FN = Fortfarande Naivt

Minns hur vi i grundskolan uppmärksammade FN-dagen den 24 oktober varje år. Fröken läste dikten Det Eviga av Esaias Tegnér: ”Vad våldet har skapat är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort…”

I skolmatsalen delades vi in i två grupper. 80% var U-länderna, 20% var I-länder. De som hade oturen att hamna bland U-länderna fick äta en enkel soppa och lite bröd. De som blev valda till I-länderna fick dock en trerätters middag.

Så dum och obildad var svensk grundskola då. Så ytlig, oansvarig och vriden var den.

Det är väl klart att våld inte är något önskvärt mål i sig. Enbart en fascist eller andra förespråkare för totalitära ideologier kan tycka det. Men min lärare i samhällskunskap målade upp en helt okritisk bild av FN som en slags patentlösning mot våld. FN var sannerligen ‘den enda vägen’. Tyvärr är detta den dominerande bilden av FN och dess roll i Sverige fortfarande idag.

Och att sprida en bild av FN som garant för ekonomisk jämlikhet i världen är ungefär lika sjukt. Samtidigt som premisserna byggde på en marxistiskt inspirerad tanke om imperialism, att det är ‘den rika världens fel’ att resten av världen är fattig. Att det rika västerlandet var ‘utsugare’, att det var det som var felet. Lösningen på problemet, insinuerade man, vore att ‘den rika världen’ skulle dela med sig.

Problemen kring FN har länge varit tabu i det här landet. Få har ifrågasatt hur lämpligt det är att tillåta diktatur-regimer vara ordförande i kommissioner om mänskliga rättigheter.

I det här landet har Folkrätten utmålats som något heligt. Man har slagit den i huvudet på dem som försökt förhindra folkmord, etnisk rensning och övergrepp på de mänskliga rättigheter. Att Folkrätten är en princip som i realiteten var en kompromiss med totalitära skräckregimer ägnas inte en tanke. Att Folkrätten är en legalistisk princip mellan stater (inte mellan folk) som ger stater rätten att behandla sitt folk hur de vill, utan förhinder från andra stater, är ingen konklusion som brukar dras i den offentliga debatten. Tanken bakom Folkrätten var att den skulle upprätthållas av FN:s militära makt. Att detta skulle innebära en stående global armé är en sak. Att en sådan inte finns är en annan och gör de facto FN med sin Folkrätt till en papperstiger.

Detta är bara några exempel på invändningar man kan ha emot FN, det finns många fler. Därför känns det skönt att det den senaste tiden offentligt börjar komma fram kritik gentemot organisationen. Och detta i landet Sverige och av personer som ändock har en viss tyngd i debatten.

Såhär kommenterade till exempel Göran Persson FN:s arbetsmiljö i den senaste delen av dokumentären ‘Ordförande Persson’ som sändes i veckan:

Det är en steril miljö, ohyggligt långt ifrån handling.
Det är jättelika byråkratier, fåfänga, ränksmiderier, ineffektivitet, ryggskrapande.

Och om man följt utländska medier kommer inte Inga-Britt Ahlenius slutsatser direkt som någon överraskning; sin erfarenhet som chef för FN:s interna revisionsbyrå sammanfattar hon såhär i Expressen:

Vi har hittat fall av vanskötsel, av korruption och av svindleri i en omfattning vi verkligen inte hade väntat oss.

Det är dags att vi i Sverige slutar vurma för FN och slutar se organisationen som en del av lösningen, när den i själva verket är en del av problemet.

CoolStuff.se

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: