Klotband

Barnprogram i den palestinska tv-kanalen Al-Aqsa uppmanar sina unga tittare att bojkotta danska varor och att döda den danske tecknaren Kurt Westergaard.

Plötsligt känns Staffan Westerbergs socialistiska barnhjärntvätt med bland annat kapitalistkarikatyren “Storpotäten” inte lika elak.

Källa: Aftonbladet

Eftersom jag nyligen investerat i en fond inriktad på Malaysia passade jag på att kolla upp deras finansiella sektor lite närmare.

Något jag inte visste tidigare är att Malaysias centralbank konsulterar en grupp islamiskt lärda i ett särskilt Sharia-råd: Islamic Financial Services Board (IFSB). Dessa fungerar som en fristående garant, dels för att islamiska banker tillgodoser internationell standard och dels så att kunder kan vara säkra på att de får en renlärigt muslimsk produkt. En artikel i LA Times behandlar fenomenet närmare.

Efterfrågan på muslimska banker har ökat och särskilt Malaysia har hållit sig framme. Landet har blivit en inspirationskälla till andra länder som vill följa efter, till exempel Dubai. Även stora västerländska banker som UBS och Deutsche Bank har etablerat sig på den muslimska marknaden. På liknande sätt, har jag hört från folk i branschen, har även svenska banker sett till att ge exempelvis sparkonton garanterat utan ränta. Huruvida de även beviljar lån utan ränta betvivlar jag.

Kritik mot denna utveckling saknas dock inte. Konservativa muslimer menar att IFSB blivit på tok för moderata och inte är tillräckligt strikta i sina bedömningar. Socialt medvetna poängterar att IFSB bara ser till ‘lagen’ och inte till andemeningen bakom koranens förbjudande av ränta. Det vill säga att ränta är socialt orättvis och att man därför bör se mer till hur exempelvis investeringar kan hjälpa de fattiga. Slutligen finns det de kritiker som menar att många av de nya finansiell produkterna som klassas som muslimskt korrekta bara är behäftade med diverse tricks för att komma undan ränteförbudet.

Hursomhelst har Malaysia lyckats utveckla sig till en fullfjädrad modern och finansiellt robust nation, utan att behöva ta avsteg ifrån sina traditioner och grundläggande moraliska principer. Ergo; även muslimska länder kan ta fördel av globalisering och modernitet. Det väcker hopp även för andra områden än det strikt finansiella.

Debatten kring äktenskapslagstiftningen har minst sagt varit överspänd och förts på ett märkligt sätt av nästan alla debattörer, oavsett vilken sida de förespråkat.

Låt oss därför klargöra vad ett äktenskap i dess mest elementära form är för något:

Ett juridiskt avtal mellan två personer, sanktionerat av ett rättsväsende.

Detta är vad det handlar om. Förvisso kan det vara så mycket mer; tradition, religion och mer eller mindre sociala riter. Men den politiska frågan är begränsad till detta elementa. Och visst är det självklart att två personer skall få ingå ett juridiskt avtal och få detta sanktionerat av, i detta fall svenska staten. Lika självklart som att enskilda samfund själva skall få besluta i spörsmål som rör den egna trosutövningen, dess riter och former.

Men mycket dumt har sagts, debatten har varit full av löjliga påhopp och kännetecknats av något som lätt kan misstags för att vara medvetna missförstånd. Därför är det så befriande att läsa Marcus Svenssons ledare i Smålandsposten. Äntligen en röst som är befriad från skyttegravsmentalitet och som kan se vad det faktiskt handlar om.

Striden om äktenskapet
Framförallt två missförstånd förekommer i debatten när frågan tas upp, som både ja- och nejsidan gör sig skyldiga till att sprida. Dels hävdas att ­barnets ­situation förändras om äktenskapet även inkluderar samkönade par, dels framhålls att frågan handlar om homosexuellas rätt att få gifta sig i kyrkan.
Men de lagar som rör föräldraskap sorterar under en egen balk och påverkas inte alls av en lagsammanslagning. Inte heller handlar reformen om rätten att stå inför altaret. De ceremoniella delarna är en fråga mellan kyrkan och, förstås, de som ämnar viga sig.

