade han även västvärldens dekadens, därför har han med tiden mest kommit att betraktas som en tjurig gammal gubbe.

Med detta sagt kan det vara värt att notera hans svagheter. Han var inte för religionsfrihet utan ansåg att den ryska ortodoxa kyrkan borde ha monopolställning i Ryssland. Han tyckte också att många av bolshevikernas judiska ursprung var värt att nämna och hans bok om relationen mellan ryssar och judar gav många antisemiter vind i ryggen.

Jag minns till exempel en stormig argumentation jag hade om detta bland hyllorna i ett litet antikvariat, efter att Solzjenistyn hade kommit på tal. Jag påpekade för min antagonist att Trotskij knappast var en praktiserande jude och att de kommunistiska revolutionärerna, som goda marxister, faktiskt bekände sig till trosläran om den historiska materialismen, och att det var just ateismen upphöjd till religion som Solzjenitsyn ansåg spela en viktig roll i dehumaniseradet i sovjetsamhället. Antisemiten blev naturligtvis vansinnig och ville inte diskutera mer.

Men man får inte låta dessa mörka fläckar i Solzjenitsyns verk skymma hans stora gärning; att dra ner byxorna på såväl de självgoda partipamparna som de trosvissa kommunistproselyterna i väst. För världens folk lyfte han upp det sovjetiska samhällets ruttna innanmäte i ljuset och satte fingret på kommunismens inneboende ondska.

Och trots att Sovjet ligger begravt på historiens skräphög, och ingen vid sinna sinnens full bruk tyr sig till kommunismens påstådda lyckorike, finns det fortfarande mycket som Solzjenitsyn kan lära om. Som till exempel vikten av starka etiska kriterier, att finna argument bortom den snabbt förändrade dagspolitiska kohandelns kompromisser. Om inte annat så borde hans liv, ett liv i ständig kamp mot förtryck och underodning, ingjuta respekt. På så sätt kan hans liv sägas bära ett budskap och det bär bortom tid och rum.

DN, Expressen, Aftonbladet

Annonser

Ett svar

  1. Hej
    Det skulle vara roligt att få kontakt med klotbokbindaren själv! Varför inte en intervju eller ett inslag i vår webbradio? Upptäcker också att mållformuleringen för bloggen är slående lik målformuleringen för tidningens egen ledarsida och uppmuntras av det!

    Hör av dig , säger jag rakt ut i cyberrymden!

    Per Dahl
    Pol chefred, Barometern-OT
    0480 59211
    per.dahl@barometern.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: