Förtroendet för den amerikanska ekonomin är väldigt lågt. Dollarn sjunker åter trots gigantiska räddningsaktioner. Oljepriset är högt. Börserna faller. Banker och finansinstitut förlorar pengar. Banker står vid konkursens brant, några har fallit, många fler kommer att falla.

Då kommer snacket. Pratet om ”marknadsmisslyckanden” och talet om den fria marknadens ”brister”. Som om det inte borde få hända att dåliga banker går omkull. Som om det fanns en naturlag om att misslyckade investerare måste skyddas från förluster vid dåliga investeringar.

Federal Reserve är desperat och sänker räntan. Regeringen försöker stimulera marknaden genom att pumpa ut mer pengar i systemet.

På så sätt sår man frön för nya finansiella kriser. Man häller bensin på elden helt enkelt. Det var ju bland annat låga räntor som skapade den amerikanska bostadskrisen som den ser ut idag. Detta och statligt subventionerat boende. Dessutom, genom att öka penningmängden trycker man gasen i botten på den inflatoriska motorn.

Dock, USA sitter så långt ner i träsket sedan tidigare så att alternativen till att rädda de halvoffentliga bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae är i princip obefintliga.

Till en början var jag optimistisk i min analys av den amerikanska bolånekrisen. Med rätt åtgärder, snabbt, skulle man kunna ta en djup men relativt hastigt överkommen ekonomisk tillbakagång. Man skulle kunna vara hökaktig vad gäller räntan. Sanera de offentliga utgifterna. Ta krafttag vad gäller handelsbalansen. Tydligt deklarera att statens kassakista är stängd för allehanda räddningsaktioner av privata finansinstitut. Men inget liknande har man gjort. Nu blir det istället många sega och tuffa år för amerika.

Men, det är klart att det fortfarande finns hopp. USA är trots allt USA. Med en stor arbetskraftsefterfrågan, tack vare liberal arbetsrätt. Med en positiv grundsyn och stark arbetsmoral. Potentialen i den amerikanska ekonomin är fortfarande den största i världen.

Problemet med Freddie Mac och Fannie Mae är en tydlig signal om vad som händer när staten blir för involverad i en marknad, inte tvärtom. Tack vare att man haft en, om än inofficiell, garanti av staten är att man inte har tagit riskerna på tillräckligt stort allvar. Går det fel så betalar alltid staten. Dessa halvoffentliga bolåneinstitut har tack vare subventionerade krediter också konkurrerat ut mer riskmedvetna konkurrenter. På så sätt är det den amerikanska staten och dess regeringars politik (såväl Demokrater som Franklin D. Rosevelt och Lyndon B. Johnson som Republikanerna Richard Nixon och George W. Bush) som ansvarar för den nuvarande krisen, inte den fria marknaden.

Det handlar alltså inte om ett ”marknadsmisslyckande” utan om ett statligt och politiskt misslyckande.

Men, nu visar det sig alltså att det inte finns några magiska trick som gör att varenda amerikan, oavsett ekonomiska förutsättningar eller kredithistoria, har råd att bo i för väl tilltagna villor. Någon måste någonstans och någon gång betala. Oavsett vilken räddningsplan som man lyckas sy ihop. Denna någon är alltid den enskilde skattebetalaren.

Så funkar socialistisk chockterapi. När staten misslyckas och samhället faller ner i en kris, då utökar man statens befogenheter och sätter tummskruvar på den fria marknaden.

Mona Sahlin är svensk biskop i Eduard Bernsteins Kyrka av Sista Dagars Socialister

Eduard Bernsteins Kyrka av Sista Dagars Socialister är ett internationellt trossamfund med tyskt ursprung.

I dagligt tal kallas kyrkan för “sossar” eller “socialdemokrater”, men dess medlemmar kallar i regel kyrkan för Eduard Bernsteins Kyrka av Sista Dagars Socialister eller Eduard Bernsteins kyrka.

Kyrkan har funnits i Sverige sedan 1889 och har idag knappt 100 000 medlemmar i 290 församlingar runtom i landet.

Heliga apostlar (helgon) är formellt August Palm, Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson. Även Olof Palme är saligförklarad men ännu inte kanoniserad, även om den nuvarande biskopen Mona Sahlin starkt förespråkar detta.

Eduard Bernsteins kyrka tror på Folkhemmet (den evigt ljumma socialismen), på dess verktyg Den Offentliga Sektorn och Den Heliga Fackföreningsrörelsen som tre fysiskt skilda personer i en gudom, förenade i egenskaper, makt och avsikt.

