Hur var det möjligt för en obetydlig och obskyr liten politisk sekt längst ut på vänsterkanten att ta makten i ett av världens största länder?
Jag talar om Bolsjevikerna och Ryssland förstås.
Visst fick man benägen hjälp av Tyskland, som önskade maktbyte i Ryssland och därmed fred. Lenin fick tillåtelse att resa från Schweiz genom Tyskland och vidare till Sverige, sedan till Finland och slutligen till Ryssland. Där kunde han styra upp revolutionen genom en statskupp och ta makten.
Lenin med paraply i Stockholm.
Men för att kunna orkestrera detta enorma projekt var man naturligtvis i mycket stort behov av pengar. Detta löste man på ungefär samma sätt som man sedan kom att lösa alla andra problem. Genom våld och stöld.
Brittiska Litterary Review har recenserat en ny bok som heter History’s Greatest Heist: The Looting of Russia by the Bolsheviks (Historiens största kupp: Bolsjevikernas plundring av Ryssland) av Sean McMeekin.
Här tecknas bilden av hur en liten politisk klick i en illegal regering helt enkelt stjäl allt de kan komma åt för att sedan använda sig av mer eller mindre skumma typer eller rent av samvetslösa ”kapitalister” – som de ju egentligen hatade. Men båda sidor passade på att utnyttja varandra.
Bland annat lade man beslag på den ryska guldreserven – den största i Europa – och sålde den. Tsarfamiljen avrättades och allt de hade ägt ansåg man nu tillhöra Bolsjevikerna. På samma sätt ”nationaliserade” man den ortodoxa kyrkans alla tillgångar. För kommunisterna tog det bara 18 månader att komma upp i det värde på stöldgodset som motsvarade allt som nazisterna lyckades ta och gömma i Schweiz under hela andra världskriget.
Och man hade ju redan vanan och kunskapen. Partikassan hade under de svåra åren sett en mängd tillskott genom diverse ”exproprieringar” för att tala marxistisk terminologi, det vill säga vad som i dagligt tal kallas för bankrån. En person som drog in mycket pengar på detta sätt var Stalin. När det framfördes klagomål till Lenin över denna georgiske bolsjeviks banditstil svarade Lenin med de, i historiens ljus ironiska orden, ”Han är precis den typ av män vi behöver”.
Mest tänkvärt är dock den svenska kopplingen i denna sörja av plundring och häleri.
För de flesta med lite intresse i ämnet är det bekant att ”Den röde bankiren’, det vill säga Olof Aschberg (1877-1960), hade goda kontakter, främst ekonomiska med Sovjetryssland och dess ledning. Här verkar boken kunna ge mycket kött på benen.
But the real anti-hero of the book is a Swedish banker named Olaf Aschberg, who, though a successful banker and arms-dealer during the First World War, was also vaguely sympathetic to the Bolsheviks. This complex and highly intelligent man was to do more to fund the Bolshevik revolution than any other individual, and McMeekin’s book does a great service in unveiling his interesting personality.
Han var alltså inte lite inblandad vid sidan om, utan den person som betydde absolut mest för att Bolsjevikerna skulle kunna konsolidera sin statskupp, finansiera sin armé och bedriva inbördeskrig mot den vita sidan.
Aschberg var kommunisternas ledande mellanhand då det kom till att omsätta sitt stöldgods på den öppna marknaden. I stort sett hela Europas bankvärld och storkapitalister var avogt inställd till att hjälpa Bolsjevikerna på direkt väg, men med hjälp av pengatvättaren Aschberg som mellanled var det för svårt för många att hålla sig borta då Rysslands skatter bjöds ut på loppmarknad.
The climax of the book comes when the Bolsheviks and Ashberg set up a huge gold and treasure sale in Reval (Tallinn), a Baltic city that rapidly assumed ”a wild west atmosphere, becoming a kind of Bolshevik boomtown’. The Hotel Petersburg was the Bolshevik headquarters, where a crew of Leninist ruffians and smooth operatives, Western adventurers and conmen, and the representatives of respectable American, French and British investment banks, bought the treasures of Russia.
Bland annat omnämns att det sydafrikanska diamantkonglomeratet De Beers (grundat av afrikaplågaren Cecil Rhodes) fick köpa en diamant för en miljon pund, som man sedan sålde för 10 miljoner till en brittisk samlare.
På två år lyckades Lenin på detta sätt att skaffa sig en välfyllda kassa motsvarande 35 miljarder pund i dagens penningvärde (cirka 407 miljarder kronor).
Många oskattbara konstverk spreds dock för vinden. Amerikanske stålmagnaten Andrew Mellon lyckades till exempel köpa in en mängd tavlor av så klassiska mästare såsom Rembrandt, Van Dyck, Rubens, Raphael och Titian.
”Måltid i Emmaus” av Titian.
Kanske har man under senare år lyckats köpa tillbaka en del så att de åter har hamnat i ryska händer. Men i så fall inte allt.
Aschberg lär nämligen ha fått mer än 200 ryska ikoner av den kommunistiska regimen. Dessa skänkte han till vårt svenska Nationalmuseum.
Tycker att det inte är mer än rätt att skänka tillbaka detta stöldgods till dess rättmätiga ägare; Rysk-ortodoxa kyrkan.
”Nationalmuseum har, utanför Ryss-
land, en av de största och finaste
samlingarna av ikoner”, skryter man
med på sin hemsida.
Arkiverat under: Kultur, Litteratur, Politik & Samhälle | Taggat: Bolsjevikerna, kommunism, Olof Aschberg, Ryssland | Lämna en kommentar »
