Konstfack, en akademisk lekskola

Efter den senaste tidens debatt om Konstfack, där det är extra intressant att läsa Expressens artikel om konstnären Nug:s ”vetenskapliga essä” som fick betyget godkänt av Konstfacks examinatorer, kan det även vara fascinerande att läsa i Högskoleverkets Utvärdering av grund- och forskarutbildning inom fri konst (Rapport 2007:25 R) [PDF], sida 41:

På magisternivån är det den professor man handletts av som examinerar tillsammans med en extern examinator. För kandidatexamen krävs ca 10 sidor text och för magisterexamen ca 20 sidor, vilket är exceptionellt mycket jämfört med de flesta andra konsthögskolor.

Alltså, handledaren är examinator. Va!?! Förvisso inte ensam, men ändå.

Dessutom, en kandidatuppsats på 10 sidor! Magisteruppsats på 20 sidor!

Helt otroligt. På tio sidor skall man alltså få plats med: sammanfattning, beskrivning av studiens bakgrund, problemdiskussion, problemformulering och syfte, metodredovisning, teoretisk referensram, empiri och analys, resultat och slutsatser.

Och tio sidor för en kandidatuppsats betraktas alltså som exceptionellt mycket!

Tja, vad skall man säga? Det konstiga är att Högskoleverket som helhet är mycket positiv till ”den akademiska utbildningen” på Konstfack. Dags för en ny granskning kanske? Denna gång med aningen mer kritisk hållning.

Att konstutbildning som akademisk vetenskap kan tänkas vara ett skämt kan man ju svälja, men vad i hela friden sysslar Högskoleverket med som aktivt legitimerar skiten?

Se även Johan Ingerös reflektion.

Dikt: Årsta på natthimlen

Under julhelgen har jag läst
en massa nyheter.
Ofta har jag blivit sittande framåtlutad
på kontorsstolen.
Datormusen löst kupad i handen.
De senaste veckorna har jag försökt
orientera mig i nyhetsfloden och jag
har börjat på Expressen.se och kultursidan.
Jag har urskiljt Expressen Kultur.
Det nya årets första nätter har temperaturen
i det intellektuella klimatet
fallit till tjugoåtta minusgrader.
Då har den substanslösa demagogin
öppnat sig, avgrundsdjup, över Sverige.
Jag har sett stjärnfall;
Andreas Malm och Mohamed Omar.
Det är nästan bara islamisterna som hyllas.
Deras propaganda tränger igenom
datorskärmen, de krälar i nyhetsfloden.
Sjutusen kassamraketer över Israel:
hur kan sådant mörker tilltala.
Göran Greider; en dimmig
fläck på Expressen Kultur.
Får mig att tänka på
Zarah Leander:
Årsta är en dimmig fläck.
”Vill du se en stjärna…”
se på natthimlen över Årsta.

Med stark inspiration av Göran Greiders dikt i Expressen Kultur.

Läst: Ett annat liv – PO Enquist

Utöver den oblygt långa önskelista med böcker som givits vänner, familj och släkt inkom även en i förväg oönskad bok i julklappssäcken. Det var PO Enquist senaste – hans självbiografiska Ett annat liv.

Skall erkänna att det inte var med ett hundraprocentig uppriktighet som givaren tackades för julklappen, men nu har ett mejl skickats som höjer denne till skyarna för sitt kloka val.

För det är ett mästerverk, ett sant mästerverk.

Min aversion mot författaren byggde främst på hans politiska hemvist, ”socialdemokratisk intellektuell”, som samarbetat mycket med den ”vänster-intellektuelle” Anders Ehnmark, gammal VPK:are och medarbetare på Norrskensflamman då tidningen fortfarande hyllade en sedan 20 år död och begraven Josef Stalin. Ta sedan med Enquist puerila uttalande om hur de Röda Khmererna städade ‘horhuset’ Phnom Penh.

Dessutom hade jag läst Lewis resa, en bok om pingstväckelsens förgrundsgestalter, som förvisso var en god läsupplevelse och gav en insiktsfull bild om denna tidiga tid i denna typ av väckelsekristendom, men som samtidigt rymde en konstig känsla, eller ton, i relation till densamma. Jag fick känslan av att författare Enquist hela tiden i sin betraktelse och berättelse sköt en tunn men okrossbar glasvägg framför sig, då ämnet berördes.

Inte heller i denna sin självbiografiska bok krossar han glasväggen, men där finns i alla fall tendenser till sprickor, då han i boken lägger sitt liv under skärskådande lupp och skallpell. Och ger också en bakgrund som mycket förklarar hans glasvägg.

Detta sker med en fullfjädrad prosa. Genom att läsa denna självbiografi förstår man hur många dåliga självbiografier man egentligen har läst.

Naturligtvis gör språket mycket, men det är främst hans utlämnande angreppssätt och tragikomiska tilltal som imponerar. Trots att han berör sitt livs små och stora svårigheter och svarta hål, främst sin alkoholism, sker det med en underliggande, molande, humor.

Boken är kronologiskt uppbyggd i tre delar. Börjar om hans barndom och uppväxt som faderlös son till byns starkt troende lärarinna. Andra delen tar oss igenom hans allt mer framgångsrika författarkarriär, med allsköns stipendier och resor runt om i världen. Sista delen, den viktigaste, berör livet in i en allt svårare alkoholism.

Genom boken får vi följa Enquist mellan exempellösa framgångar i karriären och bottenlösa privata motgångar. Berättelsen flyttar mellan, förrutom många andra ställen; Västerbotten, Israel, Stockholm, Californien, Broadway (minnesvärt kapitel), Västberlin, Paris, Köpenhamn och slutligen Island. I stort sett hela Sveriges, och en del av Europas, kulturvärld och många offentliga personligheter deltar i romanens ensemble.

Denna bok har fått mig att, om inte helt omvärdera Enquist, så i alla fall till mycket större del förstå denna man som säger om sig själv att hans ”ödmjukhet är den största i Sverige”.

Köp den! Läs den! Gör det nu! Här.

Kapital och arbetarparadis

Hur var det möjligt för en obetydlig och obskyr liten politisk sekt längst ut på vänsterkanten att ta makten i ett av världens största länder?

Jag talar om Bolsjevikerna och Ryssland förstås.

Visst fick man benägen hjälp av Tyskland, som önskade maktbyte i Ryssland och därmed fred. Lenin fick tillåtelse att resa från Schweiz genom Tyskland och vidare till Sverige, sedan till Finland och slutligen till Ryssland. Där kunde han styra upp revolutionen genom en statskupp och ta makten.

Lenin med paraply i Stockholm.

Men för att kunna orkestrera detta enorma projekt var man naturligtvis i mycket stort behov av pengar. Detta löste man på ungefär samma sätt som man sedan kom att lösa alla andra problem. Genom våld och stöld.

Brittiska Litterary Review har recenserat en ny bok som heter History’s Greatest Heist: The Looting of Russia by the Bolsheviks (Historiens största kupp: Bolsjevikernas plundring av Ryssland) av Sean McMeekin.

Här tecknas bilden av hur en liten politisk klick i en illegal regering helt enkelt stjäl allt de kan komma åt för att sedan använda sig av mer eller mindre skumma typer eller rent av samvetslösa ‘kapitalister’ – som de ju egentligen hatade. Men båda sidor passade på att utnyttja varandra.

Bland annat lade man beslag på den ryska guldreserven – den största i Europa – och sålde den. Tsarfamiljen avrättades och allt de hade ägt ansåg man nu tillhöra Bolsjevikerna. På samma sätt ”nationaliserade” man den ortodoxa kyrkans alla tillgångar. För kommunisterna tog det bara 18 månader att komma upp i det värde på stöldgodset som motsvarade allt som nazisterna lyckades ta och gömma i Schweiz under hela andra världskriget.

Och man hade ju redan vanan och kunskapen. Partikassan hade under de svåra åren sett en mängd tillskott genom diverse ”exproprieringar” för att tala marxistisk terminologi, det vill säga vad som i dagligt tal kallas för bankrån. En person som drog in mycket pengar på detta sätt var Stalin. När det framfördes klagomål till Lenin över denna georgiske bolsjeviks banditstil svarade Lenin med de, i historiens ljus ironiska orden, ”Han är precis den typ av män vi behöver”.

Mest tänkvärt är dock den svenska kopplingen i denna sörja av plundring och häleri.

För de flesta med lite intresse i ämnet är det bekant att ‘Den röde bankiren’, det vill säga Olof Aschberg (1877-1960), hade goda kontakter, främst ekonomiska med Sovjetryssland och dess ledning. Här verkar boken kunna ge mycket kött på benen.

But the real anti-hero of the book is a Swedish banker named Olaf Aschberg, who, though a successful banker and arms-dealer during the First World War, was also vaguely sympathetic to the Bolsheviks. This complex and highly intelligent man was to do more to fund the Bolshevik revolution than any other individual, and McMeekin’s book does a great service in unveiling his interesting personality.

Han var alltså inte lite inblandad vid sidan om, utan den person som betydde absolut mest för att Bolsjevikerna skulle kunna konsolidera sin statskupp, finansiera sin armé och bedriva inbördeskrig mot den vita sidan.

Aschberg var kommunisternas ledande mellanhand då det kom till att omsätta sitt stöldgods på den öppna marknaden. I stort sett hela Europas bankvärld och storkapitalister var avogt inställd till att hjälpa Bolsjevikerna på direkt väg, men med hjälp av pengatvättaren Aschberg som mellanled var det för svårt för många att hålla sig borta då Rysslands skatter bjöds ut på loppmarknad.

The climax of the book comes when the Bolsheviks and Ashberg set up a huge gold and treasure sale in Reval (Tallinn), a Baltic city that rapidly assumed ‘a wild west atmosphere, becoming a kind of Bolshevik boomtown’. The Hotel Petersburg was the Bolshevik headquarters, where a crew of Leninist ruffians and smooth operatives, Western adventurers and conmen, and the representatives of respectable American, French and British investment banks, bought the treasures of Russia.

Bland annat omnämns att det sydafrikanska diamantkonglomeratet De Beers (grundat av afrikaplågaren Cecil Rhodes) fick köpa en diamant för en miljon pund, som man sedan sålde för 10 miljoner till en brittisk samlare.

På två år lyckades Lenin på detta sätt att skaffa sig en välfyllda kassa motsvarande 35 miljarder pund i dagens penningvärde (cirka 407 miljarder kronor).

Många oskattbara konstverk spreds dock för vinden. Amerikanske stålmagnaten Andrew Mellon lyckades till exempel köpa in en mängd tavlor av så klassiska mästare såsom Rembrandt, Van Dyck, Rubens, Raphael och Titian.

‘Måltid i Emmaus’ av Titian.

Kanske har man under senare år lyckats köpa tillbaka en del så att de åter har hamnat i ryska händer. Men i så fall inte allt.

Aschberg lär nämligen ha fått mer än 200 ryska ikoner av den kommunistiska regimen. Dessa skänkte han till vårt svenska Nationalmuseum.

Tycker att det inte är mer än rätt att skänka tillbaka detta stöldgods till dess rättmätiga ägare; Rysk-ortodoxa kyrkan.

”Nationalmuseum har, utanför Ryss-
land, en av de största och finaste
samlingarna av ikoner”, skryter man
med på sin hemsida.

Min farmor och Jan Fridegård

Min farmor föddes som statare, detta lantbruksproletariat som är det närmaste vi kommit rysk livegendom i detta land.

Under en släktforskningsexkursion på Viksbolandet i Östergötland besökte jag den lilla stuga där två statarfamiljer på sammanlagt 21 personer hade bott (numera sommarstuga för en person). Jag fick bland annat se järnspisen, som farmor berättat om, där kackerlackorna kröp om nätterna och hållit henne vaken i hennes barndom.

Det var av henne jag ärvt i stort sett all arbetarlitteratur jag har. Eyvind Johnson, Artur Lundkvist, Harry Martinsson och Martin Koch mfl. Men främst statarskolan förstås, som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson och Jan Fridegård.

Det var främst genom Lo-Johanssons novellsamling Statarna som jag kom närmast min farmors uppväxt och bakgrund. Det hjälpte mig att förstå vissa av hennes personliga drag. I denna krönika skildras nämligen statarnas hårda levnadsvillkor, men också deras mentalitet, något som Lo-Johansson retade sig på och var märkbart frustrerad över.

Ivar Lo-Johansson

Statarmentaliteten, att man bland annat förlikar sig med sitt öde, inte av resignation utav av rädsla och mindervärdeskomplex, var svårt att ta för socialreformisten Lo-Johansson.

Ändå fanns det många, bland annat min farmor, som reste sig ur fattigdomens avgrundsdjup och faktiskt gjorde en klassresa, till arbetarklassen.

Jan Fridegård

Den av statarförfattarna som är mest intressant är därmed Jan Fridegård. Jag har förvisso svårt för hans historiematerialistiskt inspirerade vikingatida romansvit Trägudarnas land mm., även om den är klart läsvärd. Mästerlig är dock romansviten om Lars Hård.

Den realistiska beskrivningen av huvudkarraktärens desperata kamp på samhällets absoluta botten, förskräckte stora delar av den samtida kritiken. Det talades om råhet och plumphet, att verken utgjordes av en ”gödselhög” och ”träsk”.

Giganten Sven Stolpe

Därför blev jag så glad när jag läser en essä av Sven Stolpe (som själv kunde vara rätt grym och brutal i sin kritik) där han hyllar Fridegård och särskilt hans Lars Hård-svit.

Till den kritik, som avvisar Jan Fridegård för hans cynismer och grovheter, skulle man vara hågad att säga alldeles detsamma. Hur kan det vara möjligt, att man icke observerat det hans författarskaps djupaste och finaste ton … Det är ingen cynisk naturalist, som ur sitt hårda öde kunnat pressa fram så ren och klar ton som i dikten ”Skymning”:

Tystnaden stirrar med stela ögon ut över land och vatten,
vågorna svartna, då västerns glödande port stängs till för natten.

Dagens bleka bilder dö med kampen för brödet och saltet, klippor och vågor och jag bliva ett i det evigt formade alltet.

Ser jag då min livslånga strid av havet och natten förstorad, fattar jag klart, att ingen dag eller stund skall gå helt förlorad,

om än min livsvåg brytes mot hårda, klippvassa taggar
eller lugnt flyter in mot öde strand, där vassen sugande vaggar.

Man kan inte annat än hålla med.

Styrkan med Lars Hård är att människan, trots sitt armod och att han kommer ur djupaste fattigdom och möter enorma svårigheter, aldrig ger upp, aldrig låter omständigheterna krossa honom eller förgöra hans inre. Sven Stolpe fortsätter:

Lars Hård, denne veke, högt begåvade, trotsige pojke med sitt hjärtas längtan så väl dold bakom sin spotska fräckhet, står för mig som en bild av hela den svenska statarklassen. Han är både en anklagelse och ett löfte. En, anklagelse, därför att hans liv mitt i vår trygga och välordnade samhälle med nödvändighet måste bli så smutsigt och tragiskt. Ett löfte, därför att han förmått besegra sitt öde, kunnat ur sina torftiga villkor framträda som en av de säkraste, konstnärligt mest fulländade bland våra yngre författare.
(Kämpande dikt – 18 författarporträtt, 1938).

Jan Fridegård antyder en positiv inställning till arbetarrörelsen, och hans och många andra av arbetarförfattarnas skildringar blev bränsle i socialdemokratins politiska kamp.

Men, och det är värt att påpeka, den sociala reformism riktad mot den djupaste av fattigdom och sneda sociala strukturer, var långt ifrån den politiska ideologi som verkar vara grunden i dagens arbetarrörelse och socialdemokrati. Det personliga ansvaret, plikten och den egna strävan, var fundamentet. Den sociala tryggheten var enbart ämnad mot de absolut värsta avarterna av fattigdom och nöd.

Hade min farmor levt idag, hade hon med största säkerhet sett med vämjelse på dagens socialdemokrati, där den egna plikten och ansvaret verkar ha bytts mot det som så träffande kallas för bidragslinjen.

Faktum är att hon redan på 1980-talet hade slutat rösta på socialdemokraterna, hon röstade blankt. Det var också av henne jag lärde mig ogilla Palme, som alltid visste bättre än sina egna kärnväljare vad som var bra för dem. Hon röstade blankt eftersom det fortfarande hos henne fanns ett emotionellt, naturligtvis irrationellt, klasshat. Detta omöjliggjorde för henne att rösta borgerligt.

Men, även dagens nya moderater hade säkert kännts fel för den gamla statarkvinnan, hennes egen arbetslinje, som hade format hela hennes liv av knog och slit var klassisk men mycket politiskt inkorrekt: ”Den som inte arbetar skall heller inte äta”.

Böcker, böcker, böcker

Var på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg nu i helgen. Eller man kanske skall kalla den för Deckar & Deckarmässan… Hur som helst så verkar den genren ha tagit över i stort sett all utgivning, åtminstone på de stora förlagen. Men här fanns även bildning och kunskap, kreativitet och nydanande uttryck.

Skådar till min förvåning skådespelaren Ola Ström. Ni vet sekreteraren Ulla-Bella i tv-serien Solstollarna. Det var inte igår direkt.Tydligen tar han ibland av sig sina glasögon och sin stickade basker och går på bokmässan som en vanlig man.

Något annat som var tydligt på årets bokmässa är religionens starka plats i det litterära samhället. Alla kristna förlag/samfund var där. Från Katolska kyrkan till Livets ord. Där fanns även judendom, islam och till och med Bahá’í representerat. Ja, även den religiösa icke-religionen med samfundet Humanisterna.

Såg föresten översteprästen Christer Sturemark snedda genom montern till ett kristet förlag. Han såg väldigt sammanbiten ut.

Bokmässan är ju lite av det svenska samhället komprimerat på några tusen kvadratmeter. Det är som samhället idag. Det är en marknadsekonomi, således all kommersialism. Men till skillnad från teatern och dess ”kulturarbetare” har författare och förläggare alltid levt på en marknad och verkar trivas bra med det. Här finns ju det där kreativa kaoset, det nydanande och smala. Som öar i strömmen av deckare.

Här finns kunskapsförlagen, populärvetenskaparna och filosofiska klassiker. Här finns de små men konstnärliga förlagen som ger ut det annorlunda, subalterna men nyskapande litteraturen. Bokmässan är en demokratisk agora av det moderna samhället av idag, med alla dess riktningar av högt och lågt, brett och smalt. Underhållning samsas med bildning och experiment.

Plus & Minus

+ Utländsk litteratur.
Lettiskt, Rumänskt, Indiskt osv. Särskilt kul är det att utländsk litteratur får ett så pass stort utrymme.Precis som Johan Hakelius en gång sa så är Sverige ju inte en kulturnation utan en naturnation (deckare). Då är det stimulerande med utifrånkommande intryck.

- Antikvariaten.
Vad har hänt med antikvariaten? Utbudet lämnar mycket att önska och det verkar inte vara mycket som skiljer dagens antikvariat från närmsta loppis. På vissa håll hade man inte ens ansträngt sig att klassifiera böckerna. Vart är den branshen på väg?

Två liberala bloggare. Svensson & Norberg.

Göran Greider talade om Dan Andersson.

Bodis har tydligen skrivit en deckare.
ABF står för Adjunkt Bodström Förklarar.

Dans på skattebetalarnas ryggar

Norrdans, ett turnerande danskompani med bas i Härnösand har en självfinansieringsgrad på tre procent. 97 procent av biljettpriset utgörs av subventioner. En biljett kostar skattebetalarna 2159 kronor, avslöjar SvD.

Vårt uppdrag är att sprida modern dans i Norrland, och att turnera kostar pengar, tyvärr. Då måste det offentliga kicka in
- verksamhetschef Mira Helenius Martinsson

Fråga: varför har någon givit dem i uppdrag att sprida modern dans i Norrland om det inte finns underlag till det?

Jag bryr mig faktiskt inte om hur många operahus, teatrar eller dansgrupper som finns i Sverige. Jag bryr mig inte om ifall diplomater eller andra högt uppsatta i stat och näringsliv skäms inför utländska kollegor över ett klent kulturutbud. Sverige är inte Frankrike och Stockholm är inte New York. Inte heller Härnösand är något New York.

Vad som stör mig är att vanligt folks hårt intjänade skattepengar, deras arbetes frukter, skall gå till att subventionera en gravt överdimensionerad och icke i tillräckligt grad efterfrågad verksamhet.

Det finns inget egenvärde i denna kulturella uttrycksform. Tycker man det då får man betala för det själv, med sina egna privata medel.

Kul ändå att denna typ av journalistisk granskning fortfarande görs. En eloge till SvD.

Se även Jan Kallberg

Presstödet avklätt

Sedan den så kallade borgerliga regeringen backat om presstödet har jag allt mer kommit att intressera mig för detta slöa instrument för socialistisk kulturpolitik. Likt ett Stålverk 80 är det tänkt att företag som inte lockar tillräckligt med konsumenter skall få en hjälpande hand av skattebetalarna. Att konsumenter och skattebetalare är två nästan identiska grupper gör ju inte saken mer logisk.

Pengarna, ungefär en halv miljard om året, har varit en säck med grus i det utvecklingsmaskineri vars kuggar är spetsad konkurrens, sammanslagning, rationalisering och effektiviseringar. Att säga att presstödet gynnar konkurrens är ett hån mot allt vettigt vetande. Konkurrensen blir ju snedvriden om en kommersiell aktör kan ta marknadsandelar med hjälp av skattemedel.

Den som påstår att presstödet behövs för att det stärker mångfald är lika skrattretande. Det kanske stämde på 50-talet men inte idag. All världens nyheter, debatt och analys, ur alla tänkbara perspektiv, finns numer bara ett musklick bort. Att då pumpa in pengar hos enskilda mediekoncerner, och befästa deras senfärdiga och slappa men privilligerade position, är att förolämpa mångfalden.

Jag har därför roat mig, utrustad med tillgänglig offentlig data och excell-ark, att gå lite djupare kring det här med presstöd.

Presstödet är uppdelat på två sorters stöd. Driftsstödet uppgår i år till exakt 423 441 584 kr, det så kallade distrubutionsstödet är cirka 75 miljoner kr. Knappt en halv miljard alltså.

Eftersom data om enskilda tidningar endast är tillgänglig för driftsstödet så är det detta jag hädanefter menar när jag nämner presstöd.

I Sverige, år 2008, är det 74 tidningar som uppbär den här typen av presstöd. Dessa har jag delat in i kategorier beroende på vilken politisk färg de har på ledarsida eller som allmän inriktning.

Tidningarnas fördelning efter kategori fördelar sig på följande vis:

Socialdemokratiska: 17 st.
Centerpartistiska: 13 st.
Allmän/övrig vänster: 10 st.
Moderata: 2 st.
Liberala: 2 st.
Kristdemokratiska: 1 st.

Det är alltså 23 tidningar som har en vänsterinriktning och 18 som har en högerinriktning. För resterande 33 tidningarna framgår ingen tydlig politisk färg eller så har de tydligt deklarerat sig som opolitiska.

Låt oss då titta närmare på dessa politiskt färgade tidningar som uppenbär stöd. Hur ser tillexempel fördelningen av antal upplagor ut för de olika kategorierna? Jo, såhär:

Moderata: 211 100
Socialdemokratiska: 174 300
Centerfärg: 80 600
Övrig vänster: 25 800
Liberala: 7 900
Kristdemokratiska: 4 300

Vänsterinriktade tidningar, som uppenbär stöd, har en upplaga på sammanlagt 206 300. Och dito högertidningar har en samlad upplaga på 303 900. Okej, men hur fördelar sig stödet på de sex kategorierna?

Socialdemokratiska: 161 956 367 kr
Centerpartistiska: 88 810 500 kr
Moderata: 67 443 000 kr
Övrig vänster: 19 671 667 kr
Liberala: 4 070 000 kr
Kristdemokratiska: 2 035 000 kr

Det innebär att vänstertidningar får 181 628 034 kr sammanlagt och högertidningar får tillsammans 162 358 500 kr.

Men sen tänkte jag såhär, att det intressanta är ju vad man får för pengarna. En kategori eller grupp kan ju få mycket pengar, men om det också ger stora upplagor, så har man ju också fått mycket för varje skattekrona. Hur ser egentligen det där förhållandet mellan upplaga och stödpeng ut?

Vänstertidningarnas stöd på 181 628 034 kr fördelat på en upplaga av 206 300 ger en summa av 880 kr per upplaga. För högertidningarnas 162 358 500 kr får man en upplaga på 303 900 vilket betyder 534 skattekronor per upplaga.

Högertidningarna ger alltså tillsammans ”mest upplaga för pengarna”. Vänstertidningarna gynnas mer av presstödsystemet, så som det är utformat idag.

Men hur är det med varje enskild kategori? Jo då blir bilden lite mer komplex:

Moderata: 319 kr
Kristdemokratiska: 473 kr
Liberala: 515 kr
Övrig vänster: 762 kr
Socialdemokratiska: 929 kr
Centerpartistiska: 1 102 kr

Som synes finns det en kategori som urskiljer sig som dyrast per skattekrona och som dessutom går emot det övergripande mönstret. Centerpartistiska tidningar är de som är klart dyrast, om man ser till vad de levererar för det stöd de får.

Men, vilken tidning är då ”dyrast” (mest tärande)? Jag skall erkänna att mina fördomar här kom på skam. Jag antog att det skulle vara någon obskyr tidning på yttersta vänsterkanten, men icke. Här följer de tre dyraste tidningarna:

1. Skånska Dagbladet, Centerpartistisk, 1 749 kr
2. Folkbladet, Socialdemokratisk, 1 338 kr
3. Östra Småland, Socialdemokratisk, 1 306 kr

Skånska Dagbladet alltså, som får 65 408 000 kr i stöd. Men det som blir intressant med att räkna såhär är ju att man mäter mot någon slags prestation. I vanliga fall brukar ju Svenska Dagbladet pekas ut jämte Skånska Dagbladet, eftersom även den tidningen får samma stora summa i stöd. Men eftersom moderata SvD har så stor upplaga så blir stödet per upplaga ”endast” 325 kr.

Men vilka tidningar utmärker sig då åt andra hållet? Här är de tre ”billigaste” (minst tärande) tidningarna utav dem som uppbär stöd:

1. Gotlands Tidningar, center OCH socialdemokratisk, 164 kr
2. Gotlands Allehanda, moderat, 201 kr
3. Aktuellt i Politiken, socialdemokratisk, 287 kr

Dessa tidningar är alltså de som ger mest för skattepengarna. Man kan bara hoppas på att det är ett tecken på att de mycket snart inte behöver något presstöd alls.

(Gotlands Tidningar är en sammanslagning av en centerpartistisk och en socialdemokratisk tidning. Jag gjorde det enkelt för mig och delade tidningens siffror mitt itu när jag räknade fram uppgifterna för kategorierna och de politiska planhalvorna.)

Tyvär har jag ej fler parametrar. Det skulle vara kul att kontrollera hur tillexempel olika landsändar skiljer sig åt, och storstadspress gentemot landsortspress, eller varför inte också dela upp tidningarna utifrån om de är allmänna nyhetstidningar eller rena parti/organisations-tidningar.

Hursomhelst är det skamligt att se hur en borglig tidning som Skånska Dagbladet är den som parasiterar mest på detta industristöd från mitten av 1900-talet. Skärpning!

Hela min sammanställning kan läsas på denna adress.

Notera att den politiska färgen inte behöver säga någonting om ägarförhållandena eller att något speciellt parti skulle gynnas ekonomiskt. Tillexempel så lyfter den socialdemokratiska tidningen Sydöstran in över 15 miljoner i stöd, pengar som säkert tacksamt tas emot av ägaren Gota Media, en koncern som gjorde en vinst 2007 på 134 miljoner och annars huserar fyra moderata och en liberal tidning.

Absurdistan och kulturvänstern 2

Om vi inte ger upp narcissismen kommer snart syndafloden, säger Luuk.

Artikel i DN Kultur (oberoende syndikalistisk) med intervju av Martin Luuk från Killinggänget som har sprungit runt på stan och klistrat upp lappar. Han vill varna Stockholmarna och detta är hans ”varningsflagg”.

Han vill varna för narcissismen, något som han själv verkar ha drabbats svårt av. Texten skall ges ut på det svårt uppnästa förlaget Modernista.

Jag tror inte DN Kultur skulle skrivit artikeln om det inte var för att Luuk var ”öppen socialist” och drömmer sig tillbaka till det som många minns som DDR-Sverige.

Luuk … drömmer sig tillbaka till det svenska välfärdssamhället när det, som han skriver, ”fanns en moral och en massa pekpinnar. Två kanaler på tv och inga sändningar förrän 16.30. … Jag skulle gärna se en regering som utvidgade staten i stället för tvärtom.”

Men, sen visar det sig att Herr Luuk är mest rädd om ”våra själar”. Och nej, det handlar alltså inte om sent 1800-tal och missionärsverksamhet i Afrika, utan om den svenska kultureliten i Stockholm år 2008.

Sen följer en pinsam redogörelse för hur Martin Luuk förhärligar sig själv som samhällets stöttepelare genom att ropa till busschaufförer om att de skall öppna bakdörrarna. Och han vill jobba på Ingelsta Kalkon för att bli ”en medlem i samhället”.