Kyrkan lär att människan är barn till Folkhemmet och att Den Offentliga Sektorn har tagit på sig var och ens överträdelser, motgångar och otillräcklighet. Kyrkan lär att den som tror på Den Offentliga Sektorn och omvänder sig skall få leva i Folkhemmet och fortleva som Arbetare.

Kyrkan betonar att både facklig kampvilja och Den Offentliga Sektorns nåd är nödvändiga för att övervinna människans ovilja att närma sig Folkhemmet. Kyrkan hävdar att detta sker genom kollektivavtal och genom progressiv beskattning.

Kyrkan bär en röststark ungdomsrörelse som senast proklamerat att man vill starta en friskola, detta eftersom man inte vill vara sämre än andra trossamfund.

Kyrkan dras ibland med det nedvärderande epitetet ’sekt’.

Jo, Klotband var i Almedalen. Rörde sig mellan talen, gratismaten, seminarier, bardiskar, ideologiska samtal, skvaller och paneldebatter etc.

Precis som på alla andra bloggar med lite aktning och politisk feeling så följer här en lista:

Här är årets…

Bästa bjudmat: Teknikföretagen.

Näst bästa bjudmat: Svenskt Näringsliv. Tycker dock lite synd om artisten som spelade klassisk gitarr, få verkade ta någon notis.

Bästa bjuddricka: Ratio och Jens Spendrup som bjöd på färsköl från Gottlands Bryggeri.

Barlejon: Staffan Dopping, Försvarsmakten.

Fyllesläpp: Christian Gergills blev inte insläppt på efterfest, tvingade sig in och tillkallade den enda statsauktoritet han som god nyliberal erkänner: “nattväktarna” polisen.

Samtalsämne: FRA-lagen.

“Liberal”: Lars Ohly

Lönnfetma: Lars Ohly, som med nöd och näppe behöll andan uppför Visbys backar.

Skoputs: Lars Adaktusson

MC-jacka: Rolf van den Brink

Journalist-nestor: Niklas Svensson, som undervisade sin adept om hur man säljer som frilans.

Gråsosse: Fredrik Reinfeldt

Champagne-vänster: Katrine Kielos

Föredetting: Gudryn Schyman eldade “massorna” på Donners plats.

Solglasögon: Fredrik Federley

Snygging: Anna König Jerlmyr

Skönaste typ: Stig-Björn Ljunggren

Popvänster: Henrik Schyffert

Jobbigaste: Tidningsutdelarna från Fokus. Ja, jag har redan ett exemplar.

Mauro Scocco look-alike: Leo Lagerkrantz

Tomma tunna: Mona Sahlin

Bar: Vinäger

Obekvämaste sittställning: Viggo Cavling

Morsa på stan: Maud Olofsson

Skattepengar på vift: det statliga monopolföretaget Apoteket är känt för bland annat sina sexleksaker, under Politikerveckan i Almedalen tog de blodtryck på stekare och seglarfolk nere i hamnen.

Blogg: Almedalsbloggen

Trodde du att socialdemokratiska broilers och partigängare inte kunde bli mer bakåtblickande, navelskådande, självgoda och bombastiska? Då har du fel.

Efter att ha surfat runt på Facebook upptäckte jag nämligen intressegruppen ”Döp om Arlanda Flygplats till Olof Palmes International Airport”!

Skall Sveriges största flygplats, det första många utländska besökare möter utav Sverige, döpas efter denna människa?

Olof Palme som:

• triangulerade ideologiskt med de tokradikala sektmänniskorna i 68-vänstern.

• lade sig platt för de stenhårda marxistiska ideologerna i LO och var på vippen att socialisera det fria näringslivet.

• förutom skogstokig marxism som löntagarfonder skötte hans regeringar landets ekonomi uruselt även på andra sätt genom sådant som prisregleringar, överbryggningspolitik och superdevalvering.

• skämde ut den svenska demokratin genom att ekonomiskt och moraliskt stödja brutala diktaturer och terroristgrupper. Sverige blev internationellt isolerat på grund av Palmes extrema utrikespolitik.

• likställde kampen för demokrati mot kommunism med judeutrotningen i Hitler-tyskland.

• bröt sönder den svenska modellen genom att med lagstiftning till fackens fördel avskaffa maktbalansen mellan arbetssäljare och arbetsköpare.

• ljugit pressen och det svenska folket rakt upp och ner om diverse hor-affärer, där hans egen inblandning aldrig till fullo blivit utredd.

• var märkligt undfallande mot Sovjet och backade upp sovjetkommunisternas förslag om att Nato borde avskaffa sina missilbaser i Europa.

• som malde på om Sveriges neutralitet och oberoende i nästintill varje politiskt tal han höll, samtidigt som hade ett nära samarbete med NATO. Det kallas hyckleri.

• var den svenska makthavare som, näst efter Gustav Vasa, mest ökat skattebördan för sina undersåtar, samtidigt som han själv passade på att trixa med skatten.

• mer än dubblerade statsskulden under sin andra period som statsminister.

• var brutal i sina hätska verbala angrepp och som inte drog sig för att använda antisemitiska gliringar.

• ledde landet från att vara ett av de rikaste i världen till att åka rutschkana i den internationella jämförelsen av BNP.

• ljög friskt om sina kontakter med IB, sossarnas egen halvstatliga underättelseverksamhet, och dess funktion som annex till partiet.

• lät samma IB fortsätta som en stat i staten under nytt namn, utom styrning från lagar eller parlamentarisk kontroll.

• hyllat demokratin i prästväldets Iran.

• utan att skämmas uttalade orden ”Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba! Leve solidariteten mellan folken! Leve det självständiga och oberoende Kuba!”.

• samt sa att ”med Honecker fick jag mycket god kontakt”.

Jag betackar mig för en sådan flygplats.

Men det är intressant att Olof Palme som så länge var lite tabu inom Socialdemokraterna åter kommer i ropet. Han nämndes inte så mycket under en längre tid av ideologisk omprövning. Det var inte så gångbart då partiet gick från löntagarfonder och Arrafat-kramar till privatiseringar, nedmontering av ”välfärdssamhället” och vänliga blickar mot Israel. Nu lyfts Palmes gamla bildstod fram igen under Sahlins regim. Ser vi en ny tid av Palmism? Bevare mig väl.

En liten kommentar apropå denna tragikomiska artikel i Svenskan.

Där är det kallt och unket. Många av oss måste ta antidepressiva medel för att stå ut.
Sven Wollter

En kommunist som år 2008 upplever att hans arbetsplats till mindre del skall finansieras genom andras arbete. Se denna debattartikel i Aftonbladet Kultur.

Vad är det med dessa övervintrade kulturradikaler som får dem att tro att de är mer värda än andra? Att deras sysselsättning, deras preferenser och smak skall skyddas från alla typer av ingrepp eller förnyelse? Varför denna rädsla för andra människors valfrihet?

Varför skall just deras form av kultur vara en skyddad verkstad? Som om det inte fanns någon annan kultur. Som om kultur i sig behöver knäskydd, cykelhjälm och tandställning för att överleva. Som om inget annat skall få växa fritt och ohejdat om det inte är på deras villkor, deras revir.

Glöm inte att ta din medicin Sven.

Har den sista tiden snöat in på Nordkorea.

Har laddat ner säkert ett dussin dokumentärer från nätet. De har handlat om kidnappade japaner som tvingats leva där i decennier, om svälten i slutet på nittiotalet (delvis smygfilmat), om amerikanska soldater som hoppat över till Nordkorea, om deras strävan efter kärnvapen och om de som försöker fly därifrån.

Läser just nu även några böcker

Erik Cornells bok Nordkorea : Sändebud till Paradiset (ISBN: 9789144011097).

Parallellt läser jag boken Aquariums Of Pyongyang av Kang Chol-Hwan (ISBN: 9781843544999).

Errik Cornell var i perioder med början på 70-talet svensk ambassadör i den stålhårda kommuniststaten och hans bok är en redogörelse för de bisarra upplevelser det innebar. Det finns många anekdoter som han berättar som ger en inblick i hur exceptionellt annorlunda det landet är. Om diplomatfruar som blivit tagna av polisen för att de cyklat (cyklar “fanns inte” i Nordkorea på 70-talet), om de parodiska partikongresserna men även om hur fatalt det kan vara när ekonomiskt obildade kommunister skall beställa kapitalvaror på kredit från västerländska företag.

Men Cornell gör även en historisk och ideologisk djupdykning i landet Nordkorea.

