USA:s ekonomiska kris och socialistisk chockterapi

Förtroendet för den amerikanska ekonomin är väldigt lågt. Dollarn sjunker åter trots gigantiska räddningsaktioner. Oljepriset är högt. Börserna faller. Banker och finansinstitut förlorar pengar. Banker står vid konkursens brant, några har fallit, många fler kommer att falla.

Då kommer snacket. Pratet om ”marknadsmisslyckanden” och talet om den fria marknadens ”brister”. Som om det inte borde få hända att dåliga banker går omkull. Som om det fanns en naturlag om att misslyckade investerare måste skyddas från förluster vid dåliga investeringar.

Federal Reserve är desperat och sänker räntan. Regeringen försöker stimulera marknaden genom att pumpa ut mer pengar i systemet.

På så sätt sår man frön för nya finansiella kriser. Man häller bensin på elden helt enkelt. Det var ju bland annat låga räntor som skapade den amerikanska bostadskrisen som den ser ut idag. Detta och statligt subventionerat boende. Dessutom, genom att öka penningmängden trycker man gasen i botten på den inflatoriska motorn.

Dock, USA sitter så långt ner i träsket sedan tidigare så att alternativen till att rädda de halvoffentliga bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae är i princip obefintliga.

Till en början var jag optimistisk i min analys av den amerikanska bolånekrisen. Med rätt åtgärder, snabbt, skulle man kunna ta en djup men relativt hastigt överkommen ekonomisk tillbakagång. Man skulle kunna vara hökaktig vad gäller räntan. Sanera de offentliga utgifterna. Ta krafttag vad gäller handelsbalansen. Tydligt deklarera att statens kassakista är stängd för allehanda räddningsaktioner av privata finansinstitut. Men inget liknande har man gjort. Nu blir det istället många sega och tuffa år för amerika.

Men, det är klart att det fortfarande finns hopp. USA är trots allt USA. Med en stor arbetskraftsefterfrågan, tack vare liberal arbetsrätt. Med en positiv grundsyn och stark arbetsmoral. Potentialen i den amerikanska ekonomin är fortfarande den största i världen.

Problemet med Freddie Mac och Fannie Mae är en tydlig signal om vad som händer när staten blir för involverad i en marknad, inte tvärtom. Tack vare att man haft en, om än inofficiell, garanti av staten är att man inte har tagit riskerna på tillräckligt stort allvar. Går det fel så betalar alltid staten. Dessa halvoffentliga bolåneinstitut har tack vare subventionerade krediter också konkurrerat ut mer riskmedvetna konkurrenter. På så sätt är det den amerikanska staten och dess regeringars politik (såväl Demokrater som Franklin D. Rosevelt och Lyndon B. Johnson som Republikanerna Richard Nixon och George W. Bush) som ansvarar för den nuvarande krisen, inte den fria marknaden.

Det handlar alltså inte om ett ”marknadsmisslyckande” utan om ett statligt och politiskt misslyckande.

Men, nu visar det sig alltså att det inte finns några magiska trick som gör att varenda amerikan, oavsett ekonomiska förutsättningar eller kredithistoria, har råd att bo i för väl tilltagna villor. Någon måste någonstans och någon gång betala. Oavsett vilken räddningsplan som man lyckas sy ihop. Denna någon är alltid den enskilde skattebetalaren.

Så funkar socialistisk chockterapi. När staten misslyckas och samhället faller ner i en kris, då utökar man statens befogenheter och sätter tummskruvar på den fria marknaden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: