Klotband

Där är det kallt och unket. Många av oss måste ta antidepressiva medel för att stå ut.
Sven Wollter

En kommunist som år 2008 upplever att hans arbetsplats till mindre del skall finansieras genom andras arbete. Se denna debattartikel i Aftonbladet Kultur.

Vad är det med dessa övervintrade kulturradikaler som får dem att tro att de är mer värda än andra? Att deras sysselsättning, deras preferenser och smak skall skyddas från alla typer av ingrepp eller förnyelse? Varför denna rädsla för andra människors valfrihet?

Varför skall just deras form av kultur vara en skyddad verkstad? Som om det inte fanns någon annan kultur. Som om kultur i sig behöver knäskydd, cykelhjälm och tandställning för att överleva. Som om inget annat skall få växa fritt och ohejdat om det inte är på deras villkor, deras revir.

Glöm inte att ta din medicin Sven.

Martin Aagård på SvD kultur kan fortfarande inte släppa sin småilskna fixering vid Johan Norberg.

I sin kolumn, Martin Aagårds egen lilla trädgårdsodling, elfenbenstorn och minaret så klagar han på metadebatten kring DN Kultur. Hur gör han det? Jo, genom att metadebattera metadebatten.

Han ger föressten debatten ett riktigt underbett… förlåt underbetyg.

Det är möjligt att någon modig vetenskapsman en dag vågar undersöka hur vårt kulturliv skadades direkt och indirekt av sextioåttarörelsen. Det är möjligt men knappast troligt. Frustrerade revolutionärer håller sig fortfarande fast i sina skrivbord på redaktionerna och talar bittert om ‘förnyelsen som kom av sig’. De inser inte (och hur skulle de kunna det!) att deras insats var ett dödligt hugg mot en utveckling som aldrig får avskiljas från sina rötter.

Ingmar Bergman, 1987, i sin biografi Laterna Magica.

Via MAO-bloggen

På grund av Kubas aktualitet i och med Fidel Castros avgång har jag passat på att se filmen The Lost City. Dramat från 2005 som är ett verk av kubanen Andy Garcia (Gudfadern III, Oceans Eleven).

Att se denna film är troligen det enklaste sättet lära sig om Kubas moderna historia. Det är främst en berättelse om en kubansk familj i övre medelklassen, men illustrerar utmärkt de sociala och politiska slitningar som Kuba genomgick under sent femtiotal.

Huvudkaraktären Fico Fellove, som spelas av Andy Garcia, är nattklubbsägare i Havana med passion för dans och musik. Han främsta lojaliteter i livet är den egna familjen och den chica klubben El Tropico. Det kubanska samhället mullrar dock under ytan utav missnöje med diktatorn Batista. Hans ena bror Ricardo väljer kommunismen, den andra brodern Luis har anslutit sig till den handlingsinriktade demokratiska oppositionen. Fadern, en framstående professor vid Havanas universitet, menar att Batista borde avskiljas med konstitutionella medel.

Naturligtvis är det en omöjlig kombination för familjens sammanhållning. Landet Kubas uppdelning, politiska intriger och tragedi blir familjen Felloves. Vi får följa Ficos kamp för sina passioner och lojaliteter, helt enkelt strävan att få leva sitt liv. Trots fängslanden, tortyr, mord, statskupper och inbördeskrig. I kulisserna befinner sig sådana som Che Guevara och den ökände mafiosen Meyer Lansky, men den verkliga dramatiken berör de vanliga människorna. Den kubanska revolutionen kryper en inpå skinnet genom dessa människors ansikten, känslor och öden.

En film jag verkligen kan rekommendera.

Finns att köpa här (59 kr).

I fall det skulle bli revolution, vilket jag då trodde, planerade jag att fly till Finland. Jag var övertygad om att i fall det blev revolution så skulle de döda mig [...] Så mycket som den svenska vänstern har ljugit för er unga om Sovjet är fruktansvärt.

Kulturpersonligheten Stig Larsson berättar om det politiska klimatet i sin ungdoms Västerbotten för Tidningen Kulturen.