Landet är unikt på många sätt menar han. Det har i princip varit ett mycket isolerat land länge, till och med mer isolerat än Japan var (ni minns väl tv-serien Shogun). Dessutom har landet en obruten kedja av ett hierarkiskt, auktoritärt styre av envåldshärskare. Dess befolkning känner inte till konceptet demokrati eller medbestämmande för den delen. Länge var man en kinesisk lydstat. Sedan okuperades man av japanerna i ett blodigt kolonialstyre, för att därefter hemfalla åt kommunismen under Stalin. Det var först i detta sista skede som man kunde få ett visst självstyre. Mycket tack vare sprickan i östblocket mellan Sovjet och Kina.

Detta har skapat en fanatisk känsla för självstyre och ligger bakom den särskilda politiska filosofi som kallas för Juche. En hemmasnickrad variant av marxism-leninism som kryddats med sydkoreanska traditioner och konfucianism där självstyre är den stora ledstjärnan. Cornell konstaterar att ambassadörerna från såväl kina- som sovjetfraktionen anser Juche vara en gymnasial och nästintill skrattretande förvrägning av “den sanna” marxismen. Juche är resultatet av hybris hos den gamle gerillaledaren och numera posthuma presidenten på livstid Kim Il Sung. Och till skillnad från de andra kommunistländerna avsade man sig aldrig arvet efter Stalin.

Vad gäller Chol-Hwans bok har jag inte kommit så långt än annat än att han beskriver en ganska trivsam barndom som tillhörande den privilligerade klassen i Pyongyang. På baksidestexten kan jag dock läsa att han satt i ett nordkoreanskt arbetsläger i tio år med början från att han var 9 år gammal. Och i förordet kommer det fram att han är ganska bitter på den “solskenpolitik” som ett tag rådde i Sydkorea gentemot grannen i norr. Man kan inte skaka hand med despoter och hoppas att de tar sitt förnuft till fånga. Han är också bitter över omvärldens passivitet.

De flesta som är något så när orienterade i internationell politik vet om vad som pågår i Nordkorea. Att där finns gigantiska arbetsläger. Att det sker summariska rättegångar. Att landets ledare bryter mot varenda mänsklig rättighet med ett flin på sina läppar. Att folket lever i nöd och förtryck och att många har dött av svält.

Chol-Hwan gör en drastisk men tänkvärd liknelse med det nationalsocialistiska Tyskland. Vad som hände där undgick inte de normalt underättade och allmänt insatta. Omvärlden fick information om grymheterna. Saker sipprade ut. Brottstycken gav sig till känna. Och ändå var det många som vägrade ingripa eller helt enkelt blundade. Man ville kanske inte tro på de hemska berättelserna. Sedan visade sig facit vara ändå värre. Hur länge skall omvärlden skita i Nordkoreas folk?

Till sist vill jag delge ett foto som jag fått på diverse omvägar. Det är taget i smyg och är från i år. Eftersom man blir lite paranoid av att läsa om Nordkorea så har jag maskerat ansiktena. Titta på bilden och fundera på sådana enkla bekvämligheter som en traktor, en oxe, en häst eller varför inte en åsna. Undrar hur deras liv i övrigt ser ut, undrar hur länge vi i omvärlden inte skall bry oss?

Läs även gärna den eminenta Koreabloggen.

Stöd Liberty in North Korea samt Helping Hands Korea.

Tyvärr så kommer jag att ha mycket lite tid att blogga framöver. Ett och annat spontant utfall kanske det blir, men jag har helt enkelt inte längre tid att skriva som förut. Därför går denna blogg nu in i en dvala.

Nu vet jag var jag skall flytta om sossarna vinner nästa val: Slovakien.

18 procents platt skatt och 10.4 procents tillväxt 2007. Den ekonomiska friheten i landet är högre än det Europeiska snittet. De är med i EU och de lagar god mat. Man slipper även mörka och kalla vintrar. Och tyvärr, Lars Ohly et consortes, skattetrycket är bara på 29,6 procent.

Samtidigt så känns det väldigt långt ifrån Sverige när en öl bara kostar några småmynt. För att inte tala om att man slipper höra att jorden snart skall gå under på grund av den globala uppvärmningen, krav på genusmedvetna dagis eller vad det nu än är det råkar skrivas om på DN debatt.

Jag borde ut och resa lite oftare kanske.

Bloggen går nu in i en dvala fram till den 12:e April. Mycket arbete och en affärsrunda i östeuropa ger ingen tid till att blogga i nuläget.

Passa på att läsa Per T Ohlssons intressanta analys av företagarpolitikens dagsform om ni skulle ha missat den.