Har ni märkt det här med hur socialister tenderar att överföra sina egna privata problem på samhället. På så sätt behöver de inte ta itu med sina egna fel och brister utan kan kanalisera sin frustration politiskt genom att tala om för andra hur de ska leva.

Absurdistan och kulturvänstern

Har precis läst ut Staffan Heimerssons Promenad i Absurdistan. En fantastisk blandning av upplevelser och skrönor från ett sargat land (Afghanistan) där det mesta kan hända. Heimersson berättar om allt från övervintrade hippies till då han köpte en flygbiljett ut ur Kabul för 25 000 kr, ”självkostnadspris”, sa piloten, ”det är dyra försäkringspremier”.

Det kändes lägligt att läsa Heimerssons bok från 2002, så att man kan rekapitulera hur läget var då, i ljuset av den senaste händelseutvecklingen, där det verkar som att inte bara Afghanistan utan även Pakistan och kanske Kashmir är på väg att undermineras nu när Talibanerna på nytt har ryckt framåt.

Ett annat ‘Absurdistan’ är den svenska kulturvänstern. Har med nöje följt sågningen av den så kallade Skuggutredningen. SvD:s Sanna Rayman och Per Gudmundson har skrivit träffande, likaså Johan Ingarö, Mattias Svensson och Pophöger.

När jag skummar igenom boken ”Det Osynliga” som utgivits av Tankesmedjan Det osynliga, som också står bakom Skuggutredningen, hittar jag en del citat som kanske säger det mesta:

Konsten är vår motkraft mot de värderingar ett kapitalistiskt samhälle föder.
- Stina Oscarson, regissör

Jaha, så konst är till sin definition socialistisk. Det Sovjetiska Författarförbundet under Stalin hade alltså rätt. Är tex Isaak Babel och Osip Mandelstam underrättade?

Själen är ingen god konsument.
- samma Stina Oscarson

[det] ligger i allas intresse att några medborgare går på teater även om alla inte gör det.
- Leif Zern, kulturjournalist

Kulturutbud är en allmän rättighet, oavsett var man bor i Sverige.
- Anna Söderbäck, sångare

Pengar som inte matchas av politiska idéer är ingenting värt.
- Gabriel Byström, kulturjournalist

Nä, för publikens pengar som de betalar efter eget huvud är ju ingenting att ha. Hellre då att kulturbyråkrater ska bestämma. Folk är dumma, politiker och byråkrater vet bäst.

I de stora fantastiska för teater och andra publika verksamheter byggda lokalerna finns nu tjusiga företag som har råd att betala marknadsmässiga hyror. [...] det är resursslöseri. Det går att jämföra med hur kyrkorummen användes under värsta Sovjet tiden.
- Anna Wallander, skådespelerska

Jag antar att hon aldrig har hört om begreppet kreativ förstörelse, men det tilltalar kanske inte om man har en reaktionär syn på utveckling. Ingen har väl missat Jan Jörnmark:s fantastiska dokumentation.

Sedan är det de som gnäller för att deras ”fria” verksamhet får för lite i bidrag, så de kanske till och med riskerar att gå omkull. Gud skall veta att hade jag haft bara hälften av deras bidrag då mitt företag var ungt så skulle det ha besparat mig många sömlösa nätter. Vet de ens vad ett företag är? Vilka skyldigheter tror de att andra skattebetalare har för att hålla deras affärsidé och företagsprojekt under armarna?

Varför tar man överhuvudtaget emot bidrag om man betecknar sig som ”fri”? Det klingar lite SVT över det hela.

En annan skribent klagar över att det är svårt att försörja sig trots att man har gått en lång utbildning. Skattebetalarna förväntas därför rycka in med pengar för att hålla skönanden sysselsatt oavsett efterfrågan på dennes tjänster. Jaha, så om jag utbildar mig till tolk och tex pluggar kirgiziska i sju år, måste skattebetalarna då sponsra översättningsprojekt åt mig bara för att jag själv inte kan hitta några uppdragsgivare?

Teateretablissemanget är en krisbransch som verkar hoppas på ett Stålverk 80. Att problemet skulle kunna vara överetablering är ju en hemsk tanke som skulle kräva rationalisering. Men det är dags att vakna nu, året är inte 1974, samhället, ja rentav kulturen, har förändrats. Våga vara annat än reaktionära.