Klotband

Förtroendet för den amerikanska ekonomin är väldigt lågt. Dollarn sjunker åter trots gigantiska räddningsaktioner. Oljepriset är högt. Börserna faller. Banker och finansinstitut förlorar pengar. Banker står vid konkursens brant, några har fallit, många fler kommer att falla.

Då kommer snacket. Pratet om ”marknadsmisslyckanden” och talet om den fria marknadens ”brister”. Som om det inte borde få hända att dåliga banker går omkull. Som om det fanns en naturlag om att misslyckade investerare måste skyddas från förluster vid dåliga investeringar.

Federal Reserve är desperat och sänker räntan. Regeringen försöker stimulera marknaden genom att pumpa ut mer pengar i systemet.

På så sätt sår man frön för nya finansiella kriser. Man häller bensin på elden helt enkelt. Det var ju bland annat låga räntor som skapade den amerikanska bostadskrisen som den ser ut idag. Detta och statligt subventionerat boende. Dessutom, genom att öka penningmängden trycker man gasen i botten på den inflatoriska motorn.

Dock, USA sitter så långt ner i träsket sedan tidigare så att alternativen till att rädda de halvoffentliga bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae är i princip obefintliga.

Till en början var jag optimistisk i min analys av den amerikanska bolånekrisen. Med rätt åtgärder, snabbt, skulle man kunna ta en djup men relativt hastigt överkommen ekonomisk tillbakagång. Man skulle kunna vara hökaktig vad gäller räntan. Sanera de offentliga utgifterna. Ta krafttag vad gäller handelsbalansen. Tydligt deklarera att statens kassakista är stängd för allehanda räddningsaktioner av privata finansinstitut. Men inget liknande har man gjort. Nu blir det istället många sega och tuffa år för amerika.

Men, det är klart att det fortfarande finns hopp. USA är trots allt USA. Med en stor arbetskraftsefterfrågan, tack vare liberal arbetsrätt. Med en positiv grundsyn och stark arbetsmoral. Potentialen i den amerikanska ekonomin är fortfarande den största i världen.

Problemet med Freddie Mac och Fannie Mae är en tydlig signal om vad som händer när staten blir för involverad i en marknad, inte tvärtom. Tack vare att man haft en, om än inofficiell, garanti av staten är att man inte har tagit riskerna på tillräckligt stort allvar. Går det fel så betalar alltid staten. Dessa halvoffentliga bolåneinstitut har tack vare subventionerade krediter också konkurrerat ut mer riskmedvetna konkurrenter. På så sätt är det den amerikanska staten och dess regeringars politik (såväl Demokrater som Franklin D. Rosevelt och Lyndon B. Johnson som Republikanerna Richard Nixon och George W. Bush) som ansvarar för den nuvarande krisen, inte den fria marknaden.

Det handlar alltså inte om ett ”marknadsmisslyckande” utan om ett statligt och politiskt misslyckande.

Men, nu visar det sig alltså att det inte finns några magiska trick som gör att varenda amerikan, oavsett ekonomiska förutsättningar eller kredithistoria, har råd att bo i för väl tilltagna villor. Någon måste någonstans och någon gång betala. Oavsett vilken räddningsplan som man lyckas sy ihop. Denna någon är alltid den enskilde skattebetalaren.

Så funkar socialistisk chockterapi. När staten misslyckas och samhället faller ner i en kris, då utökar man statens befogenheter och sätter tummskruvar på den fria marknaden.

Skatt på pension i Sverige: 57 %. Skatt på pension i Frankrike: 20 %.

Vill du verkligen “leva och dö i norden” när du står inför detta faktum?

Läs Dina pengars artikel om hur du kan fördubbla din pension. Detta tack vare nya skatteregler som gör det ännu lättare att leva gott på svenska pensionsinkomster i länder som Frankrike, Italien, Spanien och Malta.

Har suttit nu ett par dagar och hjälpt familj och vänner med deklarationen. En sak som är genomgående är att folk inte har fattat att det numer finns något som heter jobbavdrag. Det är naturligtvis inget avdrag i normal betydelse att man själv skall räkna fram det och fylla i. På byråkratsvenska har det döpts till “skattereduktion för arbetsinkomst”. Och en sådan har lönekontoret redan gjort, men…

Med siffrorna snyggt och sammanfattande uppställda, svart på vitt, har jag fått förklara att; jo, du får så här stor “skattereduktion” på grund av regeringens arbetslinje där det ska löna sig att arbeta.

Hoppas det inte går folk förbi nu när de sitter och kämpar med sina deklarationer att friheten har växt i Sverige. Svenska medborgare är numera i större grad betrodda att handskas med sina egna pengar.

Är så kallade skatteparadis ett problem? Nej, tvärt om! Problemet är att det finns så många skattehelveten. Uppenbarligen är Tyskland ett sådant och det borde fru Merkels regering ta itu med. De mest värdefulla svenskägda företagen Ikea, TetraPak och H&M har alla skapats under min livstid. De sysselsätter tiotusentals svenskar och skulle inte ha varit svenskägda – och fömodligen inte ens funnits kvar – om inte ägarna använt sig av skatteparadis.

Tomas Fischer i senaste numret av Fokus.

Den enes död, den andres bröd, brukar det ju heta. Man skulle kunna brodera ut det genom att säga: den enes konkurs, den andres vinst. Ja, det är subprime-härvan jag talar om. Några miljoner familjer har blivit påprackade lån de inte kan betala. Vilket får till följd att fonder kursar och banker skakar.

Men en man har fått symbolisera hur en katastrof kan vändas till en fördel. Hans namn är John Paulson och han är en amerikansk fondförvaltare på den egna firman Paulson & Co.

Han har en lång historia inom finansvärlden, men sin egen förmögenhet började han bygga efter att ha gett krediter till företag som var skadeskjutna efter IT-bubblan. Efter en viss oro för den amerikanska ekonomin började han dock satsa på att många av lånen skulle gå dåligt. Men trots att företagen som fått krediterna i princip var i bankrutt steg ändå priserna på låneobligationerna. Det var främst denna erfarenhet som fick honom intresserad av andra sätt att skydda sig vid en ekonomisk nedgång. Han frågade sig även vad som var nästa stora bubbla i den amerikanska ekonomin. Idag har vi facit och Paulson gjorde alltså helt rätt när han började köpa de då billiga försäkringarna mot kreditförluster, en idag mycket högt eftertraktad och dyr tillgång.

Mot detta kan man ha känslomässiga invändningar. Han profiterar ju på andras tragedier. Inte så olik andra världskrigets gulaschbaroner, affärsmän som svarthandlade kött billigt direkt av bönder och sedan sålde det dyrt utan ransonering. Nog kan man kalla honom baronen av subprime, men han är knappast mer omoralisk än någon som passar på att fynda på Kronofogdens auktioner.

Det är ju inte han som gett lån till dem som inte har betalningsförmåga, det är inte Paulson som drivit andra fonder i konkurs eller satt banker vid ruinens brant. Han drog sina egna slutsatser om vart det barkade och hans eget omdöme visade sig ha rätt där andras har felat.

Om alla som idag är drabbade av den amerikanska bostadsbubblan och subprime-krisen hade behållit sina sunda vätskor så hade vi inte haft den finanskris som vi har idag. Det är precis så kapitalismen skall fungera, inte vara snäll mot dem som gjort fel, inte vara elak mot dem som gjort rätt.

Läs mer på WSJ och The New York Times.

Man blir bara så trött. Socialdemokraterna har fattat att det inte är lätt att vara småföretagare i Sverige.

Anledningen till att det inte är lätt att vara småföretagare i Sverige är främst två:

1. En stel arbetsmarknad.

2. Höga skatter.

Den stela arbetsmarknaden beror på höga ingångslöner, LAS och andra regler och förmåner. Detta skapar stor trygghet så fort du är innanför arbetsmarknadens höga murar men lika stor otrygghet då du befinner dig utanför. Detta innebär inte bara att folk sällan vågar säga upp sig eller byta jobb. Steget från fast anställd till egenföretagare är också det gigantiskt.

Säg att du som anställd har en lön på 20 000. För att ha samma levnadsvillkor som företagare måste du varje månad dra in 29 600 kr. Det vill säga lönekostnaden + 12 % semesterlön. Och ändå får du fortfarande bara ut cirka 15 000 kr i månaden. Du har heller ingen rätt till sjukpenning, föräldrapeng eller tjänstepension. Pengar till alla sådana utgifter måste du själv dra in utöver din lön. Dessa pengar skall du alltså skapa efter att du betalat lokalhyror, eventuella inköp samt eventuella anställda. Om du nu skulle råka gå med vinst från första början vill säga. Det blir en ganska saftig omsättning redan från första stund, särskilt som momsen är på 25 %.

Varför är det så här? Jo, innan du kunnat betala en enda krona som lön till dig själv för ditt eget arbete så måste du först betala skatt. Du kan jobba dig blodig och trött men inte få betalt eftersom staten först skall ha sitt.

Problemet kan koncentreras till: det är för höga trösklar innan arbete i eget företag blir lönsamt.

Detta kan man tackla på två sätt. Antingen som socialdemokraterna vill, det vill säga att upprätthålla de höga trösklarna men kompensera genom att ge även företagare rätt till styltor. Eller så gör man det enda rätta, skapar förutsättningar för en flexiblare arbetsmarknad och sänker skatterna.

Man kan fråga sig, tror socialdemokraterna att bidrag skapar tillväxt? Jag kan berätta för alla socialdemokrater att det är arbete som skapar tillväxt. Det är den enskildes arbete som skapar pengarna, de som brandskattas för att sedan pyttslas ut som bidrag. Bidrag i sig skapar inga värden.

Eller som Littorin säger till svar i en annan artikel: “Återigen ska s starta företag med statsstöd. I stället borde det löna sig att som egenföretagare växa med egna pengar och kundintäkter”.

Läs detta intressanta blogginlägg om hur det är att göra affärer i USA.

Min senaste affär i staterna var i och för sig friktionslöst (och väldigt billigt tack vare den svaga dollarn). Men även jag såg inslaget på CBS 60 Minutes med Carl Icahn, som ‘a dime…‘ refererar till. Som sagt, dåliga nyheter för oss pro-amerikanska högeranhängare.

Glasögon i din styrka från 395 kr inkl. porto!

Första generationen frambringar, andra generationen förvaltar och tredje generationen förskingrar. Så brukar det heta om familjeföretag. Detta eftersom majoriteten av alla släktklenoder den vägen brukar vandra. Det är mycket svårt att bibehålla ett företagsimperium över så lång tid som tre generationer.

Ett av undantagen heter familjen Wallenberg som nu är inne på sin femte generation. Släktens bidrag till landet Sverige som industrination är oomstritt. De reformerade det svenska bankväsendet, de har spelat en avgörande roll vid finansieringen av många industriprojekt och fungerat som en stödjepunkt på arbetsgivarsidan vad gäller det svenska “folkhemsbygget”. Man har tagit stort ansvar för den svenska nationens välmåga.

Men, som Bertil Torekull skriver på DN Debatt idag:

Och kvar stod efteråt tyvärr den stora journalistiska uppgiften olöst: de obesvarade frågorna om den Wallenbergska framtiden - nu sedan klenoder som Astra, Stora Kopparberg, Incentive, OMX och nu senast Scania sålts ut. Vad står egentligen familjen för i dag? Har man någon enda långsiktighet kvar mer än berikandet?

Det är exakt här vi står idag. Förvaltaren Marcus “Dodde” Wallenberg var den sista länken på industrialistfamiljen Wallenbergs kedja. Han ligger antagligen på helspinn i sin grav idag när han ser vad som händer med arvet.

Den bästa responsen på finanskrisen vore att avskaffa FED. Till skillnad från vår egen Riksbank som har sitt inflationsmål, ett hyfsat bra substitut för en guldmyntfot (se Jonung), så verkar FED inte ha några som helst åtaganden vad gäller inflationen.

Jim Rogers har hårda men underhållande kommentarer. På frågan om vad han skulle göra som centralbankschef svarar han:
- Jag skulle avskaffa FED och jag skulle avgå.

Bättre kan det inte sägas. Anledningen är att FED har öppnat kranarna för dollarmängden, vilket leder till inflation och en fallande dollar. Visserligen sänkte de “bara” räntan med 75 punkter igår och inte 100 som många förväntade sig. Men på marknaden verkar många redan ha tolkat FED:s åtgärder kring Bear Stearns och diskontoräntan i söndags som panik och dollarn har bara de senaste dagarna tappat enormt i förtroende.

Rogers klagar också på att FED försöker rädda investmentbanker på dekis. “Om du går i borgen för varenda investmentbank som har problem… Det är inte kapitalism, det är socialism för de rika”.

Precis, det är socialism. Det är inte en marknadsekonomi om de som presterar dåligt belönas.

FED:s räddningsförsök av Bear Stearns är: “Det senaste försöket från den amerikanska staten för att försöka lösa ett problem som till stor del beror på åtgärder från staten självt”, skriver Alvaro Vargas Llosa.

Vidare gör han en historisk exposé över hur statliga ingripanden för att rädda dåliga finansinstitut har orsakat bubblor och kriser om vartannat. Faktum är ju att FED startade som en reaktion på instabiliteten i finanssystemet, en instabilitet som de statliga ingripandena själva skapade. Och därefter blev det bara värre. Vad ekonomin behöver är inte mer utan mindre statlig inblandning.

FED:s räddningsförsök efter IT-bubblan och 9/11 gav USA den byggboom de nu har haft. Vilket har lett till den fastighets- och bankkris de nu har. Att fortsätta på samma sätt är inte bara konstgjord andning, det är destruktivt. Det kommer ytterligare att undergräva moralen i banksektorn och det kommer att straffa de skötsamma.

Men klarar verkligen FED en sådan här andhämtning till? Trots allt har inte nio månader av åtgärder hjälpt. Och frågan är om man överhuvudtaget då kan tackla eventuella men ändå troliga svårigheter som kommer framöver? Som någon analytiker sa så handlar det inte om någon enstaka likviditetskris, det är en soliditetskris och då kan man undra hur mycket FED verkligen kan backa upp. Risken är stor att den uppbackningen mestades består av luft och en ännu mer urholkad dollar.

Därför bör man avskaffa FED, eller åtminstone skaffa sig ett inflationsmål och sluta leka socialister för “de rika”.