Vi får i alla fall hoppas att våra politiker kan visa den respekt och tolerans som denna delikata fråga kräver.

Tidskriften Fokus har som tema och veckans reportage en artikel om religionens revasch. Den ledande tesen verkar vara att religionen som fenomen är på frammarsch i samhället. Och i den slutsatsen kan jag till större del hålla med artikelförfattaren Peder Carlquist, tidigare utrikeskorrespondent för SVT i bland annat Asien. Men artikeln är rörig och illa skriven.

Dels handlar det om hur han härleder sin tes, dels handlar det om att artikelns röda tråd mer liknar ett nystan. Carlquist menar att trots att både den gamla statskyrkan som frikyrkorna tappat medlemmar är de fortfarande förvånadsvis starka. Men jag skulle vilja mena att detta snarast är ett symptom på en underliggande förklaringsfaktor. För kristen del är det viktigt att påpeka den attitydförändring som börjat ta form inom delar av den svenska frikyrkorörelsen. Istället för att se som sin primära uppgift att sprida ordet utomlands, har man insett att det främst är här hemma som det kristna budskapet idag behövs. Sverige har gått från ett kristet land till en nation som är i behov av ‘påkristning’. Samtidigt har nya kyrkor växt till sig i landet, den katolska och de ortodoxa. Att Svenska kyrkan mist sin priviligerade ställning som statskyrka har säkert också sin påverkan mot en liknande attitydförändring. Vidare har det ekumeniska arbetet utvecklats, den svenska kristenheten samarbetar på ett helt nytt sätt idag, vilket naturligtvis stärker kristendomens röst.

Men efter att ha presenterat sin tes börjar sedan Carlquist gå in på religionens historiska men främst politiska roll. Och det är här han börjar flumma. Han nämner frikyrkans betydelse för folkpartiet samt Kristdemokraterna. Detta leder sedan in i ett resonemang om islam ur ett politiskt perspektiv.

Och visst är även andra religioner bättre representerade i Sverige idag. Det gäller inte bara islam utav även vissa former av buddhism samt olika former av mer esoteriska uttryck. Religion i sig är inget som samhället har kunnat dödförklara och lägga bakom sig, till fundamentalistiska rationalisters och politiska ateisters förtret. Men här verkar också ske en förskjutning av artikelns grundtes; det handlar inte om religionens ökade betydelse i samhället, utan om religionens ökade politiska betydelse. Och här håller jag absolut inte med.

Vad gäller folkpartiet är den frisinnade falangen närmast utdöd och Kristdemokraterna har sakta urlakat sin kristna profil. Sen har vi ju de kristna politiker som har valt att engagera sig i det parti som har sin ideologiska grund i den uttalat ateistiska marxismen, jag syftar på den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen. Men deras inflytande och maktpolitiska roll är inte direkt mätbart på den politiska radarn.

Det är en intressant skillnad för övrigt med USA, som i Sverige brukar betecknas som ett land där religion och politik synnerligen är sammanblandat. Inte minst brukar svenska medier skrämmas med “den kristna högern”. Men skillnaden är att i USA finns inget religiöst parti, USA har inga kristdemokratiskt parti eller för den delen hindu-republikanskt. Skillnaden ligger också i att det i amerika är en positiv faktor för enskilda politiker att påpeka sin religiösa tro, att man har starka grundvärderingar som är ledande i det politiska verket. Det närmaste vi har kommit i Sverige är då Göran Persson nämnde att han en gång ville bli präst samt att han gillar läsarsånger. Men det är i det fallet svårt att skilja på ärligt uppsåt eller taktik. Persson nämnde ju ibland, vid lämpliga tillfällen, att han också var feminist och vegetarian.

Men min önskan är att denna fobi för den enskilde personens religiösa övertygelser inte längre ska vara vägledande i den svenska offentligheten. Att starka grundövertygelser
inte skall vara tabu i en politisk karriär.