Boktips: Jag trodde på Stalin

Stalin

Vissa böcker finner man, de flesta andra finner dig. Under en inventering av Jönköpings bokhandlare ramlade jag över ”Jag trodde på Stalin” av Björn Hallström på Antikvariat Lectura. Denna bok om en kommunistisk avhoppares liv och tankar sträcklästes på en kväll och en halv natt.

Hallström börjar sin berättelse (som så många andra intressanta personligheter) i Weimarrepubliken. Som student på en tysk privatskola, man anar att han kommer från goda förhållanden, får han sin dos av förakt för det preussiska och smak för nyromantikens idealism. Detta byts snart till en intelektuell karolinermarsch inom marxism-leninismen.

Hallström avancerar snart inom det svenska kommunistiska partiet och blir bland annat chefredaktör för den norrbottniska Norrskensflamman (som fortfarande utges, nu under namnet Flamman). Från denna position ger han sin huvudsakliga betraktelse från den kommunistiska rörelsens kulisser.

Det är en smutsig byk som dras fram i ljuset. Det svenska kommunistpartiet är direkt underställt Sovjet, som till och med skickar direktiv om rubriksättning på partiets tidning Ny Dag. Ekonomiskt understöd byts mot tjänster till spioner. Information om potentiella sabotageobjekt ges till främmande statsmakt osv. Men inte minst påvisas opportunismen och jesuitmoralen inom pariet. Man låter till exempel tidningen Norrskensflamman publicera uppmaning om ekonomiskt stöd från sina läsar. Pengarna (och till och med vigselringar) från denna ofta ytterst fattiga skara tas från den då någorlunda ekonomiskt välställda och populära tidningen till det kommunistiska huvudorganet Ny Dag. Alla medel kan rättfärdigas för målet. Allt som gynnar ”arbetarklassen” är tillåtet, oavsett terror och mord.

Boken ger en massa exempel på den kommunistiska rörelsens ruttenhet, många värre än som här nämnts, men intressantast tycker jag är författarens inre resa. Hans ursprungliga idealism kommer på en ovillkorlig kollissionskurs gentemot den marxistiska lärans nakna materialism. Diskrepansen mellan retorik och verklighet blir också för stor. Han finner att Sovjet inte är arbetarnas paradis på jorden. Tvivlet infinner sig, ja, författaren förnekar inte kommunismens religiösa uttryck och funktion. Efter att han offentligt luftat sina partiavikande åsikter utesluts han omedelbart. I bokens slutskede skildras hur han slutligen blir frälst av en missionär i Afrika.

En mycket intressant människoöde med andra ord som redan då boken gavs ut 1952 avslöjade allt som sedan har publicerats som ”avslöjanden” om det kommunistiska skräckväldet och läran.

Karl-Erik Tallmo har i tidskriften The Art Bin skrivit en essä om hur han själv hoppade av från 70-talets kommunistiska våg. Förutom att själv referera till ”Jag trodde på Stalin” tar han upp frågan om vänsterns skuld. En fråga som väcktes av Per Ahlmark som skrivit om detta bland annat i ”Vänstern och tyrraniet”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: