Dagens citat: vi har hört det förut

Arbete ger frihet

SSU:s ordförande Jytte Guteland försvarar på Newsmill fackets särlagstiftning LAS, det som slog sönder den svenska modellen och som resulterat i insider/outsider problematiken på svensk arbetsmarknad.

Uppsnappat via Ingerö.

Intressant notering om grundlagen

Peter Agerman skriver i Affärsvärlden om hur grundlagen, som tagit ovanligt mycket stryk genom IPRED och FRA denna mandatperiod, plötsligt blir jätteviktig då det skall ställas till med ett kungligt bröllop.

En slutsats man kan dra är att våra politiker ser på grundlagen ungefär som man ser på kungahuset: en gammal ohängd kvarleva som trots allt fyller ett dekorativt syfte.

Hejdå svenska krona

Den svenska kronan har sjunkit till historiskt låga nivåer. Ett visst nyhetsvärde har skapat uppmärksamhet kring valutan och nu har det äntligen börjar bli lite debatt kring det hela.

I Dagens Industri skriver Peter Malmqvist om hur Sverige numera är placerat i samma spann som ekonomierna från det gamla östblocket.

Enligt Malmqvist är det främst den flytande växelkursen som är problemet.

Den flytande växelkurspolitiken borde kallas för den sjunkande välståndspolitiken.

För inflationsbekämpningen har varit god, utrikesaffärerna samt statsbudgeten har haft överskott, utlandsskulden har amorterats, landet har haft en väldigt lång period av arbetsfred, företagen har haft en extremt hög lönsamhet och det har genomförts politiska reformer för ökad valfrihet och konkurrens.

Därmed borde den svenska kronan ”ha förstärkts, inte försvagats”.

Fast nu var det ju så att det inte fanns några alternativ (om man inte räknar in kollektivt självmord) när Sverige införde flytande växelkurs 1992. Och sedan röstade det svenska folket emot att införa Euro som valuta.

En lösning som hursomhelst måste till är att vi får en stabil valuta. Mitt under brinnande krisen 1992 fanns som sagt inget alternativ till att släppa valutan fri, och att införa en fast växelkurs genom att pegga den till en annan valuta, förslagsvis till Euron, är absolut ingen bra idé. Det skulle bli som att äta kaka och inte äta kaka, ha den kvar och inte ha den kvar. Nej, antingen har man en egen valuta eller så ansluter man sig till en större valutaunion.

En del försöker påstå att det inte är någon skillnad på om valutan sköts planekonomiskt i Stockholm eller Frankfurt. Jo, det är en gigantisk skillnad på en valuta uppbackad av en ekonomi med 431 miljarder dollar i BNP och en valuta uppbackad av 11 466 miljarder dollar i BNP.

Sverige har nu två alternativ: antingen att snabbt och fullt ut ansluta sig till euron,eller att lägga om penning och finanspolitiken totalt så att den svenska kronan får stabilitet.

Har man då en sådan liten valuta som den svenska så kräver det en gigantisk insats och ett totalt nytänk. Direktiven till Riksbanken måste skrivas om fullständigt osv.

Som det är nu så börjar man ju nästan slita sitt hår när vice Riksbankschefen Lars EO Svensson talar om den ”idiotsäkra metoden” att deprecera valutan.

Och han har tydligen forskat tillsammans med ‘Helicopter’ Ben Bernanke och Paul ‘Crazy’ Krugman. Godnatt Sverige!

Härmed skall jag börja fakturera alla kunder i euro. Om ett tag blir det väl guld.

För övrigt anser jag att Riksbanken skall avvecklas och att vi inför marknadsränta och marknadsvalutor.

Mona misslyckas igen

Först var det Per Pär Nuder som sparkades som ekonomisk politisk talesperson genom viskningar till pressen. Personalpolitik i arbetarrörelsen…

Sedan var det bildandet av den rödgröna koalitionen. Vänsterpartiet fick först inte vara med, sen fick de vara med, efter att Mona hade tvingats backa av de egna.

Därefter skulle Saab räddas med pensionärernas och skattebetalarnas pengar. Fast sen sa hon att det hade hon aldrig sagt. Hon tyckte bara att regeringen måste göra något åt typ ekonomin och jobben, oklart vad, bara ta ansvar typ. ”Schyssta miljöbilar” och friställda industriarbetare användes som vapen när amerikanska biljättar fick en vapendragare för sina intressen i Sverige.

Nu har Sahlin gjort ännu en rockad i partiet. Den gamla partisekreteraren Margareta Marita Ulvskog skickas då med Sahlins välsignelse i exil i Bryssel, så högt värderar man europapolitiken och interndemokratin alltså. Den som utsågs till tillförordnad partisekreterare, Håkan Juholt, står nu med brallorna nere, sedan han chikanerats av Sahlin som istället, efter att många  tackat nej, tvingas acceptera Ibrahim Baylan som ny partisekreterare.

Det innebär att Ibrahim Baylan är långt ifrån något förstahandsval och att Mona Sahlin inte fått igenom sin eller sina kandidater till posten.

Skriver S-bloggaren Jonas Morian.

Mona Sahlin [...] har hanterat en personfråga mindre skickligt och i åtskilliga kretsar förlorat i auktoriet.

Skriver Peter Akinder i socialdemokratiska tidningen Östran. Återigen hanterat en personfråga och återigen förlorat i auktoritet, kan man tillägga.

Är ingen professor i socialdemokratisk kremlologi men det verkar som att Mona Sahlin snart har lyckats irritera vartenda maktgruppering inom partiet. Har hon överhuvudtaget någon egen maktbas? Annars lär hon få bygga upp en snabbt.

Sen väntar jag ivrigt på Godot, det vill säga en förnyad socialdemokratisk politik. Någon ideologi har ju partiet inte haft på många år, men man skulle önska att det i alla fall fanns någon politisk substans hos oppositionens största parti och inte bara simpel populism, på tjack, som läget är nu.

Se även SvD:s Ledarblogg.

Bra tillskott i kungahuset

Det var svårt att inte smittas av royalistisk yra igår. Inte för att jag förespråkar ofrivilligt arbete i statens tjänst, att födas till statschef är ju lika illa som värnplikt, men de svenska kungligheterna har en viss opolitisk charm.

Det värsta jag kan tänka mig är att ha någon avdankad politiker svassa runt som president. Tycker därför Dick Erixons förslag om att slå ihop funktionerna regeringschef med statschef, som sedan väljs i direktval, är en intressant tanke.

Det bästa med gårdagens nyhet från monarkin var ändå att det svenska näringslivet verkar få en ny villig förkämpe i Daniel Westling. Alla goda krafter behövs sannerligen. Oavsett härkomst eller stamtavla. Och det är faktiskt lite skönt att kungahuset inte är någon inavlad kennel.

Europas svek i Afghanistan

Europa svarar på ett annorlunda sätt vid förfrågan om hjälp i Afghanistan, ”nej”, ”nej”.

Drar mig till minnes ett samtal från i somras med två amerikaner, båda var demokrater. Naturligtvis kom vi in på det stundande presidentvalet men även den amerikanska utrikespolitiken. Jag ställde mig tveksam till deras vurm för Obamas intention om en mer ödmjuk och öppen amerikansk utrikespolitik. Men de menade att den amerikanska vänstern och europeiska högern skulle passa som hand i handske. USA med sin ledande, men ändock mer ödmjuka stil, och Europa med sin ”soft power” (vad nu det är?).

Jag sa det inte till dom, men tänkte att de var otroligt naiva. Europa, den gamla cyniska horan,som kan tala så fint men göra så illa. EU, detta råttbo av maktpolitik, byråkrati och brist på samlad viljestyrka. Samt då de enskilda europeiska staterna: gamla kolonialmakter och trötta välfärdsstater, som alla tror sig vara guds gåva till mänskligheten, inte tänker de göra ett vitten som de inte själva tjänar på.

På Försvarmaktens hemsida läser jag att antalet svenska soldater som deltar i Isaf i Afghanistan är cirka 375. Men av vad jag förstått av rapporteringen så är numerären stridsoperativa soldater betydligt lägre, typ en skyttepluton.

En skyttepluton alltså. Knappt att man kan försvara ett kommunalhus i valfri svensk landsbygdsort med den styrkan.

Det verkar i alla fall som att USA nu börjar inse att Europa inte är något att räkna med. Antagligen kommer man framöver att börja bedriva en ännu mer defensiv utrikespolitik. Krig och konflikter kommer då att börja öka igen världen över. Det blir kaos och katastrofer, flyktingströmmar och tragik. Här i Sverige kommer säkert ropen att höjas för att FN ”måste göra något”.

Suck.

Högt spel i Baltikum

Sju meningar som sammanfattar den tickande bomben i Baltikum:

Hösten år 2008 var Swedbanks, SEB:s och Nordeas totala utlåning i Baltikum 425 miljarder kronor, Swedbank hade 200 miljarder kronor utlånade, SEB 150 miljarder och Nordea 75 miljarder.

En i det närmaste explosionsartad utveckling, särskilt med tanke på att den gällde tre små länder med totalt knappt 7 miljoner invånare och ingen större industri.

Det var med EU-inträdet 2004 som ekonomin tog fart på allvar. De baltiska länderna var inte bara EU-medlemmar utan alla tre ville vara med i EMU och byta lat, estniska kronor och litas mot euro. De hade även tidigare haft fasta växelkursregimer och nu band de sina valutor hårt mot euron.

Enligt reglerna för EMU-anslutning kunde de ha nöjt sig med en eurokoppling där kursen tilläts röra sig 15 procent upp eller ned. Men Estland och Litauen valde en helt fast kurs medan Lettland fastnade för ett fluktuationsband på 1 procent.

Detta skriver Affärsvärlden i den mycket läsvärda artikeln Operation Baltikum.

Här bekräftas också det som tidigare bara anats, att svenska intressen och den svenska regeringen har aktivt agerat emot devalveringar i Baltikum.

Medan Sverige självt haft för vana att devalvera sig ur alla möjliga kriser löd budskapet nu: Ingen devalvering. De svenska bankerna skulle drabbas hårt vid en devalvering.

Påtryckningar sker, IMF:s representant är för devalvering, Sveriges regering är emot. ”Vi har bidragit till att letterna fick ha kvar den växelkursregim de vill ha”, säger en irriterad Anders Borg till Affärsvärlden. Att det är för de svenska bankernas skull förnekar han dock. Ändå skriver IMF i sin rapport att:

”Vidare kan kreditförluster i nordiska banker som har investerat i Baltikum skada marknadens förtroende för dessa banker, som redan är bräckliga på grund av sitt stora beroende av finansiering via kapitalmarknaden”

Istället blev lösningen en uppgörelse där det krisdrabbade Lettland genomför en ”svältkur”, ett gigantiskt åtstramningspaket, och därmed får lån på sammanlagt 69 miljarder kronor av IMF, EU, Sverige, Danmark och Norge. Dessutom ytterligare lån av EU:s utvecklingsbank, Polen, Tjeckien och Estland. Detta är dock inget som sker med IMF:s fulla gillande, som i sin rapport passar på att ge en rejäl brasklapp.

”Att rätta till en felvärderad valuta utan nominell devalvering är extremt svårt.” Och: ”Det föreslagna arrangemanget med Lettland innebär betydande finansiella risker för fonden (IMF, reds anm.)”

IMF kan härmed sägas friskriva sig från ansvar utifall operationen misslyckas. Ansvaret skulle i så fall falla tungt på förespråkarna av en icke-devalvering, däribland Sveriges regering.

Venezuelanska myter

Chefredaktören för Foreign Policy Moisés Naím har listat de tre viktigaste myterna om Venezuela.

Myt 1: Om oljepriset faller, faller Chávez.

Myt 2: Oppositionen är korrupt, planerar statskupp och består av de gamla oligarkerna.

Myt 3: Venezuela är en demokrati.

Läs mer här om varför detta är myter.

Tack Maud!

Tack Maud för att du konsekvent har deklarerat regeringens hållning om att amerikanska biltillverkare inte kan utpressa Sveriges skattebetalare till att ta deras förluster.

Tack för att du tagit debatten med allmänheten och den så kallade oppositionen. Du har folket med dig (AB).

Mona Sahlins bluffande och lögner har än en gång visat på vilken lättviktig politiker hon är.

Idag förespråkar inte ens Aftonbladets Ledarsida (LO) eller gråsossiga Dalademokraten någon annan konkret linje än den som regeringen har i frågan.

Och som Expressens Ledarsida skriver: tycker facket att man skall köpa SAAB så varför gör det inte det själva? Pengarna är som sagt inget problem.

Konstfack, en akademisk lekskola

Efter den senaste tidens debatt om Konstfack, där det är extra intressant att läsa Expressens artikel om konstnären Nug:s ”vetenskapliga essä” som fick betyget godkänt av Konstfacks examinatorer, kan det även vara fascinerande att läsa i Högskoleverkets Utvärdering av grund- och forskarutbildning inom fri konst (Rapport 2007:25 R) [PDF], sida 41:

På magisternivån är det den professor man handletts av som examinerar tillsammans med en extern examinator. För kandidatexamen krävs ca 10 sidor text och för magisterexamen ca 20 sidor, vilket är exceptionellt mycket jämfört med de flesta andra konsthögskolor.

Alltså, handledaren är examinator. Va!?! Förvisso inte ensam, men ändå.

Dessutom, en kandidatuppsats på 10 sidor! Magisteruppsats på 20 sidor!

Helt otroligt. På tio sidor skall man alltså få plats med: sammanfattning, beskrivning av studiens bakgrund, problemdiskussion, problemformulering och syfte, metodredovisning, teoretisk referensram, empiri och analys, resultat och slutsatser.

Och tio sidor för en kandidatuppsats betraktas alltså som exceptionellt mycket!

Tja, vad skall man säga? Det konstiga är att Högskoleverket som helhet är mycket positiv till ”den akademiska utbildningen” på Konstfack. Dags för en ny granskning kanske? Denna gång med aningen mer kritisk hållning.

Att konstutbildning som akademisk vetenskap kan tänkas vara ett skämt kan man ju svälja, men vad i hela friden sysslar Högskoleverket med som aktivt legitimerar skiten?

Se även Johan Ingerös reflektion.