Klotband

Martin Aagård på SvD kultur kan fortfarande inte släppa sin småilskna fixering vid Johan Norberg.

I sin kolumn, Martin Aagårds egen lilla trädgårdsodling, elfenbenstorn och minaret så klagar han på metadebatten kring DN Kultur. Hur gör han det? Jo, genom att metadebattera metadebatten.

Han ger föressten debatten ett riktigt underbett… förlåt underbetyg.

Avdelning: 70-talet ringde till DN Kultur och vill ha tillbaka sin knäppa samhällsdebatt.

Det är en ny sak som har kommit på senare år, det här att folk ska be om ursäkt, att det finns sant och falskt, och lögner och hit och dit. Det pratas liksom i de termerna och det är ganska nytt. För det mesta så diskuterar man, resonerar, har uppfattningar, åsikter. Det är ett väldigt ointellektuellt sätt att gå till väga på tycker jag, det här att här var det lögn och det ska ursäktas.

Sade Maria Schottenius i Magnusson i P1 den 28 februari.

Men man får trösta sig med poesi. Här kommer ett utdrag ur Det eviga av Tégner.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Missa föressten inte Johan Norbergs krönika i Dagens Story.

Ni missade väl inte Mattias Svenssons roliga och skarpa debatt-artikel i Expressen igår: Stoppa skattehaveriet!

I den lyfter han upp debaclet “trängselskatt”, det vill säga vägskatterna i Stockholm. Ett projekt som hitintills gått back med miljarder och som inte blir självbärande förrens år 2011. Det är den dyraste vägskatten i världen. Miljoner har rullat ner i fickorna på privata företag. Föhandlingserfarenhet och kostnadskontroll verkar ha varit obefintlig. Han kräver därför en haverikommision.

Intressantast blir det dock när detta sätts i relation till diverse andra skandaler. Politiska journalister gräver ner sig och fokuserar på enskilda politikers kvitton och krogkvällar, men miljardrullning i havererade politiska projekt förbigås med knappt en notis. Sällan har väl det bibliska ordspråket om de silade myggen och de svalda kamelerna passat så pass bra.

Man skulle generellt kunna tala om journalismens (journalistyrkets professionella ideologi) statsvinklade slagsida. Jag menar att det hos Sveriges journalister existerar ett grundläggande antagande om att staten som helhet är någonting i grunden gott. Visst kan enstaka socialtjänster göra misstag, visst kan några få tjänstemän använda skattepengar för porrklubbsbesök, men systemet (världens största statliga ekonomi och skatt) är alltid något gott. Den svenska journalismen kan således aldrig bli systemkritisk. Ingen ställer sig frågan om var alla skattepengar tar vägen och om de används effektivt. Därmed fastnar man i de små frågorna, aldrig i de stora, då man skall granska statsmakten.

För övrigt fattar jag fortfarande inte varför privata vägar med expressfiler inte är något alternativ. I Sovjet hade de brödköer, i Sverige har vi bilköer.

DN:s självcensur i Nazitysklands skugga har belagts av Ester Pollack från JMK vid Stockholms universitet. Följande artikel kan till exempel berätta om hur DN:s dåvarande chefredaktör Sten Dehlgren belade sina reportrar med munkavle och var ordförande i Pressnämnden som gjorde ingripanden mot tidningar som blev alltför frispråkiga: Under kriget teg DN.

Olof Lagercrantz galenskaper är väl belagda och kan lätt hittas i Wikipedia-artikeln om honom. En ypperligt rolig totalsågning av mannen har Sven Stolpe gjort i biografin som rätt och slätt heter ‘Olof Lagercrantz’. Även Per Ahlmark har gjort indignerade avhysningar av Lagercrantz i sina uppgörelseböcker, se exempelvis Det öppna såret (finns online).

Sist har vi den nuvarande regimen, den Schottenianska relativismen, som hyser sådana “storheter” som den Hizbollah-dyrkande syndikalisten Andreas Malm som tycks anse att planekonomi är lösningen på alla miljöproblem. För att inte glömma oraklet Stefan Jonsson, eller den faktaförnekande (1, 2, 3, 4) Ulrika Kärnborg, eller…

Appropå Splatterdebatt och Kulturhaveri.

Dagens Nyheter är en amöba, en parasit på svensk yttrandefrihet som ger läsarena intellektuell diarré och försvagar deras immunförsvar mot totalitära idéer. Dagens Nyheter är en hälsofara i samhällsdebatten.

Dick Erixon går igång på DN. Med all rätt.

DN Kultur genomgår ännu en mental istid genom att hålla sig med Hizbollah-hyllaren och syndikalisten Andreas Malm. DN har en lång tradition av att vara undfallande gentemot totalitära krafter. Erixon påminner om inställsamheten under andra världskriget. Man får inte heller glömma DN:s chefredaktör mellan 1960-1975, Olof Lagercrantz, detta socialismens träsktroll. Förutom att han skrev dåligt underbyggda författarbiografier var han en ‘nyttig idiot’ (som Lenin kallade dom) åt Sovjetväldet och det kommunistiska Kina. Bland annat hyllande han Mao, ansvarig för att tiotals miljoner människor mist livet, som “fylld av levande medkänsla”.

I dagens Aftonbladet, under den oklara beteckningen ‘analys’, skriver Wolfgang Hansson en text om den amerikanska kongressens lagförslag om att förbjuda förhörsmetoden “waterboarding”. Så mycket analys är det dock inte, texten liknar mer en som vanligt infam ledarartikel från det socialdemokratiska Aftonbladet. Själva syftet verkar inte vara en djupare analys av fenomenet waterboarding, dess kontext och de bakomliggande bevekelsegrunderna. Snarare är texten en ursäkt för det femtielfte försöket att ta heder och ära från president Bush. Som vanligt håller man en linje av total relativism i sin inställning till terrorism.

Hanssons ledande tema är att waterboarding är tortyr. Därmed bör det förbjudas. Därmed slut på diskussionen.

Men låt mig få beskriva ett något hypotetiskt scenario som förhoppningsvis kan ge en djupare bild av det hela…

Två passagerarplan kapas och störtas i centrala Stockholm, särskilt ansatta är banker och företag inom finanssektorn. Ett annat plan störtar i Försvarsmaktens högkvarter på Lidingövägen. Nästintill 3000 personer dör. Rosenbad undkommer dock tack vare några modiga medborgares ingripanden. Landet befinner sig nu i krigstillstånd i ett krig, inte med en annan stat utan en terroristorganisation vi inte känner till så mycket om.

Efter några månader lyckas man dock få fast en av hjärnorna bakom attacken, en höjdare inom terrororganisationen al-Qaida, en viss Abu Zubaydah. Denna man, som även misstänks ha lett en tidigare terroristattack som dödade 17 svenska soldater, gjorde dock motstånd när han greps och skottskadades därför. Men tack vare svenska läkares insatser lyckades han räddas till livet och kunde därför förhöras av den militära underättelsetjänsten.

Den garvade terroristen, som bland annat använt sig av 31 alias, gav dock ingen användbar information till sina förhörsledare. Med tanke på att nya attacker när som helst kunde komma gav man sig inte. Efter att ha avverkat en rad olika metoder såg sig de svenska förhörsledarna tvungna att ta till så kallad waterboarding. Det är en metod som går ut på att utsätta förhörsobjektet för omedelbar och kraftig rädsla. Detta dock utan att åsamka någon som helst fysisk skada eller bestående fysisk smärta. Denna metod fungerade.

Genom förhöret av Zubaydah gavs den svenska underättelsetjänsten kritisk information som kunde förhindra upp till ett dussin nya terrorattacker mot oskyldiga civila svenskar. Det gav även en bredare kunskap om terrororganisationen al-Qaidas struktur, mål och medel. Detta räddade liv och garanterade framgång i en rad militära operationer.

Men Wolfgang Hansson bryr sig inte om det moraliska dilemma som uppstår. För honom handlar det om tortyr, och det är automatiskt fel och bör förbjudas, oavsett vilka tänkbara scenarion som kan uppstå i framtiden. Själv tycker jag att det aldrig är fel att rädda oskyldiga människors liv.

I rankingen över mest absurda politiska anomalier har Svd:s radiokrönikör Martin Aagård just tagit ett stormsteg.

Han angriper nämligen det från statligt inflytande fria Timbros podcast med kommunistrepubliken Sovjets statliga socialistiska radio.

Intressant är dock att han inte sätter in det statligt instiftade och med tvångsavgifter finansierade Sveriges radio i sammanhanget. Aagård nämner Bill O’Reilly, politisk kommentator på Fox tv, som ett skräckexempel. Att Sveriges radio länge höll sig med den socialdemokratiska “politiska analytiker” Björn Elmbrant undanhålls dock.

Men visst finns ett skruvat underhållningsvärde i att läsa dåligt underbyggda argument i slika radiokrönikor. Bland annat skriver Aagård om att Johan Norberg har en “suggestiv radioröst”, Norberg är ännu mer suspekt eftersom han säger att “den svenska socialstaten är dålig samtidigt som han tonar upp smäktande stråkar”. Brrr! Värsta Goebbels-vibbarna alltså.

Vidare verkar tillgången till resurser reta Herr radiokrönikör. Han ondgör sig över att podcasten är “välproducerad”, “påkostad” och att man ids betala “generöst med Stim-pengar”. Martin Aagård utbrister att “här snålas inte”, i sitt textuella samtal med sig själv.

Hur som helst så framkommer det tydligt i krönikan att det mest är fenomenet Timbro i sig som Aagård retar sig på. Han recenserar inte radio, han recenserar Timbros politiska grundvärderingar. Han gillar dem inte, detta utmynnar från hans sida i en synnerligen smutsig text där han på alla sätt och vis försöker förtala Timbros opinionsbildning, inte genom argumentation utan genom guilt-by-association där han tar mycket lättvindigt på en av historiens mest sataniska diktaturer; Sovjet.

Det känns som Martin Aagård i denna krönika ger uttryck för något slags revolt-komplex. Vad han dock inte verkar vara medveten om är att han står på etablissemangets sida och helt simpelt flyter medströms i den trötta sås av vänster-retorik som utgör svensk “kulturkritik”. Falska metaforer inräknat.

Tjatigt? Minst sagt.

Plugga på annan ort? Här hittar du bostäder i hela landet!

Igår skrev bland andra E24 om att regeringen vill hindra myndigheter att bedriva opinionsbildning. Men artikeln hade en märklig spinn: detta riskerar att förstöra svensk konsumentupplysning som vi känner den.
(more…)